Hur dåligt kan det bli för barnen att byta stad och skola?

Det finns ju inga givna svar på vad som kommer att bli bäst för alla inblandade.

Tolkar ditt inlägg som att du vill tillbaka till din hemstad. Det betyder också någonting.

Sedan ska du akta dig för att låta barnen bestämma. Det är klart de har rätt att bli hörda och bli tagna på allvar men de är bara barn och vet inte vad som långsiktigt är bäst för er som familj.

Jag hade flyttat. Nu har du tagit upp det med barnen och gjort dem oroliga, då måste det till ett beslut ganska snart så att inte det ställer till det för dem.

En 12-åring som är social får lätt nya vänner, och för din son kan det väl bara bli bättre?

Men förklara hur planen ser ut, t.ex. hur barnen ska kunna fortsätta med sina aktiviteter på den andra orten, eller ge exempel på alternativ de kan vara intresserade av. Försök visa dem fördelarna, visa dem deras tilltänkta skolväg osv.

Vi flyttade en bit med vår 12-åring och det hjälpte en del att gå skolvägen ihop, besöka skolan osv. Han var lite upprörd i några månader men eftersom han inte vill bjuda en enda klasskamrat på sitt kalas t.ex. utan hellre bjuder våra vänners barn, barnen på gården som är yngre eller äldre och sina kusiner så insåg han själv att det nog kunde vara en fördel att byta klass. Och när vi sedan fick en bostad som var trivsam och det var nära till det mesta så blev det riktigt bra. Det har gått 8 månader nu och han har ingen längtan tillbaka säger han.

Jag villl flytta från Stockholm. Jag är ensamstående med två barn, 12 och 14 år gamla. Jag har inga vänner här sen jag skilde mig för snart 8 år sen. Ensamheten kryper sig allt närmare på och barnen som blir större kräver mer skjuts till aktiviteter och Stockholm är en stor stad. 

Min äldsta son är utanför i skolan, han har varit det sen årskurs 1. Vi har försökt byta skola men han har inte velat, han känner sig ändå hemma i sin skola och bland eleverna. Men att vara ensam jämt på raster och aldrig ha någon att prata med är ju itne bra. 

Så för hans skull vill jag också flytta. För att han ska få en nystart och vänner och socialt umgånge. Jag tror man får sin roll och den kan vara svår att bryta. Han har blivit den tysta som aldrig pratar och ingen tar heller kontakt med honom. Det blir en ond cirkel.

Min dotters situraion är tvärtom. Hon är social och ahr många vänner. Här är min oro. Vad händer med henne när vi byter stad och skola. Tänk om det blir värre för henne. Hon har lätt för att få nya vänner, skaffa kompisar. Men när vi pratar om flytt gråter hon. Det går ibland upp och ner. När vi är i min barndomsstad som ligger 30 mil härifrån tycker hon det är roligt och vi hittar alltid på saker där. Men när allvaret om flytt närmar sig och vi planerar så ångrar hon sig och blir jätteledsen över att lämna sina vänner, träning, trygghet. 

Jag själv är helt ensam här. Har inget socialt umgänge. Är bara social på jobbet med kollegor annars är jag bara hemma och sköter allt som man måste som ensamstående. Mitt liv i min hemstad skulle innebära mindre stress i och med att det är närmare till allt, barnen kan t.ex cykla till olika aktiviteter själva. Jag har även syskon i den staden som har barn. 

Vem ska man tänka på? Hur ska man tillgodogöra allas behov? Vad blir bäst? 

Jag vet inte längre. Vi har bott i Stockholm hela tiden då barnen föddes här. De vet inget annat. Jag känner att jag inte har något här som håller mig kvar förutom jobbet och jobb finns det även i min hemstad. 

NI som har erfaernhet av att flytta med ungdomar, hur blev det? Hur rädd ska man vara för att bryta upp och börja om på nytt. 

 

Jag är så orolig och ledsen jag vet inte hur jag ska göra för att alla ska må bra och vara nöjda. ;(

Var bor pappan och hur ser umgänget ut idag?

Hur ser planen ut för umgänget om ni flyttar?

När du skriver att det är din barndomsstad så gör jag antagandet att du har familj och vänner där fortfarande, ett nätverk?

Vad finns det för möjligheter att upprätthålla vänskaper för barnen om ni flyttar? Är det enkelt att ta sig med tåg/buss mellan orterna?

Några hastiga fundeingar från min sida bara.

Var bor pappan och hur ser umgänget ut idag?

Hur ser planen ut för umgänget om ni flyttar?

När du skriver att det är din barndomsstad så gör jag antagandet att du har familj och vänner där fortfarande, ett nätverk?

Vad finns det för möjligheter att upprätthålla vänskaper för barnen om ni flyttar? Är det enkelt att ta sig med tåg/buss mellan orterna?

Några hastiga fundeingar från min sida bara.