Utmattningssyndrom = psyksjuk?

Ska försöka fatta mig kort. Men när jag fick mitt första barn så överansträngde jag mig rejält, både fysiskt och mentalt, jag låg inte på soffan och vilade vilket nu i efterhand borde ha gjort. Jag renoverade, planerade och byggde om i ett hus samtidigt som jag började plugga heltid på Högskolan. Jag var dessutom bara mammaledig i 6 mån efter att bebisen kommit, dvs en termin+sommaruppehåll, sen skulle jag hoppa på Högskolan igen. Jag märkte att jag successivt började tappa fotfästet, min man märkte att inte var mig själv och jag fick tillslut av en läkare diagnosen utmattningssyndrom. Jag hade blivit utbränd helt enkelt. 
Detta ledde till att jag inte kunde plugga, jag fick sjukskriva mig, försöka ta hand om en bebis hemma utan hjälp, jag fick ångest och mådde dåligt. Dessutom hade jag fått problem med höften under graviditeten pga utslitning så jag gick till en sjukgymnast. 
Jag fick rådet att ta det lugnt, inte stressa och undvika stressiga situationer och miljöer. Min man tog kontakt med min mamma och bad om stöd, dvs avlastning med barnet och kanske gå ut och gå lugna promenader med mig och vagnen. Hennes svar var inte det han förväntat sig. Hon kom med tips och råd att jag skulle ut och träffa folk, börja träna, att jag borde söka jobb om jag inte skulle plugga mm. Detta gav mig ännu mer dåligt samvete och ångest. Vi skulle sen spendera en semester med min mamma på hennes landställe och eftersom min man vet att hon kan provocera omedvetet så textade han henne i förväg att jag behövde lugn o ro, att jag fått utmattningssyndrom och då är man lättretlig, att hon inte skulle döma mig och inte komma med tips o råd utan enbart lyssna och inte stressa upp mig. Hennes svar var helkonstigt "-Hej jag vill bara att xxx (vår 6 mån dotter) ska må bra" Betydde det att hon inte brydde sig ett skit om hur jag mådde då? Det var sårande. Men dumt nog åkte vi dit på semester ändå. Vi hade planerat att stanna i 3 v men vi åkte hem efter 2 dagar då hon gjorde exakt tvärtemot vad min man i förväg bett om. Dvs hon provocerade, dömde, suckade, antydde att jag var en dålig mamma, ifrågasatte varför jag inte ammade, antydde att min dotter var rädd för mig.. mm mm. Riktigt vidrig var hon. Jag flippade tillslut (som hon ville) och vi åkte därifrån med vår lilla dotter. Vi åkte till min svärmors ställe istället och där fick jag lugn o ro, ngn lyssnade på mig, hon (som är sjuksköterska) förstod var utmattningssyndrom var och det var fantastiskt för mig, samtidigt så var jag sårad över att min egna mamma inte förstod och inte ville förstå. Jag kunde läka och bli mig själv men relationen är fortf infekterad med min mor, hon ser ner på mig och ansåg att jag var den som var knäpp, dvs tog noll hänsyn till att jag var utbränd. Nu ett år efter detta så får min man ett mejl av min pappa(?)som mitt i allt skriver att han hört att min man varit på pskyklinik med mig och att han hört från min mamma hur psykiskt sjuk jag är mm. Jag och min man stod bara och gapade när vi läste detta. Hon har alltså spridit runt att jag var(och fort är) psyksjuk och legat inne på en psykklinik. Helt bissart. Finns ingen sanning i det alls och min man svarade honom att han definitivt inte varit med mig på en psykklinik och att det jag definitivt inte varit psyksjuk utan att det var stressrelaterad, dvs utmattningssyndrom. Jag kontaktar då min mor och frågar varför hon förtalar mig så, dvs ett förtal och ärekränkning och hon svarar nonchalant mig att vaddå påstår du att det inte är psykiskt jag hörde ju hur du skrek den sommaren. Jag har tom visat henne mitt sjukintyg där det står utmattningssyndrom och inget annat, jag har skickat henne länkar där man kan läsa om symptomen, dvs allt som stämde överes med mig just den tiden jag hade det. Men det är som om hon har bestämt att jag är psyksjuk. Tydligen har hon även sagt att jag är psyksjuk till min bror och syster med och dom har aldrig vågat ifrågasätta det. Jag fick kontakta dom nu och säga att allt är lögn. Nu bad min man min mor att dra åt helvete, hon har inte heller ställt upp någonting för vår dotter (eller mig) utan hon kommer däremot med sårande åsikter och kommentarer så nu har vi brutit kontakten helt med henne. Är man psyksjuk när man har blivit utbränd? Är inte det lite som att jämföra cancer med ett munsår? Dvs ngt överdrivet? Jag känner mig så kränkt och sårad. Jag kunde inte rå för att jag blev som jag blev, det var ju sjukdomen och inte jag men hon tar verkligen inte hänsyn till det alls, vill inte förstå. Jag skrev till henne och försökte förklara detta men fick ett svar "Hej om du behöver skriva av dig så är jag inte intresserad så öppna ett tomt dokument isf om du har ett behov av att ventilera, en ursäkt för att du betedde dig illa och for iväg när ni skulle bo hos mig vore på sin plats"
Otroligt drygt och otrevligt svarat. Av sin egna mamma. Hon tycker alltså at jag ska be om ursäkt, för att jag var sjuk och hon provocerade mig trots att min man förvarnat henne. Jag försökte bara få upprättelse i ett brev nu för vad hon spridit men hon anser inte att hon gjort ngt fel. I min värld är det rätt grovt att anklaga ngn för psykiskt sjuk och sprida runt i familjen att jag legat inne på psykklinik när det är påhittat. Tack för att jag fick skriva av mig här, kanske ngn som förstår mig och varit i en liknande situation.