Ingen livslust kvar

Kan inte ge ett tips för lever med liknande känslor, har dock inte barn, vilket jag gärna vill, men känner att jag hade först de sämsta genarena vidare.
Men iaf, du är inte ensam om de känslorna. Kan vara värt att söka hjälp, om du bor på en plats med bra vårdcentraler och läkare som tar dig på allvar.
Lycka till

Vill bara att du ska veta att du inte är ensam...är själv i en liknande situation (förutom självmordstankarna som jag hade långt innan jag fick barn). Ägnar numera inte en tanke på det då jag själv har en son på lite över 7 månader. Jag vill ju kunna vara kvar för att uppfostra honom, hans pappa är dock en annan historia. Vi har varit av och på sedan urminnes tider och har då och då det väldigt stormigt i tid och otid. Det har pratats om separation flera ggr. Ändå kämpar jag med min vardag och hoppas på att hans pappa ska skaffa sig mer vett, vilket han ibland kan visa i alla fall. Jag har för den delen inte många vänner själv, men har lärt mig att trivas med det. För så fort jag introducerar en ny person i mitt liv stannar den oftast inte kvar under lång tid, jag skulle tro för att de anser nog att jag är tråkig...

Jag har dessutom en syster som har diagnosen GAD (Generaliserat ångestsyndrom) och lever konatant med oro och ångest, du måste hitta ett sätt att ta bort fokus från ditt ex genom att göra nya saker, gärna sådant du är bra på, gärna sådant ditt ex skulle ogilla och inte tillåtit dig göra under tiden i er relation...

1. Gör en tacksamhetslista varje dag. Försök ändå lyfta upp de små sakerna också. För de spelar ju också en roll. T ex jag är tacksam över att jag är mamma till ett friskt barn.

2. Utveckla dig själv och gör nya saker.

3. Fyll så småningom i din tacksamhetslista.

4. Andas ut och ta en lååång promenad ute i solen med barnvagn och glass. Fantisera om din sons framtid och hans intressen.

5. Gå med i klubbar för andra ensamstående mammor, knyt kontakt med de (de lämpliga förstås, inte knarklangarmorsor).

6. Läs självbiografier om människor som haft andra och värre problem än dig, detta kan få dig att tänka ur ett annat perspektiv i livet.

Listan kan bli ännu längre och det finns ett ljus i slutet av tunneln, jag kan räkna upp tusen saker jag varit med om som gjort mig till den tacksamma människan jag är idag. Och tro mig, jag har sett mörker...bäckmörker utan någon som hört eller någonsin sett mig. Och jag Dick ha tålamod med mig själv och min framtid.

Jag hoppas att jag kunnat hjälpa dig i alla fall lite och peppat dig. Och kom ihåg! Du ÄR duglig och bra!!!

PS. På punkt 1. menade inte att vara mamma till ett friskt barn är en småsak, utan råkade skriva det som exempel bara...

Föra vidare de sämsta generna tror jag personligen inte på, har inte heller så bra släktgener dvs missbrukargener och detta har jag klarat mig bra ifrån. Så vad det än handlar om så tror jag att det allt går att göra en förändring i dessa. Så var inte rädd för det! Barn är det finaste man kan skapa/få här i livet.

Har kämpat med vården i flera år innan och de har aldrig riktigt hjälpt mig, är rädd att de ska ta mitt barn ifrån mig nu om jag säger detta till en psykolog / läkare, så drar mig för att söka hjälp. Tack för ditt inlågg och lycka till själv! <3

Har inga råd, men mår lika som du :/

Det känns ?bra? att inte vara ensam iallafall, men skulle samtidigt inte önska någon annan att känna såhär heller. Tack för att du delade med dig, jag ska försöka tänka på och gå igenom dessa punkter. Hoppas det går bättre mellan dig och ditt barns pappa, o att allt löser sig så småningom. Om inte så är det bästa att vara separerade så inte barnet växer upp i en olycklig miljö. Men kämpa på om glöden fortfarande finns och han är villig att ändra på det som måste ändras på.

Och ja jag förstod vad du menade med friskt barn. Man ska vara tacksam för det! Det hade kunnat vara mycket mer kämpigare än vad det är i nuläget.

Hoppas vi båda får bra råd och svar här då! Önskar dig all lycka och välmående. Ingen ska behöva må såhär. :(

Känner igen mig i så mycket av det du skriver! Är i en liknande situation själv, min son är 6½ månad men jag och pappan har inte separerat. Känner mig så besviken på hur allt blev, känner mig lurad och som hela min framtid blivit förstörd. Inte av sonen - han är ju underbar - men jag känner att jag blivit grundlurad av hans pappa. 

Jag har alltid velat ha en kärnfamilj dessutom, vilket jag var jävligt tydlig med till hans pappa. När nu alla lögner och svek från pappans sida gör att jag inte känner att vi kan leva tillsammans blir jag så otroligt besviken och känner en enorm sorg över att jag inte kommer få ha min fina kärnfamilj som jag såg fram mot. Det känns tomt och meningslöst nu.

Har inga direkta råd, tyvärr. Men jag förstår hur du känner dig och önskar dig all lycka!

Åh. Jag känner med dig. Vi är nog lika där när vi har det där ?kärnfamilj? tänket. Man var såå inställd på det men så blev det inte som man tänkte sig, kan vara det som gör en deprimerad kanske. Frågan är då hur man går vidare från detta och kan skaffa sig ett annat tänk.

Har du självmordstankar också?

Så ledsamt att pappan till ditt barn kör med massa lögner och svek. Förstår att du känner dig lurad. Det gör/gjorde jag också, man ville ju så gärna ha den där familjen man hade tänkt sig. Tack för att du delade med dig och jag önskar dig all lycka också!

Tack! Ja, jag önskar att jag kunde komma på ett sätt att kunna släppa hela min dröm om kärnfamiljen, jag tror att sorgen över att det inte blev så som det skulle bli är en väldigt stor bidragande orsak till depressionen i mitt fall. Säkert en hel del i ditt fall också skulle jag tro, det är ju en stor grej att "förlora". Jag hoppas att vi hittar ett sätt som gör att vi kan tänka annorlunda, just nu tar jag bara en dag i taget och hoppas på att det kommer kännas mindre tungt längre fram.

Jag hade självmordstankar innan jag träffade min sambo (sonens pappa) och när jag träffade honom var det som hela mitt liv vändes till det positiva helt tvärt. Jag har nog aldrig varit så lycklig som jag var i början och jag älskade honom så sinnessjukt mycket nästan direkt. Dessvärre kom jag på honom med både små och stora lögner, svek efter svek och nu låtsas han inte ens vara ångerfull längre när jag kommer på honom med något nytt. Sedan vår son föddes har jag självmordstankar nästan dagligen. Skäms över att erkänna det eftersom jag känner mig så egoistisk då, men det handlar inte om egoism, något som du förstås redan vet.

Kramar till dig!