Hej!
Skulle vara intressant att veta om ni som separerat/skilt er ångrar er eller inte?
Kommentera gärna också varför ni ångrar er eller inte ångrar er, och även bakgrund/andra tankar runt separation/skilsmässa är förstås välkomna!
Jag ångrat att vi inte separerade typ 10 år tidigare. Då hade han inte hunnit förstöra allt och jag hade haft ett bra liv idag.
Jag ångrat att vi inte separerade typ 10 år tidigare. Då hade han inte hunnit förstöra allt och jag hade haft ett bra liv idag.
Separerade för ca 3 år sedan.
Ångrar mig inte. Borde delat oss tidigare, tyvärr "kämpade" vi in i det sista. Vilket mest har gjort den kontakt vi har idag ansträngd. Då vår dotter bara är 11år behöver vi ha endel kontakt.
Det tråkiga med att separera är att relationer till vänner & bekanta förändras.
Ångrar mig inte en dag, möjligtvis att vi inte tog klivet tidigare!
Tack för era svar, vad intressant! Hittills verkar det som att ni mest ångrar att ni inte gick tidigare... tänkvärt!
Någon mer som vill dela med sig? :)
När jag (återigen) sitter och väntar på exet som skulle hämta hundarna "runt lunch" och inte svarar i telefon, nej. Hans vecka men jag skulle ha dem över natten för att han skulle på konsert. Han ligger väl bakfull någonstans.
Är så skönt att hans jävlas ego inte längre är centrum i min vardag. Allt är bättre utan honom ärligt talat.
Jag ångrar det inte alls, trots att vi hade ett "ljummet förhållande" utan bråk. Det jag kan känna ivland är atr vi borde gett upp tidigare, men som alltid kämpar man för länge när det finns barn inblandade. Vi har en bra relation idag men det är tveksamt om vi skulle haft det om vi fortsatt tillsammans längre än vi gjorde.
Vi borde nog ha seprerat tidigare - för barnens skull! Vi tycker väldigt bra om varandra och har haft en mogen och fin skilsmässa. Vi är goda vänber idag och kan prata om allt.
Men som gifta bråkade och tjafsade vi en hel del, och plockade verkligen inte fram det bästa ur varandra. Vi kunde besparat våra barn det. Men vi ville ingen av oss ha våra barn på enbart 50%, av det skälet blev det först när det blev.
Han är en jättebra person, vän och pappa. Men vi trivdes inte som gifta på slutet.
Jag ångrar mig inte alls, jag kan sörja att det inte funkade för barnens skull men mitt liv är bättre på nästan alla områden nu. Ekonomiskt var det ju bättre förr men det blev ett fängelse som jag är otroligt glad att ha sluppit ur. Friheten jag har idag är fantastisk, nästan berusande faktiskt.
Jag och barnens pappa har en mkt bra samarbetsrelation idag, jag tror att det underlättade att jag bröt upp direkt när han erkände sin otrohet, att vi inte hängde kvar och försökte. Ilska är en stark, stark drivkraft :)
Jag ångrar att jag blev ihop med honom.Han visade sig vara en dålig person.Jag borde ha lämnat honom tidigare,men det är inte så lätt(barn,boende,ekonomi).