Ni som har/haft social fobi och depression, hjälp!
Hej! när jag skriver detta är det en av det sämre stunderna för mig, hur jag mår går från dag till dag och är svårt att säga om det jag skriver nu kommer kännas bra imorgon men iallafall, skriver för att kanske få tips och hjälp från andra, eller att någon annan kanske skall känna igen sig.
Jag är en tjej på 18 år som går första året på gymnasiet, skulle egentligen gått andra året på en annan skolan än vad jag gör nu, men var tvungen att hoppa av efter en termin pga. social fobi och depression. Hade väldigt hög frånvaro och svårt att komma in i klassen, fick dock några tjejkompisar i början men som det alltid blir med mig så försvagas alltid mina relationer till andra människor efter ett tag när jag har lärt känna dom mer, låter konstigt jag vet men det är en del av min sociala fobi att jag upplever det svårare med människor som jag känner och inte sådana som inte har fått en hel uppfattning om mig.
Som barn var jag inte speciellt blyg, iallafall vad jag hört från andra och vad jag kommer ihåg själv, dock har jag alltid haft en stor osäkerhet inom mig och som barn var jag därför ganska utåtagerande i vissa stunder, nu för tiden kan jag tänka mig att det var ett sätt för mig att hålla människor på avstånd.
När jag blev ca 13 år så började den sociala fobi som jag nu upplever och som jag liksom började tänka på. Jag slutade t.ex. med min fotboll som jag hade hållit på med i ca 3 år, och anledningarna var många, men det var mest att vi fick nya tränare i laget och att vi tvingades träna med äldre tjejer som jag hade svårt slappna av med, hade också fått mycket sämre självförtroende och självkänsla som gjorde att jag ständigt tänkte dåligt om mig själv och att jag inte var lika bra som förut. Sedan hade jag sen flera år tillbaka också alltid varit väldigt nervös innan det var match som gjorde att jag spydde etc. och detta blir såklart jobbigt att känna varje helg, att alltid ha ångest för att det kommer gå dåligt etc.
Under denna tid började också skolan bli jobbig för mig, sånna saker som jag tidigare inte tyckt vart jobbigt som att t.ex. räcka upp handen i klassrummet, prata med lärarna, eller ens gå till skolan kändes jobbigt. Upplevde också att jag blev utstött ur gruppen av de tjejkompisar som jag hade, ingen lyssnade på vad jag sa och tyckte att de visade med hela kroppen att de ville ha mig därifrån. Minns att jag grät varje dag efter skolan och när jag var i skolan, flera lärare undrade om det var något, men jag visste inte riktigt vad jag skulle säga och skämdes så otroligt.
Min skolsituation blev något bättre sedan i nian, men jag var livrädd för att börja gymnasiet och alla de sociala krav jag kände. Jag började ändå gymnasiet och det kändes ganska hopplöst de första 2 veckorna, men sedan gick de bättre. Dock så hade jag ju mina svårigheter och de tidigare upplevelserna från högstadiet gjorde mig misstänksam mot de andra och att jag hade svårt att ta mig till skolan. Efter ett par månader i gymnasiet blev jag utstött av de andra igen och återigen tillbaka på ruta 1.
Under den här perioden var jag övertygas om att jag hade social fobi, men att berätta för min mamma var otänkbart för mig. Mamma misstänkte nog dock att jag var deprimerad. Bestämde under jullovet att hoppa av skolan, vilket kändes som ett svårt beslut, men jag gjorde det iallafall. Min mamma började väl undra vad som var fel och berättade för mig att jag kunde ha social fobi. Jag gick till psykolog några gånger men kunde inte gå dit ibland pga. svårigheter att ens ta mig utanför dörren och känslan av att ingenting hjälpte. Så blev remitterad till BUP som skickade mig vidare till ett psykiatriskt ungdomsteam, där jag sedan en tid tillbaka träffar en psykoterapeut.
Det känns mycket lättare att ta sig dit än vad de gjorde hos min tidigare psykolog, dock så känner jag vissa gånger när jag är där att jag har svårt att prata om vissa saker och skäms så mycket över mig själv att jag har skamkänslor efter samtalen. Det är en man jag pratar med och han är jättebra, det är bara det att jag känner press på mig själv att jag måste säga bra och vettiga saker varje gång, annars kommer man ingen vart. Tvivlar så ofta på om terapi verkligen är något för mig eller om jag bara ska skita i allt så jag slipper pressen, eller om jag skall byta, vilket nu också känns otänkbart då jag inte orkar efter alla omflyttningar och behöva berätta allt för någon igen.
Ifrågasätter verkligen mitt mående hela tiden och om det verkligen e social fobi jag har eller om jag har en djup depression alternativt
har en personlighetsstörning typ.
Jag äter antidepressiv medicin sen ca ett halvår tillbaka, och vet seriöst inte om den hjälper heller, då kommer tanken på att jag kanske bör testa en annan, men orkar verkligen inte mer nu.
Om någon undrar kan jag skriva om vilka svårigheter jag har inom det sociala, men blir för lång text om jag skriver det här nu känner jag. Men har t.ex. svårt att höra av mig och träffa vänner och släkt, muntliga redovisningar, beställa mat, gå i affärer, nya sammanhang, prata i telefon etc.