Sorgen efter en hatad far
Funderar på om fler kanske haft en kris efter en förälders bortgång?
Utan att outa för mycket känner jag endå att jag måste få ur mig allt.
Jag växte upp utan en särskilt närvarande far, han hade problem med alkohol/droger. Dom få gånger han faktiskt hörde av sig var han alltid hög eller full. Jag hatade honom för det under lång tid. Men som vuxen insåg jag väl att han gjorde "så gott han kunde" under sina förutsättningar. Jag hälsade på honom en gång under vuxen ålder, utöver det fick han ett sms om året.
Jag hade under ganska lång tid tänkt hälsa på honom igen men skjutit det på framtiden konstant. Plötsligt ringer min mamma o säger att han är död. Jag trodde aldrig jag skulle sörja honom, men det gjorde jag. Nått så innihelvete dessutom.
Nu har det gått 1,5år. Själva sorgen är lättare, men jag kommer aldrig sluta anklaga mig själv för allt jag inte gjorde eller att jag inte hörde av mig oftare. Hade jag hört av mig oftare hade hans öde inte kommit som en chock. Det hela var mycket tragiskt och en begravningsentreprenör under all kritik gjorde inte sorgen lättare.
Blir det någonsin lättare, kommer jag sluta anklaga mig själv nångång för det jag aldrig gjorde eller sa innan det var för sent?