För många är det rätt självklart att man inte ska sparka på någon som ligger ner. När någon är i en svår kris behöver denne stöd ich förståelse.
Samtidigt finns de som ofta tar på sig offerkoftan så folk får tripps på tå kring dem, vilket är jobbigt och det hjälper inte "offret".
Så hur ska man veta om en person som visar tecken på kris inte bara manipulerar? Vem kan avgöra? Hur tänker du?
Jag skulle resonera som så att om det är dom av mina vänner som jag vet är seriösa, högutbildade mm faller in i en kris så är det på allvar.
Om dom av mina vänner som redan är bittra o skyller på både det ena och andra hamnar i kris, så är det ingen större fara, offerkoftan är redan på där.
Jag skulle resonera som så att om det är dom av mina vänner som jag vet är seriösa, högutbildade mm faller in i en kris så är det på allvar.
Om dom av mina vänner som redan är bittra o skyller på både det ena och andra hamnar i kris, så är det ingen större fara, offerkoftan är redan på där.
Lyssna på dem. Är ni vänner bör du väl kunna avgöra vilket det är och hur du bäst agerar för att hjälpa.
Varför är det mer allvar om en högutbildad och "seriös" faller i kris? Det kan ju lika väl vara så att dessa inte haft några större svårigheter tidigare och "slår på stora trumman", som när de väl arbetat sig igenom krisen kommer ut som starkare och mer utvecklade personer?
En som redan är bitter (och det blir man väl oftast om man varit med om motgångar man inte lyckats gå stärkt ur) kan väl också gå in i en kris som inte är hanterbar för denne? Denne kanske är än mer sårbar för att inte kunna klara sig ur det på egen maskin?
Tvärtom för de båda uppdelningarna kan ju också vara möjligt. Naturligtvis. Men det är lite det min fråga syftar till, vem är jag att avgöra vem som behöver hänsyn och vem jag kan sparka på (på något sätt medvetet välja att inte visa hänsyn).
Okej, fair enough. Är man vänner så kan man förhoppningsvis läsa av rätt bra.
Tycker det är mycket diskussioner i övrigt som handlar om att man inte ska låta folk styra med offerkoftan. T. ex. i diskussioner om misshandel i nära relationer, psykisk ohälsa, #metoo och annan politik. När det inte handlar om nära relationer borde det ju rimligtvis vara svårare att avgöra. Många gånger blir misstänksamheten en sorts tyranni som gör mer skada. Andra gånger kanske den är befogad.
Skulle vara så bra med en enkel lösning, en modell att ta till när man inte bara kan veta. :)
Man känner ju den som drabbas. Har man arbetat när någon, eller om det är en kompis eller familjemedlem, så vet man hur de är. En bitter, gnällig människa behöver ingen stor kris för att dra på sig offerkoftan.
Du kan ju vara i en kris men hantera det väldigt dåligt och kliva in i oferrrollen och bygga bo där och det kan vem som helst göra, som står dig hur nära som helst så för dig gäller det att vara ärlig, med den hårda kärleken som inte alls är lika bekväm att befinna sig i som att låsa in sig med sin offerkofta.
Jag förstår inte riktigt i vilka situationer du får dessa problem. Jag har inga problem med vänner som jag är rädd ska manipulera mig till att känna medlidande med dem fast de inte förtjänar det. Om det är ett stort problem för dig känns det endera som att det är något skevt i dina vänskapsrelationer eller att du är väldigt misstänksam.
Jag trippar sällan på å o kring folk, i kris eller ej. Finns många bättre sätt att bemöta anhöriga som mår dåligt.
Vad menar du med offerkofta i detta sammanhang? Jag har främst hört det användas i diskussioner där man vill förminska den andres problem eller lyfta att denne inte ser verkligheten för vad den är, undviker att ta itu med problemen och gömmer sig i sin offerkoffa. Det är väl inget vegrepp som man använder till en vän om man inte är rejält förbannad på denne? En vän i kris som är undvikande i sitt beteende och inte tar tag i problemen kan man väl också försöka stötta ?
Rädd för att bli manipulerad av vänner i kris ska man inte behöva vara.
Du kan ju vara i en kris men hantera det väldigt dåligt och kliva in i oferrrollen och bygga bo där och det kan vem som helst göra, som står dig hur nära som helst så för dig gäller det att vara ärlig, med den hårda kärleken som inte alls är lika bekväm att befinna sig i som att låsa in sig med sin offerkofta.
Man känner ju den som drabbas. Har man arbetat när någon, eller om det är en kompis eller familjemedlem, så vet man hur de är. En bitter, gnällig människa behöver ingen stor kris för att dra på sig offerkoftan.
Jag förstår inte riktigt i vilka situationer du får dessa problem. Jag har inga problem med vänner som jag är rädd ska manipulera mig till att känna medlidande med dem fast de inte förtjänar det. Om det är ett stort problem för dig känns det endera som att det är något skevt i dina vänskapsrelationer eller att du är väldigt misstänksam.
Jag trippar sällan på å o kring folk, i kris eller ej. Finns många bättre sätt att bemöta anhöriga som mår dåligt.
Vad menar du med offerkofta i detta sammanhang? Jag har främst hört det användas i diskussioner där man vill förminska den andres problem eller lyfta att denne inte ser verkligheten för vad den är, undviker att ta itu med problemen och gömmer sig i sin offerkoffa. Det är väl inget vegrepp som man använder till en vän om man inte är rejält förbannad på denne? En vän i kris som är undvikande i sitt beteende och inte tar tag i problemen kan man väl också försöka stötta ?
Rädd för att bli manipulerad av vänner i kris ska man inte behöva vara.