Jag vill förlova mig, det vill inte han.

Jag och min sambo var i samma dilemma. Jag tycker steg 1 är att du ska väga hur viktigt det är för dig. Kan du tänka dig leva utan det? Vill du dö och aldrig ha gått igenom ett giftermål? Kan du vara lycklig utan det? Om svaret är ja så tycker jag inte du ska göra någon stor grej av detta, om han är en bra sambo i övrigt. För mitt vidkommande var det en dealbreaker. Jag kan inte tänka mig leva utan det. För min sambo var det nästan en dealbreaker åt andra hållet, giftermål var endast kopplat till religion och "all religion är galenskap". Vi bråkade om detta i 1,5 år... Så många tårar. Jag hade en dröm om ett stort bröllop med många gäster, en vacker klänning i en kyrka. Han ville inte ens ha en ring på fingret.

Till slut ställde jag ett ultimatum. Antingen vill han vara med mig, och då är det giftermål som gäller. Punkt slut. Vill inte han, så finns det andra män där ute som vill det. Kompromissen blev att vi förlovade oss nu, vi gifter oss när han är redo för en ceremoni dvs. han bestämmer ALLT när det kommer till när själva cermonin ska ske. Han sa själv att han vill se det som "det finaste han kan ge mig". Det blir ett litet bröllop, förmodligen utomlands alternativt med enbart den närmsta familjen närvarande. I slutändan känner jag ändå att vi verkligen mötte varandra halvvägs. Han är nu lycklig över den där ringen, för det betyder nu för honom att han har mig för alltid. Ceremonin kommer när han känner sig redo, och jag har lovat och även hållit mitt löfte om att inte tjata om det. Jag får mitt bröllop, men det blev inte som jag tänkt mig. Det är dock inte det viktigaste. Det viktigaste är ju att jag kommer att få vara fru till världens finaste man.

Men jag var lika förtvivlad som du, under en lång tid. Jag var redo att göra slut med en man som jag hade ett jätte bra liv med - för det var så otroligt viktigt för mig.

Fast det låter faktiskt som om du blir lurad. Han har gjort klart för dig länge att han inte vill gifta sig med dig. Så pass stark är hans ovilja att ni grälat och gråtit över det.

Sedan kommer du med ett ultimatum. Men vad har du fått av ditt ultimatum? Han fick ju sin vilja genom. Du fick inte ens ett datum!

En ring betyder ju ingenting egentligen. Du får lov att bära en ring och kalla dig förlovad men du får inte ens planera ett bröllop. Det är inte förlovning. Han drar bara ut på det. Han känns väldigt elak och kall. 

Han har vill vänta till ni köpt hus, sedan vill han vänta tills barnen är xxår gamla, sedan kommer han säga att ni inte har råd och plötsligt så kommer han fram till det han sagt hela tiden, att han inte vill.

Jag känner inte din kille bättre än dig men det är ganska solklart att du blir lurad.

Dessutom: Även om han går med på en ensam ceremoni så kommer det inte kännas rätt. Vill du gifta dig med någon så blivit tvingad genom ett ultimatum? Någon som varit klar med att han verkligen inte vill gifta sig med dig?

Du kommer ångra dig. Du har redan förhandlat bort ditt drömbrölllop och nu så sitter du och väntar på en framtvingad ceremoni som han kanske kommer vilja göra... sen..

Du vill INTE gå miste om ditt drömbröllop! Att få prova klänningar, provsmaka tårtor tillsammans osv. Du vill definitivt inte gå miste om chansen att få gifta dig med någon som verkligen VILL ha dig till sin fru mer än någonting annat i världen.

tvång, ultimatum och hot är inte en bra start på ett äktenskap.

Jag och min sambo var i samma dilemma. Jag tycker steg 1 är att du ska väga hur viktigt det är för dig. Kan du tänka dig leva utan det? Vill du dö och aldrig ha gått igenom ett giftermål? Kan du vara lycklig utan det? Om svaret är ja så tycker jag inte du ska göra någon stor grej av detta, om han är en bra sambo i övrigt. För mitt vidkommande var det en dealbreaker. Jag kan inte tänka mig leva utan det. För min sambo var det nästan en dealbreaker åt andra hållet, giftermål var endast kopplat till religion och "all religion är galenskap". Vi bråkade om detta i 1,5 år... Så många tårar. Jag hade en dröm om ett stort bröllop med många gäster, en vacker klänning i en kyrka. Han ville inte ens ha en ring på fingret.

Till slut ställde jag ett ultimatum. Antingen vill han vara med mig, och då är det giftermål som gäller. Punkt slut. Vill inte han, så finns det andra män där ute som vill det. Kompromissen blev att vi förlovade oss nu, vi gifter oss när han är redo för en ceremoni dvs. han bestämmer ALLT när det kommer till när själva cermonin ska ske. Han sa själv att han vill se det som "det finaste han kan ge mig". Det blir ett litet bröllop, förmodligen utomlands alternativt med enbart den närmsta familjen närvarande. I slutändan känner jag ändå att vi verkligen mötte varandra halvvägs. Han är nu lycklig över den där ringen, för det betyder nu för honom att han har mig för alltid. Ceremonin kommer när han känner sig redo, och jag har lovat och även hållit mitt löfte om att inte tjata om det. Jag får mitt bröllop, men det blev inte som jag tänkt mig. Det är dock inte det viktigaste. Det viktigaste är ju att jag kommer att få vara fru till världens finaste man.

Men jag var lika förtvivlad som du, under en lång tid. Jag var redo att göra slut med en man som jag hade ett jätte bra liv med - för det var så otroligt viktigt för mig.