Själsfränden är inte din partner

Har ni upplevt en själsfrände/tvillingsjäls-relation som varit utanför er riktiga relation?

Jag har upplevt den och det tuffa är att leva vidare efter en sådan relation.

I mitt fall så valde jag att bryta upp från min partner då jag insåg hur riktig kärlek skall kännas och även om det aldrig blev nögot mellan oss så finns det ändå en glädje att man träffa denna fantastiska person och hur ens liv aldrig blir detsamma igen.

Det tuffa är att försöka släppa in nya människor i sitt liv efteråt vilket absolut inte är lätt då man dels känner sig nöjd med att veta att ens själsfrände finns där ute i världen men också at ens krav är skyhöga efteråt.

Hur har ni andra gått vidare? Hur har ni hanterat att ni träffat er själsfrände men den är inte er partner?

Det var oerhört svårt att gå vidare. Vi träffades dock inte när jag var i en annan relation (men han var)... Vi hade ingen möjlighet att bli tillsammans eftersom vi bodde i olika delar av världen (träffades på jobb). Det kändes bara orimligt.

Jag försökte träffa andra män under några år. Blev tom lite kär en gång, men allt var blekt i jämförelse. Även mitt tidigare långa äktenskap (som jag redan lämnat bakom mig pga avsaknad av känslor) framstod i helt annan dager efter att ha träffat denna man. Det var liksom aha... det är så här det känns. Vad har jag hållt på med?

Vi höll kontakten och sågs alltid när vi var i samma land oavsett andra relationer, det var som om vi stod över allt annat, hade ett särskilt undantag.

Det var många sömnlösa nätter, avslut i huvudet, insikter och förändringar jag blev tvungen att göra och vi bröt kontakten flera gånger för att försöka släppa taget. (Han lämnade också sitt äktenskap och försökte med andra på hemmaplan.)

Tillsist landade jag i tanken att om det var vi som gällde skulle de ske så småningom om, annars inte. Sluta forsera det. Jag hittade nåt lugn i den känslan och näst intill släppte honom.

Bara ett halvår senare föll saker plötsligt på plats för oss båda väldigt snabbt och vi bestämde oss för att försöka eftersom ingen av oss riktigt kunde gå vidare. Det fick bära el brista. Han flyttade hit och vi väntar barn. Det är verkligen inte bara en dans på rosor men så värt det. Oavsett om vi lever resten av livet ihop el bryter upp i morgon så var det värt denna resa och erfarenhet. Jag skulle aldrig kunnat gå vidare utan att prova att leva ihop och jag skulle inte heller vara den jag är i dag utan honom.

Vi pratade också från början om hur det kunde bli så konstigt och intensivt med en person från stund ett och vi sa också saker som - ja, i ett annat liv kanske. Pga av avståndet och alla praktiska svårigheter var ett riktigt förhållande aldrig ett alternativ till en början för oss, det gick utöver vår fantasi.

Men det jag tänker jag lärt mig om detta är mer själva förmågan att kunna känna så starkt för någon än att det är just blev vi två, om du förstår hur jag menar. Jag tror inte riktigt på att det bara är en själsfrände där ute. Den här upplevelsen gjorde mig egentligen lycklig även när jag var djupt olycklig. Jag kunde bli djupt förälskad och det kunde vara besvarat.

Hade det inte blivit vi nu, tror jag faktiskt en annan person så småningom hade kommit in i mitt liv och jag hade då lärt mig hur det skulle kännas och ha mer öppna ögon. Speciellt med tanke på att han (min själsfrände) inte på något sätt överensstämmer med bilden av vem jag skulle leva med. Jag tror jag på ett sätt blev mer mottaglig men mer kräsen.

Många beskriver det som att man vet omedelbart att man mött sin själsfrände. Och det är lite det som är grejen, det tar ett helt liv att utforska en människa alla spektra så det är knappast den avgörande faktorn om det handlar om en självfrände. Snarare känslan av total kärlek, förståelse och acceptans oavsett vad som döljer sig djupt under ytan.