Min son har nu blivit 4 månader. Han har alltid tyckt att jag varit den roligaste och den han varit tryggast hos. Men bara över en natt va jag inte alls rolig längre, men han vill fortfarande till mig när det kommer till tröst och mat.
Han skrattar när hans far skojar med honom, och även när mina vänner är på besök.
Han kan skratta med mig ibland, men oftast kollar han bara på mig som jag vore knäpp ????
Är det någon annan som upplevt något liknande?
En sån liten "tycker" inget alls. Men det går i vågor det där när den lille upptäcker nya saker hela tiden. Tycker inte alls du ska dra några växlar på det. Det kommer en tid då han kommer bli väääldigt pappig, och då kan man känna sig bortvald. Men det är bara en fas. Ungarna byter favoriter hela tiden :).
När min dotter var några månader så älskade hon sin mormor och morfar, ja fortfarande såklart, men just då var det just dem som fick henne att bubbla av skratt och le. Jag var en mjölkmaskin och blöjbytare.
Jag tror att barn kan sätta roller på människor runt omkring dem, vissa människor är lustigkurrar, andra gör mer nytta.
Nu är min dotter 18 månader och hon busar inte så mycket med mig, hon föredrar sin pappa eller sin morfar. Men när hon är trött eller ledsen så är det mig hon kommer till.
Oroa dig inte, du kanske inte symboliserar bus men något annat? Trygghet? Mys? Värme? Sömn?
Alla har vi olika kvaliteter!