Hur ofta låter ni sura/irriterade/arga på era barn?

Nån gång varje dag. När de retar varandra blir jag arg. När 9-åringen tjatar och hoppar runt framför fötterna på mig när jag lagar mat och inte lyssnar när jag ber honom sätta sig ner eller ställa sig vid dörröppningen så han inte är i vägen alternativt att han får hjälpa till att laga mat, då blir jag irriterad. Även när han typ beatboxar och inte tystnar när jag ber honom låter jag irriterad eller arg.

Enligt min uppfattning låter jag irriterad typ 1-3 gånger om dagen, men enligt 9-åringen är jag alltid sur. Han verkar inte notera att jag är glad och trevlig resten av tiden :)

Jag har noterat att en del föräldrar först ignorerar barnets beteende för att efter en stund helt utan förvarning skrika åt ungen. Det är ett märkligt beteende tycker jag.

5 ggr per dag. Beror på att jag är utmattad och orkar inte med mycket.

Här blir det mer eller mindre dagligen också. Jag lider av utmattning och det märks alltför väl på mitt tålamod när jag är trött och stressad. Här är det mest trots och tusen frågor som ger mig spader, har dock bara ett barn ännu så inget syskongräl. Andra barnet på väg och dessa hormoner gör ju inte livet lättare precis.

Sen så märks det också bra på min dotter om hon är trött, hungrig eller ledsen. Vi är båda två likadana när det kommer till känslor, vårt humör påverkas av dem. Det känns extra jobbigt när jag ser någon av mina dåliga sidor i mitt barn.

Slutade röka för 5 år sen men saknar fortfarande en cigg när jag är irriterad. Jag blev lugn av att sitt och röka på trappan, skulle gärna hitta något hälsosammare sätt att lugna ner mig på. Tips, någon? Att räkna till 10 eller ta djupa andetag fungerar inte så bra för mig.

Också flera gånger om dagen de flesta dagarna. Den äldsta är 5 och väldigt hyperaktiv, man får säga till 700 gånger att man inte får göra det ena eller det andra, då är det svårt att säga "älskling, hoppa inte i soffan. Sitt där eller hoppa på golvet" i lugn ton liksom. Kan även ryta ifrån när barnet gör "konstiga" grejer som jag inte borde behöva påminna om innan jag blir arg. Typ som att bita sina tånaglar. Har försökt att mer och mer komma in på att påpeka positiva/neutrala saker mer än negativa vilket gör allt lugnare men det blir oftsst något irritationsmoment om dagen ändå. När man får säga "vi har bråttom så sätt på dig jackan" flera gånger i en kvart, hur gör man förutom att säga till på skarpen?

Exakt sådär har vi det också, men med mellanbarnet.

Flera gånger per dag, tyvärr.. Till exempel när de bråkar.. Jag säger till lugnt flera, flera gånger utan att de lyssnar , de lyssnar enbart om jag ryter till ordentligt. Samma sak om jag säger lugnt åt dem att inte hoppa i soffan eller vad det nu kan vara, det är som att de inte hör förrän jag ryter till. Försöker att inte skrika men det är svårt. Min äldsta säger också att jag alltid är arg.. Inte så kul att höra. Han har dessutom sagt det till min mamma "mamma är alltid arg på mig".. Man känner sig verkligen sämst då. Försöker behålla tålamodet varje dag, men men...

Nån gång per dag. Oftast när hen stressar mig. Hen är intensiv och jag stresskänslig. Dålig kombination.

Försöker inte låtsas som ingenting eftersom barn (iaf mitt barn) märker oavsett och det till slut rinner över om jag låtsas. Istället försöker jag reagera "kontrollerat" och med en underton av kärlek, svårt att förklara hur jag gör.

När barnen var 5 och 8 år så minns jag att jag sa till dem hela tiden, minst en gång om dagen röt jag till ordentligt. En gång hade sambons barn en kompis med till matbordet när jag röt till min son. Kompisen blev rädd och ville gå hem, min son tog det som en normal tillsägelse. Kändes hopplöst då man kände att nivån hade höjts så pass för att hålla ordningen.

Idag är de 11 och 13, nu kan det gå dagar utan att jag behöver bli irriterad. Behöver aldrig ryta till längre, super skönt!

Barn 0-8 år är fan värst... nu är det semester!

Mina två äldsta är 5 och 8 och sådär har vi det nu. Skönt det blir bättte! Bråkas och retas varje dag och är de på gården får jag konstant säga till om självklara grejer som jag vet de redan är medvetna om, för jag vill visa hänsyn till alla grannar. För sig är alla barnen rätt lugna. Mellersta lite vildare då hon behöver väldigt mycket uppmärksamhet.

Skönt att läsa att det blir bättre. Brukar fundera på hur barnen kommer minnas sin barndom - med sura föräldrar hela tiden? Vill också komma in i en vardag där vi kan ha trevligt och respektera varandra. Verkar dina barn tänka tillbaka som att tiden innan var jobbig, eller är det en konstig fråga kanske?

För mig är 0-3 år mysig och oproblematiskt även om det är jobbigt på ett sätt också. Men då finns inga attitydproblem och "svåra" situationer åtminstone.