Känner mig inte sedd och älskad längre

Kan du ge exempel på vad du gör för honom?

Jag menar med sista meningen alltså att kanske kommer han börja vilja ge mig vad jag behöver om jag slutar prata om det och ställa krav om det? Jag har gråtit så mycket över hans avvisande och distanserade beteende senaste halvåret och jag förstår om det är avtändande :(

Ja. Jag har aldrig avvisat honom en enda gång när han velat kramas, pussas, kela, eller ha sex. Inte en enda gång sedan vi träffades (för jag tycker det är viktigt att ge sin partner bekräftelse och närhet när han behöver det). Jag anstränger mig för honom i sängen, har gett honom avsugningar varje dag när han velat, smekt honom massor, varit öppen för massor av sexuella lekar, masserar hans axlar när han har ont, överöst honom med komplimanger, skickat fina sms när han minst anat det, sminkat och fixat mig nästan alltid även om vi bara går hemma (det är inte ofta jag går osminkad i joggingbyxor alltså). Jag har tagit en massa initiativ till sex, massage, kel, åka iväg och göra något, lagar god mat åt honom ofta, brukar köpa något litet i affären som jag vet han tycker om bara för att visa att jag tänker på honom. Jag har inte ens tittat åt en annan kille eller gett någon annan kille bekräftelse (t.ex. like:at muskelbilder) under tiden vi varit ihop. Innan vi bodde ihop brukade jag städa åt honom när han inte var hemma, vika hans tvätt, göra det fint, lägga små söta lappar, pyssla om honom helt enkelt. Jag har alltid mött honom i dörren med ett stort leende och kram när han kommer hem. Jag har alltid uppvaktat honom på alla "dagar" (inte bara födelsedagar alltså utan även Alla hjärtans dag och påsk osv). Jag har lyssnat och stöttat honom när han gått igenom något tungt. Jag har helt enkelt funnits där för honom alltid, varit fullständigt lojal, och alltid försökt uppfylla hans behov.

Dock. Efter att han började avvisa mig oftare och oftare när jag tog initiativ, och när jag märkte att han slutat anstränga sig för mig så som han gjort innan, så började min självkänsla svikta. Jag kände mig inte attraktiv för honom längre. Jag började tvivla på om jag dög, och om han ville ha mig. Sedan dess har det varit en nedåtgående spiral av att jag inte vågar ta initiativ så ofta längre av rädsla att förnedras och bli avvisad igen. Så jag har dragit mig in i ett skal lite och väntar på att han ska börja visa sin kärlek för mig igen. 

Man KAN ju vända på steken och tänka. VILKEN TUR att jag en gång i livet fick uppleva att bli sedd och älskad. Liksom det är ingen självklarhet och ngt som man har rätt till! Många ha aldrig upplevt det.....inte ens som barn. Att man hela livet ska ha den ultimate mannen är kanske lite för mkt begärt?

Jag skulle känna mig kvävd och undra hur fan jag nånsin skulle kunna leva upp till partners förväntningar och standard på evig romantik, ett ständigt rosa moln och gulligull.

Det låter nästan som du ser honom som en liten kattunge eller hundvalp. Och förväntar dig samma tillbaks.

Du verkar ha orimliga kvart på att det ska vara på topp, att känslorna ska vara på topp, att serva, leva den romantiska drömmen.

Ni har väl helt olika syn på saken?

Jag tror säkert han uppskattar dig och är kär osv, men för honom har skimret lagt sig, och återgått till normal vardag som för det flesta.

Du gör massor flr honom och han känner väl att du förväntar dug samma tillbaks? Du verkar inte ha svårt att säga det heller, vilket säkert också sätter press på honom.

Vad tror du om det jag skrivit? Känns det helt tokigt eller kan du ta till dig det?

Ursäkta många skrivfel... skriver på mobilen.

Krav skulle det stå, inte kvart.

Jag har upplevt samma som du. I mitt fall var det att jag älskade mer genuint. Min partner kände sig säker på min kärlek och tyckte att hans framtid var säker pga min starka kärlek. Men min partner såg mig som en kompromiss och hade ingen genuin kärlek till mig. Jag hade en genuin kärlek dock. Min partner blev dock till slut genuint förälskad i en annan. Vi bröt upp. Men innan det så försökte jag ändra mig för att bli mer älskad. Men det inser man efteråt hur meningslöst det var då min partner inte genuint älskade mig. I början innan vi flyttade ihop så var det hett precis som för er. Men sedan när vi bodde ihop blev det allt sämre med samma argument som han säger till dig. Att få någon att genuint älska någon är lika svårt som att i förväg bestämma vilka nummer som kommer lottdragningen. Det är omöjligt. Det som hände mig var att jag blev stressad, frustrerad, nästan utbränd. Jag fattade ingenting först. Men sen fattade jag att jag var en kompromiss i väntan på att något annat skulle dyka upp. Jag var bra att ha med min genuina kärlek. Min partner visste att jag inte skulle lämna i första taget. Till slut blev det så att allt blev utan sex, kram, blick osv. Man bara existerade och bodde ihop. Nu har bägge träffat var sin ny. Mitt råd bryt och skaffa en ny som älskar dig genuint. Din partner ser dig som en kompromiss och någonting bra att ha. Sorgligt men sant. Så var det för mig i alla fall. Lycka till!

Som jag då. Jag hade nog funderat på att bryta.

Ursäkta men i ett kärleksförhållande tycker jag faktiskt det är en självklarhet att få känna sig sedd och älskad. Jag tycker också det är ens skyldighet att anstränga sig för att få sin partner att känna sig detsamma. Men kanske har jag större respekt för relationer än vad du har. 

Jag tar till mig allt som kan tänkas hjälpa. Jag läser och reflekterar.