Varför blir vissa provocerade när man misstänker narcissism?

Det enda jag kan komma på är att en del stör sig på att kreti och pleti slänger ur sig att den och den är narcissist eller psykopat utan att närmare ha reflekterat vad dessa störningar egentligen är eller handlar om. Man kallar alla som betett sig illa för narcissist, typ. Då mister ju ordet sin innebörd till slut.

Eller så är det såna som menar att så länge personen inte fått störningen diagnosticerad så kan ingen veta om hen verkligen är narcissist eller psykopat heller för den delen. Vilket iofs är sant.

Men som du säger. Knappt någon får diagnosen narcissism då det inte ligger i deras natur att söka hjälp och ännu mindre har självinsikt. De själva lider ju inte av sin störning. Det går liksom inte eftersom de är just störda.

Så det korrekta är väl i så fall att säga att de som visar upp ett grandiost beteende, som ljuger medlätthet, manipulerar, har helt egna spelregler, som saknar empati och samvete osv har narcissistiska drag.

Tror det ligger mycket i det. Jag blir ofta skeptiskt inställd till trådar där det egentligen inte framkommer särskilt mycket som tyder på att personen skulle vara en narcissist, psykopat eller vad det nu gäller och ändå så slänger sig folk vilt med dessa ord.

Är man ordentligt påläst om den aktuella personlighetsstörningen och har mycket bevis som tyder på att personen uppvisar de klassiska symptomen blir det en annan sak. Då kan jag tycka att det är mer ok att ställa en hobbydiagnos då det som sagt tyvärr är så att få av dessa människor någonsin söker hjälp eller får en riktig diagnos.

Håller med

Jag tror att det är för att många slänger sig med ordet som om det vore en synonym till egoist.

Som Baaah skriver så urvattnad ordet och jag tycker också att man förminskar de som faktiskt fallit offer för riktiga narcissister.

Det är absolut en bra poäng. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att den som startar en narcisst-tråd måste skriva sina argument för varför hen tror som hen gör. Annars är det bättre att fråga folk härinne om man är osäker.

Så är det absolut, man känner sig dubbel kränkt när man inser att en del tror man sitter och inbillar sig det som man känner djup övertygelse i, psykiska skador man fått under långt lidande.

Många som har råkat ut för personer med kraftigt destruktiva narcissistiska drag och brytits ner av det, tycker det är en samling raljerande idioter som sitter och talar om att de, "offren" inte vet vad de snackar om. Man får inte glömma att det verkligen finns de som faktiskt utsatts på riktigt.

Narcissister går mycket sällan till en terapeut för att "få ordning på sig" och tycker de gör fel (typ aldrig), de tror helt enkelt att de är felfria. Så, den som vill ha en näve diagnosticerade narcissister får nog leta på rätt bra ...

Jag upplever samma som du. De snabbt argsinta debattörerna verkar provocerade. Det ä samma problem om man ska beskriva bristande analys, passivitet eller inte så väl avvägda beslut. Vad ska man kalla dessa, högmod/narcissism och dumhet/enfald...?

Kan inte våra ex ha brister alls i sina karaktärer? En pappa som blivit grymt behandlad av sitt ex här i en pågående tråd får massiv kritik men hans hemska ex som skadat barnens utveckling och deras kontakt med pappan får bara knappt ett yada, yada.

Jag såg att minst 7 av 10 som finns på forat är kvinnor. Jag tror de okritiskt försöker värna om myten om den goda modern och kvinnan som offer, alltid. Mycket bekvämt. Insikten att människor faktiskt kan bete sig korkat och elakt m m, så även vissa kvinnor, verkar vara svårsmält.

Problemet narcissism och bristande intelligens måste få nämnas. Vi verkar leva i en tid av fördumning och egenkärlek..

Kan iof bero på att FL är extremfeministernas högborg. Här är det alltid männens fel och det spelar ingen roll vad hon gjort hos ska försvaras för att hon är kvinna, punkt slut. Det märks i alla möjliga trådar. Män döms alltid betydligt hårdare än kvinnor, och många av dessa damer figurerar i samtliga trådar.

Den allmänna inställningen verkar vara att kvinnor inte får kritiseras eller ifrågasättas och drar sig inte för att gå all in på män så fort de får chansen och  slänger sig på anmäla knappen så fort de får mothugg.

Jag dejtade en kille med tydliga narcissistiskt beteenden. Allt jag läste om narcissism stämde in på honom till 100%, även enligt diagnoskriterierna.

Det som avvek med denna kille var att han gick i terapi. Dock så behandlade han inte det som verkligen var viktigast, nämligen hans beteende i relationer. Utan han gick och pratade om sitt jobb, eller andra ?småsaker?...

men att han gick i terapi gjorde ju att han framstod som en bra kille. Jag tror han gjorde det just därför. För att kunna imponera på andra och säga att han var djup, klok osv osv. Han va ju bäst liksom.

Minsta lila ifrågasättande eller kritik så blev han iskall och som en kränkt 3 åring!

Det finns vissa speciella karakteristiska drag och vissa kriterier en narcissist uppfyller som gör att man lätt kan urskilja dem från mängden men detta är oftast bara ngt man ser i en nära relation med narcissisten (psykopaten). Vissa är mkt duktiga och skickliga på att dölja sitt beteende för offentligheten.

Finns många män som har narcissistiska drag men som inte uppfyller hela diagnosen Narcissism.

Sen kan även diagnoser gå in i varandra.

Psykopati och narcissism tex.

Alla människor har olika drag från olika diagnoser mer eller mindre i olika situationer, det är när det blir mkt och extremt som en person får en diagnos.

Vi alla kan ha lite narcissism i oss eller drag av adhd , bipolär osv. Man kan oftast känna igen sig i ngn diagnos men inte i HELA diagnosen tex.

När det blir extremt och gör livet svårt för en själv och för andra - det är oftast då en diagnos ställs - av en kunnig utredare/läkare/psykolog inom psykiatrin.

Exakt. För att diagnostiseras så är ju det här beteenden som ska ha hållt i sig över tid. Vissa kanske slänger ur sig att nån är narcissist för att den är lite egoistisk.

I mitt fall så fick jag reda på att han jag dejtade hade bränt hundra broar innan mig... skadat relationer till familj och hade inga vänner.

Man ska vara försiktig som nån säger. Men är det verkligen ett problem så är det väl ett bra forum att diskutera och få stöd.

Bra skrivet, det är dock oftast de anhöriga som hamnar i terapi efter att ha brutits ner i relationer med dessa du nämner ovan.

I mitt fall frågade terapeuten om jag ville veta vad det med största sannolik rörde sig om (nsp). Hon var dock tydlig med att det var fr att jag skulle kunna klara mig bättre mot denna person (mitt ex) och att hon inte ställt diagnos utan endast gett mig chansen att ta reda på mer och skaffa mig verktyg (nsp-personer måste bemötas "rätt" annars blir tillvaron ännu värre. Hon hade rätt, jag har mycket bättre förutsättningar nu att hantera hans beteendemönster. Men diagnos - det har vi aktat oss för att säga något om, kom i håg det;)

Nä, det är inte alltid männens fel. Det kan hända att kvinnor är mer lösnings-fokuserade när det gäller relationsproblem. Jag tror det börjar där någonstans.

Min vän har just skilt sig från en kvinna som ljuger och manipulerar, får oprovocerade vredesutbrott i tid och otid, ändrar en sanning från en dag till en annan efter hur det passar henne bäst, inga vänner men massor av bekanta, grandios självbild, otrogen och nedvärderande mot sin partner, när hon inte kan vinna något på att flörta och vara inställsam.  Plötsligt omtänksam, andra stunden iskall. Silent treatment när hon inte gillar läget. Omger sig av lyx och flärd, lever över sina tillgångar.

Det stämmer på vissa plan med vad man kallar narcissism, men det vet man ju inte förstås ...

Ni har varit rätt schyssta i den här tråden så jag ska nu berätta varför det här är känsligt för mig. Det beror på min pappa. En man som skadat mig enormt och gjort mitt liv till en pest på många sätt.

Han har inte ofta varit fysiskt våldsam (förutom när han kastade saker på mig som barn), men psykiskt har det varit närmast tortyr. Han anklagade mig för saker jag var oskyldig till, han favoriserade min bror före mig, han gjorde gärna bort mig inför andra och han ljög om mig som barn. Den vanligaste metoden han använde (och fortfarande använder) mot mig är halmdockan, d.v.s. att han la ord i munnen på mig och angrep mig för det. Det här kan jag idag värja mig mot, men som barn är det omöjligt. Sexuellt var han ofredande. Han brukade regelbundet tafsa på mig genom att daska till mig på rumpan när han gick förbi (jag vet inte om det juridiskt är sexuellt ofredande, men illa är det).

Han var också en människa som utsåg syndabockar. Ibland var det jag, men oftast var det min mamma. Hans angrepp mot henne, som liknade angreppen mot mig, gjorde henne galen och hon fick väldigt ofta och väldigt lätt raseriutbrott. Dessa raseriutbrott bekräftade den bild han ville ge ut om henne: hon var hysterisk och galen. Denna bild bekräftades gång på gång genom hennes raseriutbrott, vilket gjorde att hans bild av henne cementerades hos mig och min bror. Effekten var förödande mot henne. Vi tappade all respekt för henne och tack vare det avhumaniserades hon och hennes känslor. Denna avhumanisering, eller psykiska misshandeln om ni så vill, deltog jag aktivt i. Ni ska veta hur många gånger jag kallade henne för de mest vidriga saker under min tonårstid. Att jag själv, som också utsattes av pappas angrepp och också fick samma slags raseriutbrott p.g.a. frustrationen det medförde, deltog i psykisk misshandel mot min egen mamma är något jag aldrig någonsin kommer att förlåta mig själv för. Men jag visste inte då att hennes beteende berodde på traumatisering som var en följd av pappas psykiska misshandel mot henne. Jag ska prata med henne nästa gång jag träffar henne och be om förlåtelse för att jag själv var delaktig i detta.

Min pappa var och är otroligt duktig på att dölja sitt beteende. Han är dessutom manipulativ och har lätt att få folk på sin sida. Därför har jag aldrig blivit trodd av någon i min omgivning. Alla tror att han är en perfekt människa och att alla som anklagar honom är lögnare. Ta det här med sexuella trakasserierna han utsatte mig för. Jag har berättat för andra om det, men alla tror att jag ljuger.

Det är därför jag startade den här tråden. När man upplevt detta och har behov av att prata om det är det en plåga att inte bli trodd.

Fy fasen, vad hemskt, TS!

Det gör mig ont att läsa vad du varit med om och jag vill säga att JAG TROR PÅ DIG.

Som svar på din initiala fråga tänker jag likt många som svarat att många trådar kanske snarare handlar om egoister än om en sådan person som du varit utsatt för.

Sedan tänker jag att man alltid har "sin" sida av saken. Folk som ifrågasätter kan vara troll, men det kan också handla om att man sunt vill få fram en mer objektiv bild... något i stil med "var han verkligen bara dum, eller varför tror du att han gjorde som han gjorde" - alltså något om att man försöker sätta sig in i båda sidor/synvinklar. När jag var barn gick jag hos en dagmamma vars son betedde sig som en lynnig psykopatisk diktator över oss dagbarn. Som jag minns det hände det ett flertal gånger att han startade bråk: slog någon eller sa något taskigt osv, helt oprovocerat. Ändå fick man alltid lika mycket skuld, "båda hade bråkat" hette det. För mig var det attacker och försvar. Jag är fortfarande till denna dag lite glad på något hemskt sätt över att det gick dåligt för honom i livet, för jag kan inte släppa min upplevelse. Samtidigt inser jag att han kanske hade problem hela vägen som gjorde att han var som han var redan då... och kanske provocerade jag honom omedvetet?

I vilket fall försöker jag ofta sätta mig in i olika synvinklar. Ibland kan jag känna igen mig i något någon beskriver som negativt. Har jag då en förklaring till varför personen i fråga beter sig som den gör (och svaret är något annat än att den är narcissist/egoist) så kommer jag att göra det, och hoppas att andra som eventuellt förstår mig skulle ge samma svar ifall någon i min närhet ställde frågan... Vet inte om jag är tillräckligt tydlig och det här blev jättelångt, men jag hoppas du förstår vad jag menar?

Alla är inte ärliga, konkreta och sakliga, så som jag uppfattar dig, TS, utan raljerar och låter som att de kanske överdriver och bara vill ha vatten på sin kvarn i sitt fälttåg mot onda partnern/familjemedlemen/vännen/chefen/kollegan.

Tyvärr är dessa svåra att skilja åt ibland.

Jag är ledsen att folk ibland missbrukar ord, men framförallt att det drabbar dig så att du känner att du kanske inte kommer bli trodd.

Jag hoppas du mår ok!

Jag vet exakt vad du pratar om, när jag skilde mig och skaffade en advokat bara för att försöka klara mig ekonomiskt efter skilsmässan, så fick jag anklagande blickar och kommentarer "men han som var så trevlig, hur tänkte du nu med barn och allt ...?".

Det gjorde så otroligt ont. Men samtidigt förstår jag omgivningens sätt att se oss, eftersom han var perfekt i allt så fort han hade publik, allt från mysiga "ställa upp-pappan" till den perfekte maken som respekterade sin fru högt och ställde upp i alla lägen. Han var som en otrolig kameleont, ändrade skepnad efter hur han mest kunde få ut något bra ur situationen.

Den verkliga tillvaron var fullt av dolda angrepp, som min exman sedan raderade genom att säga lugnt "va, nä det måste du ha missförstått, jag skulle aldrig säga så .. du måste hört fel, etc etc", till slut tvivlade man på sig själv och bröts ner till fotknölarna.

"Silent treatment" är en obarmhärtig och grym psykisk straffmetod där narcissisten pressar sitt offer att slutligen komma krypande och be om förlåtelse fast det alltid är oklart om vad som gått snett, vad man gjorde fel. Den kan pågå i månader t o m år, tills de får som de vill oberoende vad som händer i vardagen, om ett barn eller en gammal blir sjuk. Det spelar ingen roll så länge narcissisten inte fått sin vilja igenom. På riktigt alltså ...(ni som inte upplevt detta).

Jag gick i terapi i två år och var relativt läkt i huvudet efter hjärntvätten efter 6-7 år.

jag tycker verkligen du ska prata ut med din mamma. Hon hade det nog inte lätt. O hennes reaktioner beror nog på trauma. Kan säga själv, att mitt x gick in för att förstöra alla mina relationer, inklusive till mina vuxna barn. Då jag begärde skilsmässa från han pga våld. Han lyckades vända om min vuxna dotter, emot mig. O såg till att hon bröt kontakten med mig. Han hjärntvättade henne, o ljög ihop saker om mig, som inte var sant. Hon bröt med mig. Han vände sig även till alla mina vänner. Mitt jobb. O smutskasta mig. Så jag förlorade många pga det. Han kunde inte acceptera att jag fick nog av våld, o begärde skilsmässa. Därför gjorde han allt, för att ställa mitt liv till ett helvete! Jag har dock, nu sett efteråt, vilka som var mina riktiga vänner. Vilka som trodde på mig när jag berättade hur våldsam han var. Många förlorade jag. Så tycker du ska prata ut med din mamma. Säga att du förstår...

Hemskt! Beklagar verkligen det du varit med om. Starkt av dig att klara av att gå igenom något sånt!

Ja jag ska prata med henne och säga att jag förstår allt. Jag ska säga förlåt för att jag själv deltog. Jag ska också tacka henne för att hon faktiskt var den enda i mitt liv som verkligen brytt sig om mig och alla gånger hon försvarade mig mot pappas angrepp. Jag ska säga hur mycket hon betytt för mig och att jag verkligen älskar henne mest av allt

tror du gör rätt i det. Förklara även för henne att du faktiskt blev hjärntvättad. O inte förstod bättre. Det är ju inte lätt som barn, att förstå allt. Och jag tycker inte du ska må dåligt av allt. Hur kunde du veta allting? Man förstår inte allt. I mitt fall, önskar jag att min dotter kunde förstå det helvetet jag gick igenom? Blev även våldtagen flera gånger. Men hon har inte förstått alls, att allt gav mig trauma, som gjorde mig till att jag beteede mig konstigt. Så jag hoppas nån gång, att hon kan förstå...och även förlåta mig, om jag beteet mig konstigt...