18 år, minnesluckor från stress?

Hej, jag tänkte att detta forumet har många smarta människor med väldigt bra tips och lösningar, så jag söker de som kan lite om det psykiska och kanske de som har egna upplevelser med stress och vad som kan komma med det.
Ska försöka göra inlägget så kort det går, men det lär bli en del text.

Jag är en tjej på 18 år som konstant oroar mig, tänker för mycket och inte har någon större självkänsla när det kommer till kunnighet. Mitt mående har verkligen vart en berg-och-dalbana under de senaste 5-6 åren, men speciellt nu under gymnasie-åren så har det vart extremt jobbigt av många anledningar.
Kortfattat så har jag tagit på mig rollen av att vara den som håller koll på och tar hand om självmordsbenägna och deprimerade klasskompisar en gång för mycket, det var mycket strul på mitt första gymnasium vilket tillslut ledde till att dem la ner linjen (musikproduktion) mitt under terminen vilket resulterade i två slösade år och byte av skola och linje (till El & Energi), och nu när jag med dålig hälsa kämpat mig igenom första året på nya skolan så får jag höra att tillräckligt många ettor inte sökt till data-linjen inom inriktningarna (utan sökt till elektriker istället), så vart tvungen att antingen söka ny skola, sätta ihop ett eget litet program på skolan men inte få komplett utbildning, eller att hoppa av.
Jag ligger dock efter en hel del pga att jag var sjukskriven i två månader (februari till mars? eller kanske mars till april? kommer inte ihåg), och det är här mina problem och frågor kommer in.

1. Jag mådde jättebra när jag väl kom in och började på el-linjen förra hösten, och allting gick strålande tills det kändes som om någon tryckte på en knapp och stängde av mig? Jag kunde plötsligt inte lära mig någonting, allting gick rätt igenom och det skapade enormt mycket stress och ångest, då jag inte förstod varför det plötsligt blev så? Jag var inte stressad, men plötsligt hände det och allting gick utför. Varför?

2. Mitt minne är riktigt kasst, jag glömmer massvis med saker helatiden, stora som små. Idag när jag kom hem från skolan så blev huvudet helt blankt när jag skulle stänga av vårat larm, så fick ringa pappa när det började tjuta så han fick ge mig koden. Det har aldrig hänt innan.
Förövrigt så glömmer jag även konstant vad jag håller på med, vart jag lagt saker, vad jag sagt till människor, och olika händelser. Jag tappar även ord och blandar ihop meningar till en stor ordbajsning. Är detta pga stressen och övertänkandet? Vad kan man göra åt det?

3. Jag har i princip inget minne av de senaste 3-4 åren, jag kommer givetvis ihåg vissa händelser och saker jag gjort, men inte mycket jämfört med de jag umgåtts med. Dom får påminna mig om i stort sätt allt, som om jag aldrig ens var där?
Varför händer det? Är det hjärnans sätt att skydda mig från att tänka tillbaka på jobbiga händelser? 

4. Hur minskar man övertänkande och ångest? Finns det olika strategier man kan ta hjälp av? Att "andas i fyrkant" eller liknande har aldrig funkat, varken vid övertänkande eller panikattacker, men finns det andra knep?
Jag är inte villig att ta medicin. 

5. Är det värt att hoppa av och ta ett år ledigt för att fokusera på att må bättre och få bättre kontroll över livet och tankarna? Har det gått för långt eller går det att lösa? Tänker eftersom jag vart sjukskriven och missat mycket och är livrädd att det kommer hända igen om jag försöker jobba ikapp allt på en gång? 

Egentligen har jag så många mer frågor och så mycket mer jag kan skriva, men vill hålla det "kort" så iallafall någon orkar läsa. Jag ber om ursäkt om inlägget är rörigt.
Är även tacksam för alla svar sålänge det inte vidrör hur "känslig" jag är och blir något jämförande som "Jag har vart med om detta och mår perfekt" eller "Jag har haft det värre, buhu". Alla är olika, vi klarar olika. 

 

Tack på förhand! 

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-05-14 14:05
Glömde även nämna att jag har grov ångest och rädsla över att misslyckas i princip allt. Såpass mycket att jag ibland inte ens vill starta vissa saker som hobbyer eller liknande. Har inte höga krav på mig själv i skolan, är nöjd med ett E, men själva paniken över att inte bli godkänd suger ändå livet ur mig. Jag hatar även att fråga efter hjälp, det är det värsta jag vet.

Så egentligen sätter jag mycket fällben för mig själv för att jag vill kunna allt men inte vågar pröva eller misslyckas med saker.

Har ingen aning om detta ens är relaterat till inlägget men det kan ge mer inblick i mitt liv och mig som person.