Barn utåtagerande endast hos mig

Spontant är min första tanke att de "vågar" visa sin frustration hos dig men håller sig i skinnet hos pappa. Orsaker kan vara pappas nya fru eller bara att pappa kanske ryter ifrån mer än du? Oavsett, barn som vågar visa hur de känner gör det när de är trygga i en miljö. Sen behöver man få veta varför de är utagerande. Ofta handlar det inte om det som de "exploderar" över just du utan det ligger annat och gror inombords. Kan du kontakta skolans kurator och be denne prata med barnen tex? 
Om du inte tror det finns några diagnoser som behöver utredas så tror jag på min teori 

Jag har genom åren varit lite "utanför" i många liknande sammanhang, dvs jag har själv varit styvförälder och nära vän till personer som genomgått separationer.

Det jag märkt främst har blivit ett problem är när föräldrar liksom "tycker synd" om barnen istället för att försöka köra på som vanligt.

Man ska givetvis lyssna på sina barn, men jag tänker i ditt inlägg att pappan och hans nya har fortsatt som en familj -fast på nytt håll - och fått struktur på tillvaron, medan du istället har försökt vara den snälla föräldern som vill vänta ut barnen och "låta dem vara ledsna" och "ha en fristad" istället för att göra det bästa av situationen och fortsätta som innan. Det blir aldrig riktigt bra även om avsikten är bra. Dina barn var ju små vid separationen och är fortfarande rätt små, så det är viktigare för dem att ha stabila föräldrar än en "fristad". Så kan man tänka när det gäller äldre tonåringar, men det blir lite galet när det handlar om småbarn.

Om ni har bra samarbete kan det nog vara bra att ni pratar igenom det där med rutiner tex. Börja i den änden så det inte blir/är enorma förändringar mellan er. Acceptera inte att ditt barn är elakt mot dig. Det är Aldrig! okej. Det kan nog vara bra om även pappan pratar med barnet om detta.

Femåringar kan ha svåra perioder oavsett om föräldrarna är separerade eller inte och det behöver ju inte hänga samman. Kanske det är för mkt tid på dagis? Är kompisarna snälla eller är det tjafs i gruppen? Där handlar det mycket om att prata och lyssna så kommer ni förhoppningsvis snart reda ut varför.

Jag tror inte pappan ryter ifrån mer än jag utan vi är ganska likadana i konflikthanterandet.
Skolans kurator har redan blivit inkopplad och varit det ett tag, men utan egentligt resultat och nu har den kontakten avslutats på kuratorns initiativ, för att det inte direkt fanns ett sådant behov hos barnet och inte så mycket att jobba med.
Det finns heller inga diagnoser eller inlärningssvårigheter hos barnet utan skolan sköts som den ska.

Jag har tänkt i dina banor jag med, och funderar på om det kan vara så som du upplevt - jag har själv sett fenomenet i andra sammanhang inom andra familjekonstellationer och förstår precis vad du menar.
Jag och pappans grundvärderingar och dagliga rutiner är väldigt lika så jag har lite svårt att se att det skulle vara kärnan, däremot förstår jag att våra familjesituationer ser annorlunda ut; hos mig är det bara vi tre och vi har såklart blivit sammansvetsade under de här åren medan hos pappa är de en större familj med andra roller som storasyskon och en liten att ta hänsyn till.
Möjligtvis att reglerna hos mig är strängare, med ex mobiltelefon än hos deras pappa. Jag och barnens pappa har nästan daglig kontakt rörande barnen, på ömsesidigt initiativ och uppfostran har verkligen aldrig varit något problem.

Men jag har ju möjlighet att kanske ha mer kvalitetstid med dem, och det är ingenting jag tänker är dåligt, och allra helst inte eftersom jag redan tappar mycket tid av dem växelvis.
Självklart påverkas det deras beteende tänker jag, men det är fortfarande skillnader i uppförandet (hos den äldsta) som jag skulle vilja få bukt på.
Självklart är elakheter inte ok och accepteras definitivt inte hos någon av oss, men utbrotten fortgår ju ändå.

Det är bra att skolan går bra men eftersom det uppenbarligen är något du är bekymrad över är det väl bra att fundera över olika aspekter? Bara för att skolan går bra är ju inte allt bra, eller hur? 
nu vet ju inte jag hur kuratorn har arbetat men om det finns möjlighet att försöka se "genom" barnet, och inte bara titta på hur de går i skolan, man vill ju komma åt de här utbrotten och vad som orsakar dem. 

Men även om ni är lika i konflikthanterandet så kan det ändå vara som så att barnen "håller ihop" hos pappa och sen släpper alla hämningar hos dig.

Jo så kan det ju förstås vara, men varför i såna fall? Kan det bli så i bonuskonstellationer, att barnen inte beter sig som vanligt så att säga? Jag har ju noll erfarenhet själv av det, är det vanligare än att de beter sig avvikande hos deras singelförälder?

Självklart, det är ju lite därför jag skriver här, (även om detta forum mer är baserat på livserfarenhet och upplevelser snarare än fakta och studier kanske) för att jag skulle vilja ha lite olika synvinklar eftersom jag känner att vi kört fast, i väntan på hjälp från Barnhälsan.

De har känt sin styvmamma i max 3 år. Det är klart att de inte känner sig helt trygga i att spela ut hela registret där även om de gillar henne i övrigt. Hos dig finns det bara du och de vet att oavsett vad så är din kärlek villkorslös (det är självklart pappans också men inte styvmammans). Är de lite äldre kan de också vara medvetna om att eventuella utspel hos pappa kan skapa konflikter mellan pappa och styvmamma vilket de kanske inte heller vill göra. Så på det stora hela så är det helt enkelt så att hos dig är det bara du, du är deras förälder och de vet att det "gör" inget om de flippar där. Sen är det självklart skittråkigt att det alltid ska bli konflikter vid ett byte och sen lagom när allt är på banan igen så är det byte igen och så är loopen igång.

För att barnen *vågar* hos dig.

För att det är dig de känner mest förtroende för.

När jag (äntligen!!) separerade från bonusfamilje-hvetet, då och först då började min barn kaxa mot mig.

Det tog ett tag att förstå varför, men sen kunde jag på nåt vis ändå uppskatta att de nu har sånt förtroende för mig att de vågar.

Så tror jag med.