Ska bryta helt med min familj. Behöver råd!

Jag skulle råda dig att göra det på två alternativa sätt:

1) formulera på papper kortfattat men informativt vad du vill, skriv nåt vänligt och avsluta med en bestämd formulering. Ha den hemma och lär dig den. Ring sedan runt i familjen eller träffa dem, samlat eller enskilt, och säg den.

Snyggt, ärligt, modigt men var beredd på fortsatt dialog

2) samma som ovan men skriftligt med utskick.

Som pappa till många ungdomar skulle jag även råda dig till en mjukare formulering, t ex paus i x månader. Du verkar inte så drastisk, du kan ompröva eller fortsätta längre fram osv. Eventuellt kan du ha olika längd på pausen för olika släktingar, eller är alla lika ångestskapande?

Som pappa hoppas jag även att du träffar terapeut och att du har människor omkring dig som stöttar dig.

Din familj kommer att bli väldigt ledsen när du tar avstånd från dem. Finns det ingenting som kan göras för att er reaktion kan bli bättre?

Tack! Jag ska formulera detta avslut på ett snyggt sätt.

Jag har funderat på att ta en paus i ett x antal månader. Grejen är dock den att jag har

varit ärlig mot dem och sagt som det är: de ger mig ångest. Jag har försökt resonera och vara saklig men de har som jag upplevt det kategoriskt förnekat allt på ett rätt arrogant sätt och därför har ingenting ändrats. Och jag tror att det beror på att de inte har någon respekt för mig och inte tror att jag menar allvar.

Jag känner dem väl och jag vet att ingenting har tidigare hjälpt mot deras beteende mot mig. Så utsikterna att det ska förbättras är för dåliga för att jag ska våga lita på det. Därför vill jag bara lämna dem för att kunna gå vidare.

Jag har ingen erfarenhet av att bryta med familj, men tanken som kommer upp är att om du inte säger något och gör dig oanträffbar kommer de att bli oroliga och försöka få kontakt med dig. Om de inte lyckas tar de kanske hjälp av tex polisen och anmäler dig försvunnen.

Så absolut att du ska meddela ditt beslut antingen muntligen eller skriftligen.

Jag tycker också som tidigare nämnts i tråden att du ska ta en time out och be dem respektera det. Jag vet ju inte vad som har hänt, men saker och ting ändras över tid. Kanske ni alla behöver en paus för att sedan kunna gå vidare med er relation på något vis. Den behöver ju inte se ut som den gjort tidigare.

Kan du ha kvar kontakten med någon du litar på och som du hör av dig till med jämna mellanrum? Kanske blir lättare för övriga i familjen att låta dig vara ifred om de får livstecken då och då.

Nej jag ska självklart se till att de vet att jag lever. Jag tänkte mer på att helt enkelt bryta kontakten och inte höra av mig mer.

Det är rätt mycket som hänt, men jag gick hos en terapeut som beskrev mina upplevelser som rentav farliga för mitt psykiska välmående. Hon berättade att man aldrig har en bra relation till sin familj om man alltid har ångest när man möter dem. Har också fått i uppgift att skriva ner mina känslor när jag väl mötte dem och det jag skrev var följande:

- Ångest

- Oro

- Känsla av att gå balansgång

- Alltid vara på sin vakt mot angrepp

- Känner mig utpekad

- Känns som att "smockan hänger i luften"

- Tryckt stämning

- Rädd

- Förminskad

- Inte trodd

- Inte hörd

- Känner mig förnedrad

- Bortsorterad

Dessa känslor sa hon var ett tecken på att jag inte mådde bra i deras sällskap. Hon rådde mig inte att bryta, men hon sa att konsekvenserna av att fortsätta kan bli knepiga att lösa i framtiden.

Jag ska också tillägga för objektivitetens skull att jag själv har haft ett dåligt beteende i deras sällskap. Jag tror helt enkelt att vi tar ut det sämsta ur varandra och det är ingenting jag tror kan utgöra basen för en långvarig lycka.

Jag ska också säga det att jag är i 30-årsåldern. Jag har haft väldigt nära kontakt med dem även sen jag flyttade hemifrån. Jag har gett dem en massa chanser att bättre sig men ingenting har hjälpt. Tillslut kommer man till en punkt där det inte går längre, och den punkten har jag nu nått. Deras respektlösa beteende mot mig har redan satt djupa spår hos mig och de kommer troligtvis aldrig att ändra sina beteenden och därför är jag nu redo att gå skilda vägar.

Jag känner igen lite av det du säger och på ett sätt har jag ju brutit med min exfru som efter mer än 25 åt kan sägas vara min familj (har flera egentligen, barndomsdamiljen, barnfamiljen med ex-frun, bonusfamiljrn med särbon och kompisfamiljen med vänner).

Med mitt ex som behandlar mig illa och inte respekterar har jag

* raderat sociala kontaktytor (skulle jag inte göra om det var paus)

* blockat hennes telefon och e-post (skulle jag inte göra om hon inte skickat så mycket hatbrev och hat-sms)

* gått till terapeut som gav mig självförtroende tillbaka (jag är normal, råkade bara ut för medberoende och kris med tonåring)

* talat om hur kontakt får tas (brev eller personliga besök i vissa situationer, är de dumma så ignorerar jag)

* men främst har jag haft roligt med alla de som gillar mig och vice versa.

Meningen är inte att reta upp exet mej det verkar vara en konsekvens. Hon trodde jag skulle fortsätta serva henne efter skilsmässan. Jag är nu glad att jag blev fri. Känner hur sveket långsamt faller av mig. Blå himmel och leenden.

instämmer

Jag har brutit med hela min familj, vissa av dem för snart 10 år sedan och andra för bara något enstaka år sedan. Jag är också runt 30. 

Idag mår jag fantastiskt. Jag var så själsligt nedbruten som människa p.g.a. min familj så för mig har det varit enkelt att inte ångra beslutet. Det är klart att det finns stunder, om än ytterst sällan, då jag tänker på min mamma eller ett syskon och kan sakna delar av deras personligheter eller minnas tillbaka på vissa stunder med glädje, för även om jag tycker att de är dåliga människor överlag så har det självklart funnits stunder som också varit bra. 

Jag vill också säga att du är inte en dålig människa för att du bryter med din familj. En del kanske kommer att ifrågasätta dig - men låt det bara rinna av dig, ingen annan än du vet vad du har gått igenom som har gjort dig så illa på något sätt att du inte vill ha kvar dessa människorna i ditt liv. Livet är alldeles för kort för att fylla det med människor som får en att må dåligt oavsett vilken relation de har till en. 

Om du är en tuff och stark människa som är snabbtänkt och har svar på tal så tycker jag att du ska göra som Rudbeckius sa, skriv ner allt på ett papper så att du kan det utantill och ring din familj. Om inte skulle jag starkt avråda dig från detta. Detsamma gäller om din familj likt min består av människor som till varje pris vill trycka ner dig - för tro mig, de kommer verkligen sin chans vid detta tillfälle då. Skriv då hellre ner det på ett papper och skicka till dem på något sätt, men var då också tydlig med att du inte vill ha någon kontakt (om du inte vill ge dem en chans såklart).

Om det finns något du verkligen vill ha sagt så se till att uttrycka det på något sätt, för det är lätt hänt att man bär det med sig länge annars. Och även om du bryter med din familj och sedan skulle ångra dig längre fram så tror jag att det kommer finnas hopp om försoning ändå. 

Några sista tips jag vill ge dig är att:

* Blockera alla du ska bryta med på sociala medier strax innan du bryter

* Låt någon annan läsa brev som kommer till dig 

* Se till så att du kan byta telefonnummer direkt efter brytningen så att du slipper bli kontaktad om du inte vill det, om inte så släng alla sms du får från din familj utan att läsa dem

* Sök stöd hos en psykolog - du behöver inte göra det här ensam och en psykolog kan verkligen hjälpa en att bearbeta det som har lett fram till den här situationen. 

Om det är rätt beslut för dig kommer du att må så mycket bättre. Var dock beredd på att det också kan komma en sorgeprocess, hur rätt det än känns så kan det ändå ont att "förlora" sin familj. 

Man är så mycket starkare än man tror och du kommer inte bli ensam för att du lämnar dåliga människor bakom dig, tvärtom tycker jag att det öppnar upp lyckan i livet och det tillåter andra lyckliga människor att hitta dig. En ny familj kommer att skapas på ett annat sätt, kanske i form av vänner eller en egenskapad familj eller på ett helt annat sätt. Bara du sätter gränserna.  

Stort lycka till. 

Jag har gjort det ganska nyligen och mår så himla mycket bättre! Så mycket ångest jag slipper idag! Kan bara säga att jag känner igen mig nästan på pricken i listan över känslor du beskrev i mötet med din familj, jag är så glad att slippa detta!

Det enda som skaver lite ibland är när mitt barn frågar efter mina föräldrar. Har inte förklarat för barnet än och har inte bestämt mig för att förbjuda kontakt där emellan. Någon i tråden som har barn och tips på hur man kan hantera detta?

Jag har brytit med merparten av min närmase familj. Min mamma misshandlade mig och min bror psykiskt under hela vår uppväxt. Jag har inte ångrat det en sekund.

Det går inte att bara ignorera dem, då framhärdar de bara mer. Man får säga rätt ut. Ni får mig att må dåligt och jag vill inte ha er i mitt liv mer.

Lycka till

Känner igen mig och vill bara göra ett medskick. Det kommer tyvärr alltid dyka upp människor som känner ett behov av att tycka saker högt. Tex att ?blod är tjockare än vatten? och ?de kommer alltid vara dina föräldrar? eller ?det är alltid värt att slåss för sin familj?. Jag har hört alla varianter genom åren, ett evigt skuldbeläggande på den som lämnat.

Försök låt det rinna av dig. Du är INTE ensam. Familj är inget man är, det är något man väljer att vara. Något man gör sig förtjänt av att vara. Min pappa utnyttjade mig sexuellt när jag var 11 år och när jag äntligen vågade berätta för mamma skrämde hon mig till tystnad pga ?vad alla skulle säga om det kom ut?. Hon sa att jag skulle bli mobbad i skolan och kanske tvingas byta skola och att mina kompisar inte skulle få komma hem till oss längre osv. Detta gjorde att jag aldrig fick prata med någon om händelsen eller fick någon psykologhjälp eller vård. Jag led av stor ångest hela uppväxten och var livrädd för att vara ensam med min pappa. Först när jag var 20 år vågade jag anmäla övergreppet tack vare en lärare på universitetet. Efter många timmar hos psykolog valde jag att bryta med både mamma och pappa då psykologen hjälpte mig förstå att min ångest berodde på dem båda och hur de agerat. Jag hade innan uppbrottet försökt prata med mamma om händelsen och att jag gick hos psykolog men hon gjorde klart att hon inte ville höra något om det.

Idag mår jag så mycket bättre! Har valt en man och fått en fantastiskt familj på köpet. Ser även mina närmsta vänner som familj. En familj behöver inte vara kött och blod, det är hur man behandlar varandra som är det viktiga. <3

det bästa du kan göra

Spärrade alla nummer nyss. Efter den här helgen fick jag nog. Jag får inget stöd, ingen utav dem förstår mig, ingen av dem bryr sig om mig och ingen av dem vill mig väl utan jag existerar i deras värld som en syndabock de kan agera ut sin bristande respekt på. Noll kontakt! Verkligen noll kontakt!

Jag återkommer om en vecka om hur jag mår.

Funderar själv på att bryta med min familj nästa år, beroende på hur allt går med min eventuella flytt till min pojkvän.
Jag hade en väldigt dominerande pappa i uppväxten, allt handlade om att man skulle göra som han ville, han är dessutom homofob och jag gay. Har därför aldrig pratat några känslor med min pappa och mamma tycks bara vilja glömma att jag är gay.

Har ibland fått ekonomiskt stöd av mina föräldrar men det är allt, dom har aldrig funnits för mig rent psykiskt eller mentalt.

Min bror flyttade ganska tidigt ifrån Sverige och jag tror han också tyckte föräldrarna var för jobbiga, vilket det tog längre tid för mig att inse.
Mina föräldrar ger mig ångest eftersom jag inte kan leva ut mitt liv, törs tex inte ens ringa till min pojkvän när jag är där på besök och då blir det att vi inte hörs på hela jul eller nyårshelgerna och då blir jag ängslig och kan inte slappna av hos mina föräldrar.

Nästa gång kommer jag inte åka till mina föräldrar på jul, kanske har jag inte heller tid att göra det.

Jag tror det bästa sättet att bryta är att säga att man inte har tid eller möjlighet just nu. Det känns som att denna jul kommer vara den sista ihop med familjen. Vår familj dog egentligen när min farfar dog, han var den som höll ihop oss.

Skulle du inte kunna axla rollen efter farfar i familjen och hålla ihop flocken?
Eller bara se till att du har mindre frekvent kontakt med din familj, istället för att bryta totalt för evigt? Det är väldigt drastiskt att bryta totalt för evigt, din familj kommer att bli oerhört ledsen. Och jag tror att du blir det med efter ett tag.

Flytta långt. Lite fegt kanske, men det kommer att ge dig den distans (bokstavligen!) som du behöver för att kunna ha en god relation i lagom stora bitar. Jag älskar min familj - på andra sidan atlanten. Aldrig att jag skulle klara av att bo i samma stad.

Vilken familj talar du om?

Dina syskon och föräldrar, eller dina barn och ev fru?.

Min bror bor 3 timmars flygtid bort, jag bor närmare föräldrarna.
Problemet är bara att jag är inte så värst social utan trivs bäst på egen hand så det lär bli svårt att flytta också.