Separationen käkar upp mig

Jag är en man i 30-årsåldern som är mitt uppe i en separation. Vi har ett barn på 1,5 år och villa tillsammans. Hon behöver ?space? och slippa krav. Jag känner själv att vi på slutet fastnade i ett ekorrhjul och borde tagit hand om varandra bättre. Jag älskar henne av hela mitt hjärta, på alla sätt. Hon säger att hon älskar mig men vet inte på vilket sätt och att det är mycket som spelar in. Jag har haft vårt barn hos mig sedan förra veckan och jag bor kvar i vårt hus. Det har funkat med rutiner när barnet är här men så fort barnet inte är här så försvinner all min livskvalitet. Jag vill bara vara med mitt barn hela tiden. Jag vill också att familjen ska hitta tillbaka till varandra, det känns inte som att vår historia är färdigskriven och ska sluta här. Jag vet att hon är min själsfrände men för varje gång vi träffas är vi lite mer formella mot varandra och det känns som att ingen av oss längre öppnar sig för den andra.

Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska gå vidare. Jag är nog ett steg från att vara suicidal. Är det någon som har tips och råd? Shot!