Klarar inte av min mamma mer

Din mamma är störd. Hon är sjuk i huvudet. Jag hade försökt flytta så långt ifrån henne jag kunde om jag var du. Hon mobbar och trycker ner dig. Hon är inte frisk.

Kan läsa in mellan raderna i det du skriver att din mamma i grunden nog menar väl och vill att du ska bli en ordentlig och lyckad person (det vill ju de flesta att ens barn ska bli). MEN hon gör det på fel sätt, och istället för att bygga upp din självkänsla genom att berätta om det som du gör bra så hänger hon upp sig på det som hon inte uppskattar hos dig!
Har din mamma gjort "karriär" och är en lyckad person i sina egna ögon? Om inte så kanske hon försöker lägga över sina egna drömmar och det hon önskar att hon själv blivit på dig? Har du äldre syskon, eller är du den som hon "övar" sin föräldraförmåga på? Som förälder så är det en väldigt svår balans mellan att pusha sina barn och få dem att inte göra "fel" val i livet, och att låta dem göra sina egna val och misstag och stå för dem! Att bry sig och lägga sig i lagom mycket liksom! En förälder som inte bryr sig eller lägger sig i alls är inte heller så kul!
I mina öron så låter du som en bra och "normal" tonåring. Finns SÅÅ mycket värre saker än att man tjuvrökt någon gång!

Vi har haft många problem med tonåringar men aldrig sådär konstigt. Kravbilder har varit jobbiga men inte helt uttalats och aldrig skrikits om. Jag hade varit själaglad om jag hade en så välartad tonåring som du.

Du behöver markera gräns mot mamma. Hon har just nu inga gränser, ser dig som ett litet barn och projicerar nog egna problem och oro på dig. Du är i ett naturligt läge att snart, inom några år, flytta hemifrån och det har många mammor nojer om. Vilken identitet har man om man inte är förälder mest hela tiden.

Kan du ta stöd av pappa, morbror, farbror, morfar, moster eller nån annan vuxen?

Fundera på vad du vill. Var kortfattad när du berättar hur ni ska bemöta varandra, var informativ, säg nåt vänligt men var bestämd. Fundera i förväg på möjliga kompromisser, ge henne tid, var beredd på att hon spårar ur. Upprepa.

Du behöver nog hur som helst fundera på att flytta framöver. Börja fundera.

Du duger fint med storlek M och dina ordentliga studier. Var stolt. Du hade dugt fint även utan det. Lycka till nu med din lite tossiga mamma!

Men oj så trist! En förälder ska förstås inte prata på det där sättet till sitt barn. Förstår verkligen att du tröttnat. 
Måste du bo hos din mamma? 

Kontata Soc, berätta för dem hur din mamma funkar, hon behöver hjälp av dem. 

Jag har själv ett bonusbarn som av olika skäl helt kapat med sin mamma (16 år) och det är snart ett halvår sen. H*n låtsas mer eller mindre som om hon inte finns, och bor hos oss på heltid då sedan detta skedde. Innan bodde alla barn varannan vecka. Eftersom h*n är så pass gammal har alla instanser (Soc, Tingsrätten) sagt att h*n får bestämma själv. 

Mitt råd är att avvakta med anmälningar hos Soc tills ingen annan bra utväg finns.

Var rädd om er relation och riv bara upp och markera gräns med respekt precis lagom.

Det är helt naturligt att du snart är vuxen och självständig.

Var försiktig med råden du får på FL om att bryta helt och anmäla till myndigheter. Dessa råd känns rätt ansvarslösa, tycker jag, och är lite för lätta att ge. Att ta intryck av dem kan göra problemet större i onödan.

Om du syftar på vad jag skrev så menar jag att mamman behöver stöd i sin föräldraroll! Då är det Soc man kontaktar och mamman lär knappast kontakta dem själv. 

Jag sa inte att TS ska bryta med sin mamma, jag berättade om ett fall nära mig där det varit bra och hur myndigheter då resonerat (om TS hamnar i det läget att bryta är det enda som finns kvar) 

Jag har egna och andras erfarenheter av Soc. Deras stöd har varit svagt och underligt - i samtliga fall utgår samtalen att alla parter - mamma, pappa och barn har precis lika mycket förstånd och att allas åsikter är precis lika mycket värda. Eftersom det sällan är så att alla är lika kloka och kan kompromissa, särskilt i utsatta situationer, befäster och legitimerar bara Soc status quo att situationen är olösbar.