Straff - otrevlig 9 åring - uppfostran

Ångest! I veckan hade vi världens dramatik hemma. 9 åringen gjorde något väldigt elakt mot syrran, och fick ett straff.

Syrran blev väldigt ledsen och kränkt av händelsen. Det här var inget vanligt småbråk utan en händelse vi aldrig mer vill ska upprepas, ser väldigt allvarligt på detta.

9 åringen gormade, gapade, skrek, beredde sig helt galet här hemma när hon förstod att hon var påkommen och det skulle bli konsekvenser. Tårarna sprutade, hon var både arg och ledsen, och senare när hon förstod hur syrran kände sig även ångestfull. Skrev lappar om hur dum hon själv är osv.

Vi beslutade att hon inte får inte gå på ett kalas hon är bjuden på. Resten av veckan ?husarrest ?, dvs inga kompisar hemma eller gå iväg och leka, och mobilen borta på obestämd tid. (Mobilen var liksom inblandad i händelsen?)

9 åringen fick sen berätta vad hon kände, vi pratade igenom det som hänt och sa att vi inte pratar mer om det här nu. Inget mer skäll eller tjaffs från något håll. Men straffet består för att hon ska förstå allvaret.

Tyvärr har vi ofta små bråk hemma, som beror på 9 åringen. Har försökt så många gånger att prata, diskutera, försöka få 9 åringen att förstå hur andra känner sig när hon är dum osv men det blir inte bättre. Hon säger förlåt, och sen efter en timme kan samma sak hända igen.

Kände nu att vi var tvungna att markera ordentligt, låta det få svida ordentligt, så hon aldrig mer gör om det.

Jag är egentligen emot straff, men hur gör man med barn som har ett dåligt beteende? Som skapar dålig stämning genom att vara otrevligt och skälla på familjen, som får utbrott över småsaker? Dessutom oftast grinig när vi har folk på besök, jättetråkigt.

Vi har 3 barn till, och att barn gör saker de inte får göra, ljuger, hittar på osv är inget nytt, barn är barn liksom, men just det här otrevliga som påverkar alla andra i familjen!

Det kan till exempel vara så att vi ska åka och bada och hon blir grinig över att vi åker till ?fel? badplats. Stämningen blir otrevlig, vi säger åt henne att sluta gnälla, hon fortsätter, vi säger igen, hon fortsätter, och då kommer ju tyvärr ?fortsätter du tjaffsa stannar du hemma?. Ibland slutar hon då och ibland inte, då får hon inte följa med och bada, en av oss stannar hemma. Ibland skärper hon till sig och får följa med. Men det är så tråkigt och förstör för alla. Men hur hanterar man det? Det skär i hjärtat att se hur ledsen hon blir när hon förstår att det blev allvar och hon inte får följa med, men då kan man ju inte backa utan måste stå kvar vid konsekvensen. För mig är detta mer en konsekvens än ett straff, medan det andra med kalaset ser jag som ett straff. Om nu det spelar någon roll.

Hon får gå in på sitt rum när hon betett sig illa och komma ut när vi säger till, oftast efter 30-60 minuter. Sen brukar det vara ?lugnt? resten av den dagen. Om vi sagt till ordentligt på skarpen kan det vara lugnt i flera dagar innan det kommer otrevligheter .

Vi undviker att brusa upp och skrika tillbaka, eftersom detta är det oönskade beteende vi vill hon ska sluta med. Men ibland rinner det över tyvärr.

Men hur gör man? Hur gör ni andra? Hur får man bukt med sånt här? Om man inte ska ge straff, vad gör man då? Och hur blir det i tonåren, kommer allt eskalera? Någon med erfarenhet?

Anonym (Hmm) Trådstartaren

Äldre 30 May 11:58

#1

Av någon anledning blev det massa frågetecken där det ska vara citattecken, hoppas ni förstår ändå.

Anonym (.)

Äldre 30 May 12:02

#2

Hej!
Jag har tyvärr inga egna barnså jag vågar inte lägga mig i denna diskussion. Men jag hoppas för all del att det löser sig för er. Det låter riktigt jobbigt.

Kram på dig!

Pope Joan II

Äldre 30 May 12:05

#3

Det är en olycklig väg ni slagit in på där ett av fyra barn ensamt blir ansvarig för dålig stämning i familjen och där hon petas från aktiviteter för att hon är och beter sig på ett sätt ni inte kan tolerera. Jag skulle säga att det endast kommer att leda till att hon blir bäst på att vara sämst. Hon kommer att uppleva att det ändå inte spelar någon roll och då agera ut ännu mer. Dessutom kan ni förmodligen räkna med att hon också blir förbittrad över hela situationen.

Hjälp henne i stället. Ge henne andra medel. Ha överseende med gnället på väg till badplatsen, humöret kan komma att ändras. Låt henne välja badställe lika ofta som ni eller de andra barnen gör det. Låt bli att förvisa henne från samvaron, visa henne andra sätt att hantera frustration och andra jobbiga känslor på.

Skapa situationer i vilka hon får känna sig duktig och bra. Situationer där hon inte kan misslyckas så att självkänslan stärks och självförtroendet växer. Allt sådant är uppbyggligt och kommer att göra behovet av att märkas genom att göra impuliva destruktiva handlingar mindre.

Anonym (C)

Äldre 30 May 12:09

#4

Får hon någon egentid, verkligen kvalitetstid, med er föräldrar? För jag var som hon och för mig var det där skon klämde. Jag upplevde att mina föräldrar alltid tog sig tid till mina syskon. Sedan om det verkligen var så, eller om jag bara var ett barn som behövde MER tid med föräldrarna än syskonen, det är en annan sak.
För mig blev straffen bara en bekräftelse på att mina åsikter inte räknades, att JAG inte räknades. Och jag var riktigt jävlig mot mina syskon ibland också.
Kan ni spendera mer tid på egen hand med henne? Och kanske också diskutera beslut i större utsträckning, som t ex vilken badplats som är bäst att åka till?

Anonym (Jgzjgzjzg)

Äldre 30 May 12:12

#5

Mina barn är fortfarande små, så ingen erfarenhet där, men jag var själv en ganska jobbigt "tweenie".

Jag tycker det låter som att ni gör rätt, och försöker få henne att förstå att hennes utbrott påverkar andra. Tyvärr tror jag inte det går över, en del barn är mer krävande, men om ni fortsätter att inte bara ge konsekvenser och straff utan också förklara och resonera med henne kring VARFÖR ni ger en viss konsekvens och hur ledsna och påverkade resten av familjen blir, så tror jag att ni tar udden av vad som annars kunde bli en tonåring från helvetet. Men räkna inte med att det blir lugnt....

Anonym (Jgzjgzjzg)

Äldre 30 May 12:12

#6

Mina barn är fortfarande små, så ingen erfarenhet där, men jag var själv en ganska jobbigt "tweenie".

Jag tycker det låter som att ni gör rätt, och försöker få henne att förstå att hennes utbrott påverkar andra. Tyvärr tror jag inte det går över, en del barn är mer krävande, men om ni fortsätter att inte bara ge konsekvenser och straff utan också förklara och resonera med henne kring VARFÖR ni ger en viss konsekvens och hur ledsna och påverkade resten av familjen blir, så tror jag att ni tar udden av vad som annars kunde bli en tonåring från helvetet. Men räkna inte med att det blir lugnt....

Anonym (Hmm) Trådstartaren

Äldre 30 May 12:32

#7

Pope Joan II skrev 2018-05-30 12:05:33 följande:

Det är en olycklig väg ni slagit in på där ett av fyra barn ensamt blir ansvarig för dålig stämning i familjen och där hon petas från aktiviteter för att hon är och beter sig på ett sätt ni inte kan tolerera. Jag skulle säga att det endast kommer att leda till att hon blir bäst på att vara sämst. Hon kommer att uppleva att det ändå inte spelar någon roll och då agera ut ännu mer. Dessutom kan ni förmodligen räkna med att hon också blir förbittrad över hela situationen.

Hjälp henne i stället. Ge henne andra medel. Ha överseende med gnället på väg till badplatsen, humöret kan komma att ändras. Låt henne välja badställe lika ofta som ni eller de andra barnen gör det. Låt bli att förvisa henne från samvaron, visa henne andra sätt att hantera frustration och andra jobbiga känslor på.

Skapa situationer i vilka hon får känna sig duktig och bra. Situationer där hon inte kan misslyckas så att självkänslan stärks och självförtroendet växer. Allt sådant är uppbyggligt och kommer att göra behovet av att märkas genom att göra impuliva destruktiva handlingar mindre.

Har provat många olika förhållningssätt, och precis som du skriver att förvisa henne från samvaron är fel. Men när det skriks och alla blir på påverkade, så är det svårt.

Vi har redan mer överseende med henne än de andra, vi accepterar att hon är känsligare, hon gråter ofta över småsaker eller om hon gjort sig det minsta illa, typ fått en miniliten sticka.

Personligheten är ju svår att ändra, vi älskar henne för den hon är, men beteendet är inte acceptabelt.

Ibland är hon världens goaste en vecka, sen kan det räcka att hon kommer hem med otrevligt humör från skolan så fräser hon på alla hemma.

Hon får egentid men kanske inte så mycket hon önskar. Som förälder vill man ju vara rättvis och syskonen märker direkt om någon får mer. Att motivera för dem att storasyster får mer egentid för att hon är otrevlig annars funkar ju inte.

Anonym (C)

Äldre 30 May 12:35

#8

Anonym (Hmm) skrev 2018-05-30 12:32:26 följande:

Hon får egentid men kanske inte så mycket hon önskar. Som förälder vill man ju vara rättvis och syskonen märker direkt om någon får mer. Att motivera för dem att storasyster får mer egentid för att hon är otrevlig annars funkar ju inte.

Men ni kan motivera att storasyster får mer egentid för att hon BEHÖVER det just nu. Alla är olika. Lär era barn det. Millimeterrättvisa är inte något att sträva efter i det här sammanhanget.

Anonym (Hmm) Trådstartaren

Äldre 30 May 12:48

#9

Anonym (C) skrev 2018-05-30 12:35:22 följande:

Men ni kan motivera att storasyster får mer egentid för att hon BEHÖVER det just nu. Alla är olika. Lär era barn det. Millimeterrättvisa är inte något att sträva efter i det här sammanhanget.

Ja, visst kan man det. Jag märker ju att hon är på bättre humör om man ser henne ordentligt, spelar spel osv, men det blir ju de andra barnen också, gladare av uppmärksamhet.

Men vi kan till exempel inte spela spel alla tillsammans eftersom hon alltid blir arg och rusar iväg, eller sitter och tjurar och förstör för de andra. Spelar hon bara med en vuxen som låter henne vinna är allt frid och fröjd.

Sitter vi och äter och pratar så blir alla såklart avbrutna ibland. De andra barnen tar då sats och gör ett nytt försök att säga vad de vill, medan hon blir jättesur och avig och säger vresigt: nu avbröt du mig! Och oftast sen vägrar prata. Så hon har ett vresigt humör, och inget som går att göra något åt ens med mer egentid. Däremot tycker jag att sånt inte ska accepteras.

Men dom grejerna kan vi leva med, det är ju sån hon är. Men att skrika/vråla/slå i dörrar är inte ok. Slå i dörrar har hon ioförsig faktiskt slutat med sen vi tog hennes dörr till rummet och ställde i förrådet en vecka. Så konsekvenser kan vara bra också.

Pope Joan II

Äldre 30 May 12:49

#10

Anonym (Hmm) skrev 2018-05-30 12:32:26 följande:

Har provat många olika förhållningssätt, och precis som du skriver att förvisa henne från samvaron är fel. Men när det skriks och alla blir på påverkade, så är det svårt.

Vi har redan mer överseende med henne än de andra, vi accepterar att hon är känsligare, hon gråter ofta över småsaker eller om hon gjort sig det minsta illa, typ fått en miniliten sticka.

Personligheten är ju svår att ändra, vi älskar henne för den hon är, men beteendet är inte acceptabelt.

Ibland är hon världens goaste en vecka, sen kan det räcka att hon kommer hem med otrevligt humör från skolan så fräser hon på alla hemma.

Hon får egentid men kanske inte så mycket hon önskar. Som förälder vill man ju vara rättvis och syskonen märker direkt om någon får mer. Att motivera för dem att storasyster får mer egentid för att hon är otrevlig annars funkar ju inte.

Gå undan tillsammans med henne. Och jag menar inte att ni ska prova det jag skriver och utvärdera det efter ett tag, jag menar att ni ska förhålla er till henne permanent på ett sätt som inte gör henne till en syndabock och familjens jobbiga elaka piplisa. De andra barnen som beter sig på ett för er mer acceptabelt sätt kommer att finna olika sätt att uttnyttja sina bättre positioner på och aliera sig med er och med varandra mot henne och då blir hon ännu mer benägen att uppföra sig illa. Det brukar mycket snabbt uppstå sådana mönster i familjer där det du beskriver uppträder.

Det finns väldigt många bättre sätt att förmedla att någon i syskonskaran har ett behov än att förmedla att det skulle vara en belöning för dåligt uppförande.

Vad händer när hon kommer hem från skolan och är på dåligt humör och fräser? Blir ni irriterade över fräsandet eller intresserade av vad som kan ha förorsakat och föregått det? Känner ni med henne när hon kommer hem och något uppenbarligen gått på tok eller suckar ni mer eller mindre tydligt över att hon är på grinigt och gnälligt humör igen?

Straff - otrevlig 9 åring - uppfostran

INNEHÅLL