Gå eller stanna kvar???

Hej

Jag och min man har varit tillsammans i 19år och vi har 3 underbara barn och hus tillsammans. Men nu börjar jag känna att detta är ohållbart, han tycker att vårt förhållande har varit dåligt mer eller mindre i 15 år. Jag får alltid höra detta när vi bråkar, han säger att om vi inte har mer sex kommer han att lämna mig. Jag har fått sämre sexlust efter barnen men försöker.

Han är sjuk i bland annat i depression så han sover väldigt mycket, vet att det är för att fly verkligheten. Jag har själv varit där men tog mig ur det själv.

Han gör inget här hemma är det något som skall fixas med huset eller bilen är det jag som fixar det.

Han är helt underbar med barnen när han umgås med dem vilket är en del.

Jag får själv fixa allt till barnen och hemmet, det känns som att jag har 4 barn inte 3.

Vi har ekonomiska bekymmer som är mitt fel, vet inte om han inte vågar att lämna mig för att inte sätta mig på pottkanten så att säga. Han är väldig snäll i grund och botten.

Om jag lämnar honom är huset hans och barnen,det skulle jag ha klart för mig sa han. Vet att det inte är så blev bara sårad av hans ord.

Jag vet inte om han vill att jag skall göra slut för att han skall ha någon att skylla på sedan, just nu gör han allt för att driva mig till vansinig.

Jag älskar honom.

Snälla kom med råd är helt förtvivlad just nu

Tack för ditt svar

Hur orkade du bryta, är nog mest bara rädd för hur det kommer va innan allt är klart. Vet att man överlever men hur???

Han har inte alltid varit deprimerad. Jag är bara 38 år gammal och känner dock att jag lite kvar att ge i mitt liv

Jag bara kläckte det ur mig. Det blev världens storm. I början var han ledsen sen blev han arg.

Vi krigade i mer än ett halvår om vem som skulle ha vilka prylar. Jag orkade inte tjafsa mer så det mesta fick han. Jag var i princip nere på botten och vände. Det var skitjobbigt. Men jag hade mina föräldrar och min bror som stöd. Jag hamnade på sjukhus och fick där hjälp att sluta missbruka värktabletter. Mina föräldrar stod som borgen till en lägenhet och hjälpte mig ekonomiskt.

På papper var jag en riktigt tragisk person.

Det jobbigaste var att han lämnade bort vår hundvalp, tog våra katter och förbjöd mig att prata eller träffa hans dotter.

Tack o lov så skaffade vi inga gemensamma barn. Där skiljer sig våra berättelser. Men du säger att han är bra med barnen. Om han bara har sig själv och dom så löser han säkert det.

Om du är rädd att du inte kommer att träffa någon igen så behlver du inte oroa dig. Jag är ingen tio poängare men blev utbjuden av 3 pers när de fick veta att jag var singel. Den mannen som hjälpte mig att inse hur tragiskt mitt förhållande var, är jag nu tillsammans med. Hade han inte dykt upp så vet jag faktiskt inte heller om jag hade tagit språnget.

Nu har jag lärt mig. Ingen ska nånsin få ta mig för givet igen. Jag är en egen person. Ingen passopp eller hjälpreda.

Du klarar det!

Wow, vilken inspiration du är/ger! Tuff kvinna. Glad för din skull, att livet blev bra till slut efter din långa kamp. :)

Tack för ditt svar

Skall prata med honom i kväll så jag får se hur det går.

Tack för att du vågade berätta gav mig kraft att vilja ändra mitt liv, vill också vara lycklig

Oj! Tack. Vad glad jag blev :)

Har alltid sett mig som en tragisk människa men förstår nu i efterhand att det var ett tufft liv att leva. Han var/är dessutom narcissist så enligt honom var allting mitt fel. Det fick jag höra varje dag i alla år.

Men det var värt att kämpa/kriga för att få det bättre. Kan även tillägga att jag är i samma ålder som ts