ofrivillig pappa till barn i Sydafrika

Detta är en väldigt rörig historia och jag har själv svårt att fatta att detta händer på riktigt. Men det är så att jag(25år gammal) var i Kapstaden i vintras där jag träffade en tjej(27år gammal), vi låg första natten och jag använde upp alla fem kondomer jag hade. När allt skydd var slut så ville hon ha sex en gång till, jag vägrade och gjorde allt annat för att tillfredsställa henne. Hon ville ändå ha sex, trots att vi inte hade skydd. Jag höll emot så mycket det gick men eftersom hon höll på väldigt mycket tog det inte lång tid innan jag började tänka med det andra huvudet. Så vi hade sex men jag kom utanför. Sen ville hon en gång till och gjorde samma sak men denna gången kom jag i henne. Jag fick en jobbig ångest direkt, inte bara pga graviditetsrisken men också för hiv som är mest utbredd i just detta land. Jag gick med henne till apoteket och jag köpte dagen-efter till henne och såg henne svälja det. Sedan umgicks vi i två månader. Hon blev jättekär och sa att hon hade blivit det redan första gången hon såg mig medan jag ändå förstod att jag skulle dra snart och att det troligtvis skulle ta slut. Under denna perioden hade vi sex, allra oftast med skydd men det hände 3-4 gånger att det blev oskyddat.

Hur som helst så blir hon gravid (enligt doktorn så blev hon gravid vid första natten trots dagen-efter), jag får panik och gör klart för henne direkt att det inte kan bli ett barn. Hon måste göra abort. Nu är vi i Mozambique tillsammans och hälsar på hennes familj, hon säger att hon inte kan göra abort i Mozambique pga deras undermålig sjukvård och jag håller med om att det kanske är bäst att göra det när hon åker hem till Kapstaden. Jag flyger hem till Sverige och hon är kvar i Mozambique. Det dröjer innan hon åker hem och jag har ju självklart panik under den här tiden. Hon vill egentligen inte göra abort och försöker övertala mig att låta henne behålla det (hon är religiös) men jag säger att det kommer inte sluta bra för någon utav oss om detta barn föds; för mig eftersom jag inte kommer kunna vara en del av barnets liv; för henne eftersom hon inte kommer ha råd med ett ytterligare barn(hon har en 1-årig son som hon har med en irländare hon tidigare var förlovad med); och för barnet som inte kommer växa upp i en bra miljö med både mamma och pappa där med en stabil inkomst osv. 

Hon väljer att göra en medicinsk abort i vecka 12. Men när hon är på sjukhuset säger hon att det visar sig vara tvillingar och frågar om jag är säker på att jag vill att hon genomför aborten. Jag blir såklart ledsen för det känns på något sätt mer verkligt när man ser två tvillingbarn framför sig, men innan jag blir för blödig så säger jag till henne att ta pillerna. Jag kände en otrolig lätta när hon sa att tabletterna var svalda. Men under dagarna som går blöder hon väldigt lite och när hon går på en efterkoll så visar det sig att aborten misslyckats. Hon tror att det är ett ingrepp från Gud och jag får starta övertalningsprocessen igen. Jag är ju förstås nu också livrädd att fosterna kan ha ådragit sig skador och trycker på detta. Efter ett tag går hon med på att göra en kirurgisk abort i vecka 14. I några dagar väntar jag spänt på resultaten från efterkollen och hon säger att aborten lyckades, jag ska inte bli pappa. Vilken lättnad!

Jag går på moln i några veckor och lovar mig själv att vara mer försiktig. Men så en dag börjar hon skicka röstmeddelande när hon gråter och säger att hon blivit knuffad av sitt ex och så började det blöda, när hon gick till sjukhuset så visade det sig att hon fortfarande var gravid, ett av fosterna hade överlevt. Det var bara pojken som aborterades, flickan överlevde. De hade tydligen inte sett henne för hon låg gömde i ett veck. Och hela min värld rasar. Jag blir så arg och kallar henne lögnare, allt är bara påhittat osv. Hon vägrar göra en tredje abort. Och det är nu jag sjunker djupare i depressionen.  

Jag försöker övertala henne men hon ger sig inte. Jag får rådet av min psykolog att ta en paus från henne. Vi slutar prata i några veckor tills jag får ett sms att hon vill göra ett fostervattenprov pga de tidigare komplikationerna. Är resultaten inte positiva så ska hon avsluta graviditeten säger hon. Hur hemskt det än låter så sitter jag och hoppas på testet utlöser ett missfall eller att resultaten visar på något syndrom så att denna mardröm kan ta slut. Inget missfall och inget syndrom, lyckost mig! Men inte nog med det, det är tydligen något annat som kommit fram i ultraljudet. Det var inte flickan som överlevde, det var pojken. Och igen kraschar hela min värld. Det kan låta banalt men jag hade ju under dessa veckor på något sätt vant mig lite grann vid tanken att jag skulle få en söt liten dotter och man ser denna flicka framför sig osv. Sen försvinner hon, hon finns inte längre. Jag börjar tappa verklighetsförankringen. 

Livet är kasst, jag försöker fokusera på studierna så jag inte snöar in mig för mycket i allt detta. Tjejen säger att hon egentligen inte heller vill ha ett barn "hur kul är det för mig att vara ensamstående tvåbarnsmamma?" men föredrar det över en till abort. Hon säger att jag inte behöver ta något ekonomiskt ansvar osv trots att hon lever på en servitrislön. Många gånger säger hon att jag borde släppa det och gå vidare med mitt liv. Men hur fan kan jag göra det? Glömma av att man har en unge? Varken jag eller han kommer må bra av det. Samtidigt känns det så skönt att bara droppa allt och gå, och hade det inte varit för mina hjärnspöken och mitt samvete så hade jag nog också tagit den utvägen. Samtidigt är jag livrädd att barnet ska ha ett dåligt liv och jag har ett och ett halvt år kvar på min utbildning så jag kommer inte kunna vara där under den tiden. Kanske hälsa på under loven osv. Sen är jag också livrädd att hon hittar en ny kille, vet inte riktigt varför men känns så oerhört tråkigt att pojken får en annan man som "pappa". Jag är också rädd att tjejen någon gång förbjuder mig att träffa barnet eller vad som helst, även om hon har sagt att hon aldrig kommer göra det så vet man aldrig. Jag tänker att jag åker dit i augusti innan universitet börjar och får förhoppningsvis se min förstfödde son födas. Jag säger detta med mycket skam men jag hoppas innerligt att det blir ett dödfött barn. För jag tror verkligen att hans liv kommer bli oerhört tufft, tjejens ekonomi kommer bli ännu stramare och jag kommer lida av ångest och depression i många år framöver. Oavsett vad jag gör, satsar jag på karriären så är jag ett svin, satsar jag på att flytta till Kapstaden kommer jag bli miserabel då jag inte är redo att stadga mig och leka mamma pappa barn. Jag har fortfarande inte berättat för min familj, dels för att jag skäms, dels för att jag inte vet hur jag ska droppa denna bomb på dem, dels för att de kommer må otroligt dåligt och dels för att deras oro kommer få mig att må ännu sämre. Samtidigt vet jag inte hur hälsosamt det är att hålla tyst om en sån sak för sin familj. Nära vänner har jag berättat för. Jag lider av sån sjuk ångest just nu och många gånger önskar, verkligen från botten av mitt hjärta, att jag dör. Jag fantiserar om hur jag blir skjuten i huvudet flera gånger om dagen, ibland fantiserar jag att skjuta henne och hennes gravida mage. Och det är så jävla hemskt. Vad är det för start på pappalivet och vad är det för start för detta stackars oskyldiga barn som har sin pappa fantiserandes om att han dör. Detta är sjukt på så många olika dimensioner att jag känner att döden är det enda som kan rädda mig. 

Jag undanber alla kommentarer om att "varför använde du inte kondom?" Det kommer bara ge mig mer ångest och det är en fråga jag har ställt mig själv tusen gånger eftersom jag är så jävla förbannad på mig själv att jag inte var mer försiktig. 

Jag har inte fått några bevis på abort (tex journaler) men hon skickade nytagna bilder på sin mage och en lapp från sjukhuset om hennes senaste check-up med datum och annan information osv. 

Ja, vad fan gör man?