Känner mig ständigt utesluten

Din sambo kommer förstöra ditt liv. Jag hade flyttat.

Jag hade inte accepterat det. 
tycker att du ska flytta ut man ska inte behöva vara utesluten ni ska leva som en familj!

Jag känner igen mig. Jag har nog gjort och känt ungefär som du men idag skulle jag nog resonera annorlunda.
Din sambo borde verkligen ta till sig hur du känner. Jag tycker du borde lägga fokus på hur han beter sig. Att hon bara ser sin pappa tycker inte jag är så mycket att hänga upp sig på, jag störde mig på det förr jag också, men resonerar annorlunda nu, men att han tycker att det är du som ska anstränga dig mer är inte okej. Han märker ju inte ens hur han själv beter sig.

Jag tycker att du till viss del kan låta dom ha sin tid för sig själva, hon är där för att träffa honom, men det är inte okej att du i alla situationer ska känna dig utesluten. En sån sak som att prata över huvudet, om du ogillar det så mycket är det en sak du ska få din sambo att bli uppmärksam på att han gör. Säg framförallt ifrån till honom när han gör det. 

Det svåra är också hur man själv förväntas bete sig för om de utesluter dig på det sättet så kan de inte alltid förvänta sig att bjudas in av dig heller. Jag tror det är bra för ens egen del att skapa sig en egen bubbla där man kan glida in och vara utan krav på att du måste dela med dig till dom. 

Det blir ju lite så att man börjar ta avstånd när det ser ut så där. Efter ett tag räcker det att dottern kommer till er på altanen för att du ska resa dig upp direkt och gå därifrån, inte sitta kvar och utstå uteslutningen, utan man reser sig direkt för man vet ju redan vad som väntar. Går därifrån så fort man märker att de går in i sin bubbla. Det kanske är lika bra att vara beredd på, ha din egen grej att göra i stället, ta med ditt glas vin och sätt dig framför en film du länge har velat se i stället. Gå in i din bubbla, när de går in i sin. 

Jag resonerar ungefär så, att inte lägga fokus på barnet i det här fallet. Från hennes sida handlar det väldigt mkt om bekräftelse av sin pappa och inte alls om att medvetet utesluta någon annan. Däremot bör och ska (enligt mig då) min sambo aktivt jobba för att få med mig i samtal, visa henne hur det går till att göra alla delaktiga - vara en positiv förebild.

Hans dotter bor hos oss på heltid. Hade varit mer förståeligt och lättare att acceptera för mig att hon enbart väljer honom om hon var här kortare tid. Nu utsätts jag dagligen för detta.

Tar jag upp med sambon att det inte känns bra för mig går han i försvarsställning direkt och jag blir den elaka styvmodern. När jag väljer att gå ifrån och göra ngt på egen hand får jag till mig att jag har svårt för hans dotter och är alldeles för känslostyrd.

Ja, det brukar heta så när män inte vill ta tag i problemet. På så sätt slipper han äga både problem och lösning så allt hamnar på dig. I detta fall är det ju han som inte vill se dina behov och rättigheter att inte bli utesluten i ditt eget hem. Att bli utesluten är en sak som får de allra flesta människor att må uruselt då vi är utpräglade flockdjur.

Vad kan du göra? Prata med din sambo igen och föreslå parterapi kanske? Vill han inte hade jag funderat på om min självkänsla och värdighet var värd att offras för på grund av att han inte orkar lyfta ett finger för att lösa ett gemensamt problem. Sådant beteende brukar tära på respekterar och kärleken till ens partner.

Skit i att han skuldbelägger dig och börja framför allt inte att försvara dig, bara ryck på axlarna. Prata med honom om vad du tycker när han utesluter dig ur samtalet, för det är ju faktiskt han som är den sk spindeln i nätet som ska få saker och ting att fungera mellan dig och hans dotter. 
Det är inte för mycket begärt att han bollar över frågan direkt till dig när dottern frågar något som du egentligen ska svara på.

Jag kände mig också utesluten första året efter att jag flyttat ihop med min sambo. Men han blev aldrig sur eller arg när jag tog upp det. Vi kunde prata om vår familjesituation varenda, varenda söndag när barnen åkt till sin mamma igen.

Problemet för oss var att sambon "glömde bort" mig när hans barn var där. Han är en jättefin pappa, men jag ville ju också ha en plats i deras lilla bubbla och familj. Sambon förklarade det som att han kände att när barnen var där får vår relation ha en "paus" som återupptas när barnen åkt. Samt att han inte ville lasta någonting på mig. Medan jag kände att jag hade uppskattat mer om han frågat mig om hjälp ibland (för att ge mig en plats i familjen) än att helt stänga mig ute i allt som rör barnen.

Min sambo har alltid varit väldigt förstående och varit bra på att uttrycka sina egna tankar. Idag har vi det helt annorlunda. Som vilken familj som helst. Och vi har bott ihop i 2,5 år. 

Ska jag var ärlig tycker inte jag att det låter som om din sambo sköter det särskilt bra alls. Man måste respektera varandra och lyssna på varandras känslor. Om jag fortsatt känna som jag gjorde i början och sambon inte lyssnat då skulle jag nog lämnat. Det kommer aldrig bli bättre om inte din sambo VILL göra det bättre. Vilket han inte verkar vilja så som du beskriver.

Din sambo har ett stort ansvar i att få det att fungera mellan dig och hans dotter, kanske har han inte förmågan eller så har han inte förstått sin egen roll i det hela. Det är ingen lätt roll men det är bara han som kan ta den. Klart att det hade varit enklast för honom om allt bara hade fungerat, om du inte hade känt dig utesluten och sårad, då behöver ju inte han göra något för att förändra situationen. Det är alltid lättare för honom att tolka problemet som att du är för känslig för då ligger inte ansvaret på honom att göra en förändring. 
Kanske är det så att han inte är kapabel att ta sin roll som spindeln i nätet, i så fall gör du väl bäst i att lämna han och hans dotter, flytta därifrån. Jag håller med dig i att han borde föregå med gott exempel och bjuda in dig i samtalen men vad säger han om det när du berättar det? Förstår han inte ens problemet? Jag skulle nog börja påpeka det för honom i den stund det händer. Det är lätt hänt att man vill välja att ta upp saker när barnet inte är med men om han är så oförstående så kan du gott ta upp det just när det händer även om barnet är med. 
Sen förstår jag inte varför han inte heller låter dig gå ifrån när du känner dig utesluten. Om han inte ens kan se att han ställer frågor över huvudet på dig och sen inte kan tillåta att du går din väg och gör något roligare i stället. Vad har han för förväntningar på dig egentligen? 

Tack alla för konstruktiva svar!

Jag känner precis så som ni skriver, att sambon inte tar till sig att han är en stor del i problemet, utan väljer att lägga skulden på mig. Extra känsligt blir det när hans dotter är inblandad - iofs naturligt - men det gör att minsta kritik jag kommer med slår tillbaka mot mig själv. Så när jag går undan, som igår, heter det att jag inte orkar med hans barn, att jag hellre gör saker på egen hand utan dem.

Jag har provat ibland att ta upp saker när det händer men det gör ingen skillnad. Mer än att det blir tjafs framför barnet, det vill ingen av oss.

Vi har tagit paus i vår relation (på mitt initiativ), jag flyttar snart till en egen lgh för att leva som särbo. Under tiden ska vi gå i parrådgivning.

Just nu vet jag inte ens om det är värt att försöka jobba vidare på den här relationen.

Det handlar om respekt för varandra i slutänden, lyhördhet för den andres behov.

Moget och bra beslut!