Kaos, sorg och blodtransfusion vid missfall.

Jag skriver detta dels då någon kanske vill dela med sig av sina erfarenheter, dels för att få skriva av mig.. Jag befinner mig fortfarande i en enorm sorg och chockad över hur galet allt blev...

Fick konstaterat MA i måndags, vaknade och såg en blödning.. for direkt till Kvinnokliniken..
Gick samma dag in i vecka 11 men vår lilla älskade efterlängtade hade stannat i utvecklingen redan i v7... Är fullständigt förkrossad.. känner mig så lurad av min egna kropp som hållit igång o kämpat på trotts att lilla älskade inte lever...

Jag fick nån "förberedande tablett" för att 24h senare stoppa upp 4st cytotek...
Fick hemska kramper och började blöda på knappt 1h(blödde lite redan innan) .. Det var svinjobbigt och höll på så i några timmar för att framåt kvällen lugna ned sig lite..

Dagen efter så ökade blödningarna... ökade ordentligt.. kände mig som en öppen kran, det forsade.. och alla klumpar. gick inte att gå från toaletten då jag ändå blödde igenom nattbindor inom loppet av några minuter.. fruktansvärt obehagligt.. efter ett tag känner jag hur kroppen är på väg att "ge upp" .. vet inte hur jag ska förklara det, men hela kroppen skrek att den inte orkade mer...
Sambon fick mig tillbaka till kvinnokliniken. Blodet fortsatte att bara rinna ur mig. 
Läkaren försökte ta bort de rester hen såg, men det gjorde så fruktansvärt ont! trotts att dom sprutade morfin rätt in i infarten. dessutom blödde jag så himla mycket att det var svårt för läkaren att ens se ordentligt..  Där nånstans svimmade jag.. jag var inte vid medvetande på ett tag.. när jag vaknade hade jag körts in på ett rum, där jag skulle svälja fler cytotek och mer smärtstillande och med lite tur "tvinga" ur det sista... o blodet bara rann.. hade nån sån där blöjliknande binda på mig och blödde igenom snart igen, igen, och igen.. snart var jag tillbaka i gynstolen där läkaren fortsatte att försöka plocka.. men det gick inte ändå. Jag fortsatte att vingla o tuppa av så fort jag försökte resa mig.

Under hela tiden tog dom massa prover på mig o blodtrycket regelbundet..

Kl 23 på kvällen kördes jag in på op. där jag sövdes och dom gick in och gjorde en obstetrisk skrapning. 

Vaknade några timmar senare på uppvak, förvirrad och ledsen.. dock smärtfri. 
blodtrycket var väldigt lågt, 53/97 +/- och mitt hb låg på 94g/l.. läkarna o övrig vårdpersonal verkade oroliga, men lät sömn, och dropp försöka göra jobbet över natten. 

På morgonen var jag fortfarande vit som ett lakan och mina värden fortsatte att sjunka, trotts att blödningen lugnat ner sig.. mitt hb var nere på 84 när dom sa att jag skulle få en blodtransfusion... så var kvar över dagen och fick 2 påsar blod. 

Det här var några dagar sedan nu.. jag är hemma igen men jag är fortfarande inte stabil. och det lär väl ta ett tag... 
Men jag är nästan som i chock.. det var så fruktansvärt obehagligt allt ihop, av flera orsaker.. dels känslan av att kroppen började lägga av, att tappa medvetandet, all smärta i gynstolen och hur det frammanade massa jobbiga minnen från övergrepp tidigare i livet..
Men framför allt att mitt efterlängtade barn är borta... Jag är så tom. så jävla ledsen...Jag o min älskade sambo ville ha vårat barn så mycket.. vi har ingen sedan innan, och all lycka och förhoppning man känt senaste månaderna. dom är liksom bara bortslängda nu.. o man vet ju att sånt här händer, att det är "naturens sätt att sköta det".. man vet allt det där vetenskapliga och logiska.. men ändå kan jag liksom inte hantera det känner jag.... Kroppen kommer väl läka så småningom.. men min själ känns som söndertrasad... 

Har du orkat läsa hit.. så tack!
Dela jättegärna dina erfarenheter, mörka som ljusa.. har du upplevt nått liknande?