Ingen närhet - skiljas eller nöja sig?

Det som blir lite skumt i samanhanget är ju att det är DU som valt bort att ha närhet med din man. Hade varit mer förståeligt om det var han som ville skiljas för att han inte får den närhet han vill ha och behöver av sin fru.
 

Rannsaka dig själv! Vad är det du saknar? Vad kan du själv göra för att återfå lusten? Vad tror du din man skulle kunna göra? Har du känt fysiskt attraktion tidigare så kan du nog hitta tillbaka dit igen men då måste ni båda göra vissa förändringar. Förändringar som kanske skaver men som också kan leda till en nytändning.

Pratar ni med varandra om detta?

Hej,
Intressant att höra ditt perspektiv för det där låter exakt som vårt äktenskap, fast jag är mannen som vill ha sex och närhet och du är som min fru. 

Jag dömer inte varken dig eller min fru, det är bara så det är. Finns en teori om att det är rent evolutionärt, att det är bättre ur ett genetiskt perspektiv att få avkomma med olika män, och därför tappar vissa kvinnor attraktionen till "sina" män efter ett antal barn och år. Låter inte helt osannolikt, inte minst med tanke på hur många såna här trådar som finns här på forumet. 

Det låter på dig att du tänker lite som jag tänkte, jag drömde också om att ha en riktig kärnfamilj, att dela barnens uppväxt, skapa fina minnen tillsammans, och utöver det ha ett samliv kännetecknat av närhet och bra sex. 
Jag trodde att sex för de flesta kvinnor var ett behov som hos män, och hade man en bra relation i övrigt skulle sexbiten också bli bra med automatik, dvs genom att jobba på att ha en bra relation kommer attraktionen också. Nu vet jag att det inte fungerar på det sättet.

Nu ser jag också hur min dröm  om en lycklig familj grumlas mer och mer för varje dag, framtiden blir mer och mer oviss. Min fru känner uppenbarligen ingen attraktion till mig på det sexuella planet, hon gillar mig och vill gärna prata och umgås, men det tänder inte till annat än vid sällsynta tillfällen. Hon vill behålla mig, men enbart av ungefär samma anledningar som du beskriver.

Jag känner som du, kan jag verkligen tänka mig att leva hela livet utan passion och attraktion, med en partner som har valt mig rent viljemässigt och bestämt sig för att stanna men som inte känner någon åtrå eller attraktion på det fysiska planet? 

Jag är i samma situation som du Ts. Jag älskar honom och allt borde vara bra om det inte var för det sexuella där jag inte har någon lust alls :/ För mig har lusten varit svajig länge och jag har tänkt att det berott på diverse saker men tänker nu att det kanske är så att jag behöver vara förälskad för att känna lust. Eftersom det var då den försvann. Innan honom hade jag en kk-relation där jag inte kände så och där hade jag egentligen inte någon lust heller utan mer hade sex för att man borde.

Min man mår också dåligt av brist på närhet. Jag hade gärna velat ha osexuell närhet men för honom är det tätt sammanbundet så det är svårt. Han säger ofta att det måste bli bättre eller göra slut... men det har han sagt i flera år och han gör inte slut. Tror att han inte vill släppa när det var bra.

Jag har dessutom förälskat mig i andra under tiden men kommit över dem efter ett tag.

Min man har gått upp i vikt ca 30 kg sedan vi träffades så jag tänker ibland att om han bara kunde gå ner kanske jag skulle bli attraherad. Men kanske skulle jag inte det... och dessutom är jag ju så ytlig då, vill inte vara det :/ När min lust började dippa hade han inte alls gått upp så mkt heller. Och man förändras ju med åldern. Jag har bara gått upp ca 5 kg under alla år men har ju åldrats på andra sätt förstås. Man kan ju inte förvänta sig en oförändrad partner.

Just nu mår jag mest dåligt av att se hur dåligt min man mår och tappar självförtroende när jag avvisar :/ Känns så elakt. Men samtidigt känns det fel att ta initiativ till att skiljas också när jag inte vet om jag vill det.

Hörde någon forskare eller dyl som sa att sex föder önskan efter mer sex. Hade jag älskat min man och genuint velat ge det ett försök hade jag ?tvingat? mig själv till sex säg 2-3 ggr i veckan i tre månader för att se om det gav resultat och lusten kommit tillbaka.

Det man inte får glömma i såna här lägen är ordet respekt .

Älskar man varandra är man också skyldig av respekt för varandra att jobba på förhållandet. Rådgivning, doktorer, extra barnvakt,mindre arbetstid etc etc.

Att stanna för pliktkänsla och bekvämlighet är oerhört respektlöst mot partnern som ändå har lusten och viljan.

Man löser inga problem med att bara gilla läget.

I det långa loppet förvandlas problemet till den berömda elefanten i vardagsrummet. När elefanten sen slår sig ner i den gemensamma sängen är allt försent.

Konsekvensen blir till sist oundviklig, någon eller båda hittar känslor på annat håll och det kan bli väldigt bittert och smutsigt.

Respektera varandra och agera innan det går för långt.

Bra poäng! Man tror man gör sin partner en tjänst som stannar av vana eller lojalitet. Jag gjorde så i flera år men det slutade ändå i skilsmässa. Nu känner mitt ex sig lurad och bitter över att jag inte tog upp problemen mycket tidigare. Ångrar att jag inte sa nåt mycket tidigare istället för att bara gneta på.

Har din man ändrat sig fysiskt eller psykiskt genom åren? Har du ändrat dig?
Man kan ju växa ifrån varandra som det heter både psykiskt och fysiskt.

Jag trivs också med min man och önskar att jag skulle finna honom mer attraktiv, men jag tycker bara att den där ölmagen (han har slutat dricka öl, men magen är kvar ändå...) blir osmakligare och osmakligare för var dag som går och även om jag talat om det för honom så tycker han själv inte att den är till besvär.
Jag har försökt få med honom ut och röra på sig, jag har lovat att en av hans drömmar ska genomföras när han gått ned, men ingenting får fart på honom att tappa i vikt.
Jag drömmer om en man med platt mage, inte magrutor utan platt istället för det där fläsket som hänger över kalsongkanten...

Och jag vill ha sex! Det känns i bland som att jag skulle kunna hoppa på vilken normalviktig karl som helst och bara få leva ut lustarna utan att behöva slåss med en fläskbuk.

Det är skumt. Jag hade inte blivit förvånad om han ville skiljas men han vill inte. Eller har aldrig ens antytt det. Jag känner så här eftersom jag erkänner problemet för mig själv och känner mig otillräcklig.