Tänkte kolla om jag är helt ensam om dessa tankar.
Jag och min sambo vill försöka bli gravida inom en snar framtid och jag längtar med spänning efter familjelivet men jag är så himla nojig ibland. Är vissa stunder så rädd och tänker på allt som kan hända. Spädbarnsdöd, svåra handikapp, cancer, allvarliga sjukdomar osv osv. Ja, ni förstår vad jag menar. Finns det fler därute som känner/känt lika och hur har der känts och gått sedan under graviditeten?
Kände likadant med dottern och känner likadant nu när jag är gravid igen. Tyvärr är det nog så för de flesta. En ständig oro över det vi inte kan kontrollera. Det sorgliga är också att oron aldrig riktigt går över helt, kommer nya saker att oroa sig för sen när barnet blir större också. Man oroar sig nog helt enkelt mycket när det kommer till det vi älskar mest, som våra barn.
Just nu är jag jätterädd och orolig över missfall, över ultraljudet osv. Men det hör nog till lite, tyvärr :/
Kände likadant med dottern och känner likadant nu när jag är gravid igen. Tyvärr är det nog så för de flesta. En ständig oro över det vi inte kan kontrollera. Det sorgliga är också att oron aldrig riktigt går över helt, kommer nya saker att oroa sig för sen när barnet blir större också. Man oroar sig nog helt enkelt mycket när det kommer till det vi älskar mest, som våra barn.
Just nu är jag jätterädd och orolig över missfall, över ultraljudet osv. Men det hör nog till lite, tyvärr :/
Det är nog så. Kanske mer eller mindre för vissa. Jag är nog lite oroligt lagd så det gör väl inte saken bättre. Kanske är något jag kan jobba med, vill ju bli en trygg och rolig mamma. Inte orolig och nojig för allt.
Tänkte kolla om jag är helt ensam om dessa tankar.
Jag och min sambo vill försöka bli gravida inom en snar framtid och jag längtar med spänning efter familjelivet men jag är så himla nojig ibland. Är vissa stunder så rädd och tänker på allt som kan hända. Spädbarnsdöd, svåra handikapp, cancer, allvarliga sjukdomar osv osv. Ja, ni förstår vad jag menar. Finns det fler därute som känner/känt lika och hur har der känts och gått sedan under graviditeten?
Jo tyvärr e det ju så att väljer man att skaffa barn och lyckas bli gravid så får man oroa sig hela livet. Först är man orolig för missfall innan dom första 3 månaderna har gått, sen är man orolig för att man inte har börjat känns några sparkar, sen när man väl börjar känna sparkarna så blir man orolig om det är lugnare i magen en dag eller fler, sen blir man orolig för plötslig spädbarnsdöd, sen att barnet ska göra sig illa och ramla och sen antar jag att vid tonåren så blir man orolig för andra saker. Så tyvärr det hör till att oroa sig för sitt barn för det är det största gåva man kan få.
Precis, mer eller mindre är man nog orolig. Men oroa (haha) dig inte. Du kommer bli en rolig mamma trots oron :)