7 åring separationsångest

Vill bara tillägga att innan har jag varit lugn, sansad , försöker trösta henne, prata med henne lugn och trösta, krama etc. Efter tredje gången godnatt/hejdå  så blev jag irriterad och inte empatiskt on kände av min attityd och vad jag menade. . Typ det är väl inget att gråta över, pappa skall bar iväg på en cykeltur sedan är han tillbaka. ... Skäms att jag inte hanterade situationen bättre. 

Jag tror att det bara är en fas, så som många andra faser. Men jag är osäker på vad det verkligen beror på och hur ni ska lösa det. 

Jag har haft separationsångest nu i vuxen ålder, det har dock blivit mycket bättre nu när jag flyttat hemifrån. 

Minns att jag också hade separationsångest när jag var mindre (minns ej min exakta ålder men va iaf äldre än 7) fick panik när min mamma skulle gå, så stod och grät i hallen och bönade och bad henne om att stanna kvar hemma för hon kunde dö osv.

Till sist orkade hon inte med det (förståligt) för hon visste inte hur hon skulle hantera det, så hon tog mig till skolkuratorn och till sist hjälpte det.

Har du pratat med henne om detta?

Nu är hon ju yngre, men läs gärna lite om nioårskrisen. Prata med barnet dagen efter varför hon blir så ledsen och om vad hon tror ska hända och hur hon vill bli bemött. Jag skulle gissa på att det handlar om att hon börjat förstå att människor kan dö och hon är rädd för att inte ha er hemma båda två, så hon har kontrollen.

Jag vet att en kompis dotter hade extrem separationsångest om föräldrarna skulle åka iväg. Jag tror det är bättre nu, men att det har tagit tid. 

Vi har inte samma bekymmer, men jag tror att det handlar om liknande saker då min dotter uttrycker att vi inte behöver henne när jag blivit arg för att hon gjort fel saker. Det pågår mycket tankar hos barnen, min dotter är 7,5 år och har förlorat både sin äkta och bonusfarmor på kort tid.