Vad ska en bra bonusmamma ha för inställning?

Känner med dig. Jag har en bonusdotter på snart 3 år som har varit hos oss varannan månad ca sen hon var 1. De senaste månaderna har hon varit med mig varje dag pga olika orsaker. Hennes pappa, min sambo, jobbar varje dag från morgon till sent och även på helgerna jobbar han natt. Så hon har vant sig vid mig nu och har otaliga gånger kallat mig mamma osv. Men nu senaste gångerna när vi lämnat henne hos hennes mamma har mamman rusat fram och dragit ut henne ur bilen så jag inte ens har hunnit säga hejdå till henne... jag är rädd för att hon ska tänka att jag inte bryr mig om henne om jag inte säger hejdå när vi var varit tillsammans varje sekund i en månad..? Sen har mamman och min sambo sämsta relationen någonsin också så det finns inte en chans att jag skulle ställa mig upp och säga min åsikt om du vet vad jag menar, det finns tension så det räcker.. lite flummigt det blev nu kanske..

Det låter helt fruktansvärt jobbigt, förstår att du är ledsen. Låter faktiskt som att ni skulle behöva en vända i familjeterapi (utan mamman, antar att hon inte ör intresserad av en positiv relation med er), så att barnet får hjälp av en objektiv tredje part med att skilja sanning från lögner och förstå beteendet från mamman och att du/ni vill barnet väl. Gissningsvis finns också en känsla av utanförskap när ni nu väntar barn som förstärker dragningen till mamman.

Barnet behöver nog någon neutral part att prata med + att ni som familj skulle behöva få stöttning, prata alla tre och kanske med en terapeut.
Barnet upplever dels det här jobbiga som mamman steg för steg pådyvlar barnet och det är ju otrolig viktigt att ni pratar med barnet och berättar vad som är sant och inte (har en liknande situation så jag vet vad du pratar om, med barnens mamma och barnen bos nästan bara hos oss)  och eftersom barnet är i en ålder då det kan vara svårt att veta vad man ska lita på måste ni ge tydlig vägledning. 
Sen att ni ska ha en bebis är ju säkerligen en jättestor grej för en 10-åring, att få ett syskon och kanske känna sig osäker på hur ni ska vara sen. Ska ni ha tid för nåt annat än bebisen? Kommer ni älska 10-åringen osv? Ja du vet, sånt barn säkert fundera på och kanske ännu mer när det gäller bonusfamiljer. 

Om nu mamman kanske har sagt nåt om att ni inte kommer bry er om nu när bebisen kommer, måste ni ju på alla sätt ni kan både visa och säga till 10-åringen hur mycket ni älskar denne och att ni är en familj alla 4 osv. Barn känner ju, så det handlar om att visa, att lägga mycket tid med barnet (speciellt pappan då), det räcker inte med att säga orden. 

Jag tycker de är jättebra att ni valt att inte prata om mamman, och det visar att ni är vettiga människor, men eftersom hon säger saker om bl.a pappan så anser jag att han har rätten att sätta sig ner och tala med sitt barn och förklara vad som är sant och inte. En 10-åring är rät stor så de förstår en hel del, men gör ni inget nu, innan bebisen och innan tonårstiden, ja då kan nu ha det hundra gånger värre sen när barnet är 13-14 och DÅ kan det säkert få igenom att flytta till mamma (även om det kanske inte är det bästa) 

Finns det dom på att barnet bor som det gör eller har föräldrarna bestämt detta utan advokater? Tänker att det är snudd på misshandel det mamman utsätter sitt barn för , så egentligen kanske barnet inte ska övernatta hos henne alls, men då krävs det ju att man tar det den rättsliga vägen, om inte barnet själv vägrar åka till mamma. 

Du ska inte lägga dig i eller engagera dig i det här överhuvudtaget. Du är inte hennes mamma eller "bonusmamma". Du är hennes pappas nya kvinna. Det är allt. Allt sånt här som rör henne är upp till hennes far och mor att sköta. Om du är orolig att hon far illa på något sätt kan du förklara det för hennes far eller göra en socanmälan, men sluta försöka lägga dig i i övrigt eller känna dig engagerad.

Och nej, jag är ingen bitter mamma som är i konflikt med mina egna barns far, som många brukar anta eller försvara sig med när jag utrycker denna ståndpunkt. Jag är gift med mina barns far och vi har det bra tack.

Och just därför att du är gift med dina barns pappa så har du ingen aning om hur det funkar eller känns i en bonusfamilj.

Många bra råd här, hoppas ts läser detta!

Jag har själv erfarenhet av situation som påminner om ts och instämmer i mycket.

Biomamman i vår situation (sambons ex) reagerade starkt (och tog ut det på barnet) på allt som bekräftade att jag och sambon och hans barn levde som en familj. Hade vi skaffat gemensamma barn, halvsyskon till barnet som fanns, så hade hon nog blivit skogstokig.

Ts, jag tror det är bra om både ni vuxna och barnet får stöd i att hantera situationen. Någon extern att prata med och få råd av.

Jag kanske är väkdigt blåögd men innan jag flyttade ihop med min sambo så hade jag aldrig kunnat tänka mig att en förälder som utåt sett verkade "normal" kunde använda sina egna barn för att skada sitt ex. Jag trodde att som förälder ser man främst till sina barns bästa. Man kanske känner sorg eller avund men absolut inte agerar på de känslorna. Men det finns verkligen föräldrar som gör det. Föräldrar som inför barnet baktalar den andra föräldern och nya partnern bara för att de finns.

Håller med

Så många kloka ord.. tack..!

Vi har frågat skolan om möjlighet för bonusbarnet att få träffa deras kurator för att ha någon att bolla sina tankar med, då lojaliteter förstås gör att hen inte vill säga vad som helst till något av ?lägren?.. men skolan svarade att de har extremt hårt tryck på kuratorn eftersom det finns många barn på skolan som inte mår bra och agerar ut och är aggressiva på skolan. Bonusbarnet är väldigt lung och snäll och vänder all sin ilska och sina känslor inåt, vilket kan vara svårare att se vidden av i en miljö där barnet är i grupp och engagerad i uppgifter, än de utåtagerade barnen, tror jag.

Vart skulle man annars kunna vända sig? Via vårdcentralen för remiss till BUP? Barnet har ju slutat gråta och få panik inför att åka till mamman nu och säger ju själv att hen vill bo där.. bonusbarnet säger ibland argt att ?vi förstör för mamman? på olika sätt (alltid absurda lögner) men oftast säger hen ju ingenting alls utan bara blänger hatiskt mot oss och tar avstånd. Barnet säger mindre och mindre nu när vi några gånger har svarat att ?det där är inte sant, så har ingen av oss sagt? men det syns tydligt att barnet fortsätter tro på alla mammans lögner som säkerligen levereras hela dagarna i färglada beskrivningar påhejat av barnets mormor. Barnets mormor har sagt skit som att barnets mamma känner sig som en dålig mamma när barnet inte har velat bo där, vilket barnet sedan har gråtit ögonen ur sig av dåligt samvete för.

Jag är rädd att jag måste försöka minska mitt engagemang i bobusbarnet för att klara mig här. Det känns jättekonstigt att vara gravid och vänta ett barn som bara kommer att bo här och som jag och min sambo kan hålla tryggt och ösa kärlek över varje dag, men skicka bort bonusbarnet och varje gång få tillbaka ett barn som är mer och mer manipulerat mot oss. Jag har haft en så ofantligt tajt relation med bonusbarnet (vilket jag vet har gjort mamman skogstokig) och barnet har börjat ta avstånd från den.. i mitt hjärta är det ju ingen skillnad på kärleken jag känner till bonusbarnet och kärleken jag känner till bebisen i magen.. men de senaste månaderna har jag börjat skydda mitt hjärta mer och mer och det känns som jag har förlorat ett barn, som aldrig var mitt och aldrig kommer vara mitt, helt utan anledning.

Uppenbarligen en reaktion på att du är gravid. Barnet är antagligen rädd för att nu bli bortvald när du får ett eget barn.

Det finns ett barn i mitt hus som är argt och ledset nästan hela tiden. Ett barn som jag älskar. Det krossar förstås mitt hjärta.

Jag lägger mig inte i mot mamman som har vägrat prata med mig och vägrat titta på mig sedan dag ett, men jag är ledsen och mår dåligt av att sitta i den här krigszonen.

Är eran lösning att jag ska flytta från de här människorna (som är min familj, som jag älskar) för att man aldrig ska älska någon annans barn till att börja med? Eller kan jag stanna och ändra mitt förhållningssätt på något sätt?