Jag undrar om det har hänt för många att förhållandet tar slut på grund av barnlöshet? Det känns som att mitt förhållande håller på rinna ut i sanden pga frustration när inget plus kommer.. vi har försökt sen nov 2017 med ett utomkvedshavandeskap i april i år.. fortf inget plus. Det tär på oss speciellt mycket när min sambo har en dotter på 2.5 år som han har delad vårdnad av, dvs hon är hos oss väldigt ofta.
Vad är er historia? Fixade ni det?
Jag undrar om det har hänt för många att förhållandet tar slut på grund av barnlöshet? Det känns som att mitt förhållande håller på rinna ut i sanden pga frustration när inget plus kommer.. vi har försökt sen nov 2017 med ett utomkvedshavandeskap i april i år.. fortf inget plus. Det tär på oss speciellt mycket när min sambo har en dotter på 2.5 år som han har delad vårdnad av, dvs hon är hos oss väldigt ofta.
Vad är er historia? Fixade ni det?
Det tär att försöka skaffa barn... Å så missfall på det. Längtan, sorg, oro, man regerar / sörjer olika i relationen. Inte konstigt att relationer svajar...
För oss tog det 8 månader att bli gravida och fick missfall. Första graviditeten för oss båda. Tog så extremt hårt och vi försökte igen så snart vi kunde. Hur vi mådde påverkade relationen jättemycket, gled isär och vi höll på att göra slut fastän ingen av oss egentligen ville det.... Oavsett trauma i en relation så tär det och blir ju en prövning.
Det tog ett halvår för oss att lyckas igen. Sex på schema, stress, press under den tiden. Antar du känner igen dig? Men även fina saker hände under den tiden. Vi hittade varandra igen. Han friade. Gravida nu igen,bara vänta och se nu.
Det jag vill säga är att det kan kännas skit med relationen och det kan gå skit, men det kan också stärka och bli bra/bättre.
Vill inte låta för cynisk och negativ, men om det redan håller på att ta slut fastän ni inte ens försökt ett år, så kanske er relation inte är så trygg och stabil och redo för barn alls? Menar det verkligen inte på ett elakt sätt, men det är ju helt normalt - om än frustrerande och jobbigt att inte bli gravid så snabbt. Har för mig att snittiden för en kvinna att bli gravid är ungefär 7 månader (av att man aktivt försöker då alltså) och 80% av alla par blir gravida inom ett år. Just därför man inte får någon hjälp förrän man försökt minst ett år. Jag förstår att det är jobbigt att det inte tar sig, men ni har försökt i "bara" 8-9 månader. Var ni inte förberedda på att det kunde ta lite tid? Tänker eftersom detta verkar vara en sådan överraskning nästan. Och ni har ju dessutom lyckats en gång på denna tiden, även om det blev utomkvedshavandeskap. Men då vet ni ju att det går så att säga, att dina ägg och hans spermier kan få till det så att säga.
Att det är slitigt på en relation när man är ofrivilligt barnlös är rätt vanligt, och för en del tar relationen slut för pressen och stressen då det tär på relationen. Men som sagt, då brukar det gälla de som försökt i flera år, gått igenom undersökningar, kanske provat IVF. Tar relationen slut eller håller på att ta slut på grund av att man försökt i 8-9 månader tror jag det är relationen i sig som är huvudproblemet, inte barnlösheten.
Det tär att försöka skaffa barn... Å så missfall på det. Längtan, sorg, oro, man regerar / sörjer olika i relationen. Inte konstigt att relationer svajar...
För oss tog det 8 månader att bli gravida och fick missfall. Första graviditeten för oss båda. Tog så extremt hårt och vi försökte igen så snart vi kunde. Hur vi mådde påverkade relationen jättemycket, gled isär och vi höll på att göra slut fastän ingen av oss egentligen ville det.... Oavsett trauma i en relation så tär det och blir ju en prövning.
Det tog ett halvår för oss att lyckas igen. Sex på schema, stress, press under den tiden. Antar du känner igen dig? Men även fina saker hände under den tiden. Vi hittade varandra igen. Han friade. Gravida nu igen,bara vänta och se nu.
Det jag vill säga är att det kan kännas skit med relationen och det kan gå skit, men det kan också stärka och bli bra/bättre.
Jag känner igen mig till 100%. För oss så hade vi hoppet uppe bra de första 6 månaderna, vi var mest förväntansfulla. Sen när plusset kom blev vi jätteglada och började prata större lägenhet osv. Men på första vul konstaterades utomkveds. Hade en väldigt svår upplevelse med hela den resan men det behöver jag inte gå in på nu om du inte vill höra.
Efter det blev det liksom tystare mellan oss. Känns ibland lite påtvingat att ha sex och tanken på att bli gravid finns alltid i bakhuvudet vad jag än gör.
Sen det med att min sambo har en dotter som är här nästa hela tiden gör det svårare också. Missförstå mig inte, jag älskar henne, men efter att jag kom hem från kvinnokliniken och fått cellgift mot utomkveds, så var det jobbigt att se dom två tillsammans, lyckliga...
Grattis till att du är gravid igen, all lycka till er!
Förstår att det måste varit och är fruktansvärt tufft :( visste inte att man kunde behöva få cellgift efter utomkveds, varför får man det? Kan det påverka att det tar tid att bli gravid igen?
Jag blev själv illa bemött av vården och mådde jättedåligt psykiskt...Var suicid ett par gånger. Inte heller jättelätt för sambon att hantera... Så att du mådde och än mår dåligt kan jag verkligen förstå. Å Så sjukt när sexet blivit ett tvång för att få till det man vill och inte för att man har lust.
Oavsett hur mycket man älskar barnen i sin närhet kan det bli för tufft. Det väcker så otroligt många känslor. Du är ingen dålig människa för att du tyckte/tycker det är jobbigt...Måste vara tufft för din sambo att hantera de känslorna hos dig med såklart :( jag jobbade med bebisar när allt hände. Det gick inte så bra kan jag säga. Gå in till nyblivna föräldrar, gratulera, hjälpa till att bada/byta på/bära deras bebisar. Jag grät både till och från jobbet. Är inte kvar där. Man är inte mer än människa....
Tack för dina gratulationer, vi är försiktigt optimistiska.
Det tog var 1,5 år för oss att bli gravida första gången, det ledde tyvärr till ett MA och jag hamnade akut på sjukhus och mitt i julhelgen till råga på allt! Vi var borta för att hälsa på släkt så jag hamnade på ett sjukhus på annan ort, kändes väldigt otryggt! Därefter tog det ca 1,5 år igen innan det tog sig och blev ett barn på riktigt.
Vi hade ställt oss på kö för utredning efter ett års försök men när jag då blev gravid första gången, avbokade vi platsen. När det sedan hade tagit ett år till att försöka bli gravid, ringde jag dit igen och vi fick ställa oss på kö en gång till. Nu visste vi ju i alla fall att jag kunde bli gravid men eftersom det tog sån tid sa de ok till oss med att utreda. Jag blev igen gravid under tiden vi väntade på att få komma dit. Min slutsats är att troligen slappnade vi av på nåt sätt, när vi visste att vi stod på kö för utredning, som att "it is out of our hands" - jag vet inte om det stämmer eller om det bara var slumpen, men 2 gånger likadant känns som ett mönster.
Relationen mellan mannen och mig var oerhört bra hela tiden faktiskt. Vi hade inte de problemen TS beskriver, mer än att det förstås var frustrerande att det aldrig tog sig. Mannen hade en period när han kände sig som om han bara var till för avel, eftersom vi kollade ägglossning osv så han bad mig att inte tala om när det var, för att minska på pressen. Vi hade sex ungefär lika ofta oavsett, inte bara när vi skulle försöka pricka in ägglossningen och det tror jag var viktigt för honom. Jag tror en del går så upp i barnalstrandet att de har tokmycket sex precis de dagarna det är möjligt bli gravid men inte så mycket resten av månaden (logiskt, man ska ju orka också) men så gjorde alltså inte vi.
Jag kan dra hela min historia. I slutet på februari hade jag min sista mens innan utomkvedshavandeskapet. Sen i mars kom min mens igen som vanligt (det som jag trodde var min mens) men som aldrig slutade. Hade inte tid att reflektera över det så mycket, tänkte att det berodde på stress. Efter 3 veckor av svagt blödande började jag googla runt och jag läste gravid på flera ställen. Den 10 april tog jag ett test och det var positivt. Hade normala symptom, dock osäkert i vilken vecka jag var eftersom min ?mens? var lite oklar den senaste gången. Här blödde jag alltså fortfarande. Fick komma på vul den 19 april där bm konstaterade inga tecken på graviditet, det kan vara utomkveds eller så är det för tidigt för att se. Skulle ta blodprov samma dag. Nästa vecka tillbaka för nytt vul eftersom hcg i blodet stigit, fortfarande bm såg ingenting på vul. Jag sa att jag har haft smärtor i vänstra sidan av magen. Här fortfarande blödningar varje dag. Den dagen blev min bm orolig över mig och skickade mig till kvinnokliniken för att ev opereras. Jag blev jätterädd och ringde min sambo som följde med mig dit och var med på allt. Där gjordes vul igen, flera olika blodprov, jag fick smärtstillande, och blev sen hemskickad. Läkarna sa till mig att om jag får minsta lilla ont, ska jag åka in till akuten, eftersom det kan vara en inre blödning och jag kan dö. Fick en ny tid till veckan därpå, och dom dagarna där emellan gick jag bokstavligen på nålar. Inväntade en inre blödning typ. Sov oroligt, ingen aptit, ville inte gå ut pga rädsla... men som tur hände inget. Bara blödningar fortfarande, nästan 2 månader senare. Sista besöket hos kk så tog jag beslutet att ta cellgiftet Metotrexat för att avsluta den onormala graviditeten. Då slutade jag blöda omedelbart. Lämnade blodprov varannan dag i ca 2-3v(minns ej) tills dom en dag ringde mig och sa att hcg är på 0 och det är avslutat. Skulle dock vänta 1 månad från jag tog cellgiftet (9 maj) innan vi började försöka igen. Fick mensen tillbaka 9 juni, sen har vi försökt en gång, men jag är säker på att det inte tog sig. Nu inväntar jag mens så vi kan försöka igen. Det blev lite långt men det var hela min historia. Lite annorlunda än andra som jag pratat med som kroppen tog hand om det själv...
Faktiskt så har jag det. Tog först 10 månader att ens bli gravid, sen 3 missfall på raden när det väl tog sig. Tog strax över fyra år av aktiva försök innan jag blev gravid och det resulterade i ett barn. Det var fruktansvärt jobbigt, så jag förstår det helt och hållet. Och det var väldigt jobbigt för mig och min man också, vår relation då. Men för vår del var vi aldrig nära ens att det skulle ta slut på grund av det. Med det menar jag inte att jag inte förstår att det händer en del par och dömer ingen för det, för det är väldigt jobbigt. Men min åsikt kvarstår att håller relationen på att stryka med efter att "bara" ha försökt i 8-9 månader så är den kanske inte så trygg och stabil som man önskar. Det är inte som att tiden efter är nödvändigtvis lätt heller. Vårt andra barn föddes med hjärtproblem, det var en fruktansvärd resa det också. Vad som helst kan hända.