Han gav mig en lavett

Jag och min man har varit gifta i många år, vi har våra problem men älskar varandra.

Vi bråkar och grälar ofta men så har det ofta varit under hela vår tid tillsammans, Men på något sätt får vi det till att funka.

Idag provocerade han mig ordentligt och gjorde mig jävligt ledsen och sårad. Behöver inte gå in på detaljer...

Men jag konfronterade honom och anklagade honom för att han gjorde som han gjorde för att såra mig och göra mig ledsen. Men han blånekade till allt, trots att han såg,hörde mig gråta utan att höra med mig hur det var med mig.

Visst jag var väldigt påstridig, ledsen och sårad över hans beteende. Det slutar med att han reser sig upp och ger mig en lavett, inte hårt men ändå.

Han får ångest direkt men jag ber honom att gå.

Han har aldrig gjort något liknande under alla våra år och jag har känt honom i nästan hela mitt liv.

Han gick iväg och jag vet inte var och jag vet inte vad jag ska göra.

Känner mig inte ens ledsen utan mest tom.

När man väl har passerat den gränsen så har man inte längre spärrarna. Han kunde göra det mot dig för att det inte finns ett stopp i honom längre.

Det finns en anledning till att polisanställda, kvinnojourer med mera säger så- gå vid första slaget! Det kommer alltid mera. Det kan dröja länge eller komma snart men för eller senare kommer det. Och när det har gått så långt så blir det lite, lite värre och lite, lite mer/hårdare för var gång.

Gå, gå, gå!

Du är en sjuk...... sjuk..... sjuk människa. Kvinnorna som blir mördade ber alltså om det? Det handlar om psykisk misshandel lika mycket som fysisk. Ofta är kvinnorna såpass nertryckta att dom tror aldrig dom kommer kunna få bättre. Sen har mannen ofta lovat guld o gröna skogar o att dom aaaaaaldrig kommer slå igen, och då går dom psykiskt sköra kvinnorna tillbaka.

Du är sjuk i huvudet. Det är aldrig kvinnan eller mannens fel att dom blir slagen av sin partner. Det är faktiskt vanligt att kvinnor slår sina män då det inte är lika laddat för allmänheten som att slå en kvinna. Men strunt samma, det är aldrig ens eget fel. Trots bråk, skrik, otrohet, vad fan som helst så är det ALDRIG acceptabelt att skada en annan människa. När man kan skada en annan människa har man inte längre gränser.

Undrar hur mycket du provocerade honom, eftersom det inte har hänt tidigare, var väl inte så att du klappade till honom först?

Tycker att ni sitter ner i lugn och diskuterar igenom vad som har hänt och försöka få fram varför.

Aldrig, jag hoppas att detta är en engångs grej.

Oj fel

Aldrig, jag hoppas att detta är en engångs grej.