Alla dessa separationstrådar

Ja, så är det nog. Vekar som om att pa ger upp väldigt fort. Det finns t.o.m ett partiprogram om Lisa, som handlar om "mammaveckan och pappaveckan".

Många tycks ha samma problem som jag själv hade, dvs att man själv vill kämpa men får absolut noll gehör från partnern.
Det har tagit mig över fem år att hitta tillbaks till mitt eget jag igen efter år av "kompromisser" som alltid slutade med att jag gjorde som han ville eftersom han vägrade göra något annat ("gör vad du vill men blanda inte in mig i det" var standardsvaret) och jag ville hålla ihop familjen.
Två års familjeterapi som inte ledde någonstans eftersom bara en av oss var intresserad av att försöka hitta en lösning och försöka få oss att fungera som familj.

Det "lustiga" är att nu när jag äntligen börjar bli den jag var innan jag blev tvungen att anpassa hela mitt liv så att det skulle passa honom, så börjar han bli intresserad igen...
Logik på hög nivå

Jag fattar inte det där. Normalisera och romantisera ett barns uppbrott på det sättet. Det är fruktansvärt för ett barn, särskilt före 3 och 4 års åldern, att vara med om en separation från sina föräldrar.

Överhuvudtaget är synen på familjen rubbad i Sverige. En vecka hos mamma och en hos pappa är inte detsamma som att bo ihop som en familj med de personer som varit ens huvudsaklig vårdtagare sedan födseln. Oavsett om en av föräldrarna varit lycklig/olycklig.

Så själviskt att bara dra för att man får problem i relationen.

Har man satt en människa på jordklotet som i småbarnsåldern behöver hanteras ytterst varsamt så är det banne mig ens plikt som förälder att kämpa och stå ut med det lidande som faktiskt småbarnslivet kan innebära.

Jag vill inte att någon ska missförstå mig i tråden. Det finns tillfällen där en separation är nödvändig. När man provat allt, vänt på varenda sten som finns att vända på och kämpat så kanske det inte finns något kvar att göra i vissa fall. Och såklart vid våld och missbruk.

Men den bild som råder i samhället om att ett äktenskap måste vara suveränt med två lyckliga föräldrar är det normala är helt förvrängt. Särskilt under småbarnsåren är det lidande och om man har tur hinner man med att tänka på relationen och sig själv. Och med fler barn, desto tuffare. Så är det. Visste man inte vad man gav sig in på så borde man låtit bli att skaffa barn.

Men har man väl gjort det så borde man som vuxen ta ansvar. Alldeles för många tar den enkla vägen. Det har varit dåligt ett tag. Ingen har sagt något också separerar man... Och kvar blir de stackars barnen som behöver brytas upp från sin familj och skickas fram och tillbaka. Fruktansvärt själviskt.

Det värsta är när man försöker rättfärdiga ett, ur barnens perspektiv, svårt uppbrott med att det ÄR BÄST FÖR BARNEN?!. Om inte barnen far illa på riktigt t.ex. genom att partnern är våldsam, aggressiv eller missbrukar så är det där argumentet horribelt. Det är vetenskapligt bevisat att barnen behöver båda föräldrarna som de vuxit upp med. Särskilt före cirka 4 års åldern. Det brukar vara den ene partners olycka i relationen som den VILL lägga över på barnet så att det känns lättare att sticka. Det är i princip aldrig barnet som yttrar sig om att det är olyckligt utan föräldern som lägger över det till dem.

Jag kan inte förstå sådant här själviskt agerande. Jag kan bara inte det.

Sen ska vi komma ihåg att alla barn är olika. Det finns faktiskt barn som kan hantera en separation på ett bra sätt. Men varför använda barnens psykiska välbefinnande som någon slags försöksverksamhet? Med sitt agerande kan man framkalla livslångt lidande för barn som är mindre och mer känsliga. Och den förälder som sätter sig själv framför barnet på det sättet..... No Words.

Folk skaffar barn utan att känna varken sig själva och ännu mindre sin partner, man blundar och hoppas på det bästa. Aldrig genomgått en kris eller stor påfrestning tillsammans och bara sett det rosaskimrande. Eller stannat och blundat för det man vet inte är rosaskimrande.

Folk har över lag väldigt bråttom, skaffar barn utan att ha bott ihop eller bara bott ett kort tag.

Och vissa tror att barn ska rädda ett skittråkigt och stendött äktenskap.

Nä, folk får skylla sig själv många gånger när familjelyckan och samlivet inte var så enkelt och romantisk som man trodde.

Har en kompis och hon och hennes man hade det ganska bra. Ett fint liv. Men då kom de på att de inte var så förälskade längre så det var bättre att de skilde sig så att de kunde få känna på kärleken på nytt. Tre barn som nu får flytta runt varje vecka... snacka om ego.

Usch. Men tyvärr ett symptom på hur samhället ser på lycka, kärlek och familjeliv. Allt är utbytbart. Inte konstigt att unga mår så dåligt som de gör.

Jaså? Jag tycker att detta brukar man höra när särskilt kvinnor väljer att stanna i en olycklig och ofta våldsam relation, "vi håller ihop för barnens skull" och då är det ju bara ren förskjutning. Använda barnen som ursäkt.

Om det däremot är en dålig relation med ständig spänning i luften och mamman och pappan snäser åt varandra och klarar inte av åsynen av varandra då är det definitivt för ALLAS skull att separera.

Barn känner av sinnesstämningar, och de märker era tysta bråk och tysta konflikter och det är att utsätta barn för psykiskt våld, så nej, ingen ska "stå ut" i en relation om det är ständiga konflikter, och bråk eller förakt agg mot varandra som aldrig släpper, klarar man inte att vara ett team i din familj då ska man inte vara en familj, punkt.

Jag är glad för alla separationer och modet att gå igenom det, jag är glad för barnens skull, ett barn oavsett ålder mår inte bra av föräldrar som är varandras fiender varenda dag och en separation må vara jobbigt men jag garanterar er att det är jobbigare att vara mitt i ett krigsfält i hela sin uppväxt för att ens föräldrar "ville hålla ihop för barnens skull" vilket är totalt bullshit, de som inte orkar ta ansvar de blir passiva bittra agressiva deprimerade människor i dyina relationer och inget barn någonsin kommer tacka den föräldern för att "familjen hölls ihop" för barnet blir mer eller mindre medberoende av sina föräldrars passiva ansvarslösa beteende.

Förr i tiden var det skam och rent av förbjudet att skiljas, nu är det fullt tillåtet och även om gamla seder hänger kvar att "bevara familjen" när familjen är en hotfull miljö för barnen eller relationer är ens börda i livet, så börjar människor bli mer moderna och inse sanningen, kan man inte respektera varandras ska man inte vistas under samma tak, punkt.

Vad hade hänt om de stannade kvar i relationen och gick emot sina känslor? Och hur hade deras mående påverkat barnen?

Barnen behöver lyckliga föräldrar, och är föräldrarna lyckliga med varsitt hus och varsin ny partner, kommer barnen fortfarande må bättre att få resa mellan de än att lära sig att "när man har barn då ska man ljuga för sig själv och sluta klaga, man ska fejka sin lycka och samtidigt orka med jobb och familj och att lyfta sig själv man ska bara hålla ut tills barnen är stora" man är förebilder för sina barn, och mina barn ska fan inte lära sig att lida och stå ut pga normer pga vad dras kompis tycker eller pga rädsla att våga bry sig om sitt liv och sin lycka.

Jag stod ut med mammas förakt mot hennes sambo i 10 år medan jag växte upp Jag stod ut med mammas förakt mot min pappa i 7 år. Tackar jag de? Aldrig. Att bara känna hur olyckliga de var men att de"står ut" var helt hemskt, som barn förstår man inte man vill bara att mamma och pappa är snälla mot varandra men det är därför föräldrarnas ansvar är att separera och lära barnen att vuxna människor kommer ibland inte kunna bo tillsammans och vara sams, och det är ingen trygg miljö för barn och därför får mamma bo på ett ställe och pappa på ett, ett barn behöver inte förstå, ett barn behöver en mamma och pappa som säger "såhär är det och det är ingen fara" för barnen ska inte behöva reflektera vad som händer, de ska bara följa efter föräldrarnas beslut och ledas in i trygghet No matter what.