Dumpad av min stora kärlek

Hej Familjeliv! Detta är mitt första inlägg här och önskar/hoppas på seriösa svar.

Jag är en 26-årig tjej som alltid varit kräsen med vilka jag släpper in i mitt liv. Jag har i allmänhet svårt att lita på människor p.g.a. tidigare svek. Men för ca 3 månader sen träffade jag mitt livs största (och hittills enda) kärlek. Hon och jag klickade från start. Vår första dejt varade i 9 timmar och det var tydligt att varken jag eller hon ville släppa taget om varandra. Det fortsatte med att vi skickade långa sms dagligen och hade telefonsamtal långt in på småtimmarna. Vi kunde inte släppa taget om varandra.

Hon överraskade mig på min födelsedag, skrev ett kärleksbrev, sjöng och spelade för mig på sin gitarr, skapade en spotifylista till mig, gav mig total närvaro i samtal och engagerade sig i min vardag. Hon ville även presentera mig för sina föräldrar. Våra träffar fylldes alltid med olika aktiviteter eller så satt vi tyst och bara tittade in i varandras ögon, fulla av beundran... Jag kände mig så speciell med henne. Både hon och jag har dessutom stort behov av kommunikation och närhet. Vi lyckades möta våra allra mest grundläggande behov. Alla pusselbitar liksom föll på plats. Tryggheten fanns där redan från början och jag kände äntligen att "yes, jag har funnit min själsfrände". Vi blev ett par efter en månad. 

Till kruxet: 
Väldigt tidigt in på våra träffar berättar hon att hon har anknytningsproblem. Hon är otrygg ambivalent. I samband med hennes utomlandsresa som hon skulle göra i en månad bjuder hon in mig till den. Jag skriver då något i stil med "för dig kan jag resa land och rike". Denna mening får henne att distansera sig totalt. Hon vill inte vara nära när vi ses, pratar osammanhängande och undviker mig. Efter att vi pratat igenom detta blir hon trygg igen. Hennes bemötande till mig liksom skiftade i 180 grader... 

När hon är iväg på sin resa (som jag bestämde mig för att inte göra av rädsla att hon skulle distansera sig igen), har vi daglig kontakt och allt känns bra. Under en vecka är jag sjuk, så min respons är inte lika frenetisk längre. Hon säger att hon känner sig bortstött och blir orolig för var hon egentligen har mig. Jag bestämmer mig då för att skicka ett vykort som överraskning i hopp om att denna gest ska göra henne glad. Det visade sig dock att denna överraskning snarare gjorde henne rädd. Hon distanserar sig igen... I rent försvar säger jag att jag inte mår bra av att hon inte kan ta emot min kärlek. Då sluter hon hela sitt trygghetsskal och säger att hon inte har känslor längre för mig och att det gått för fort mellan oss. Jag tror detta dock grundar sig på otryggheten i att inte veta vad jag känner inför henne efter hennes resa. Hon berättade också att hon inte vill ha någon form av relation med mig överhuvudtaget, inte ens som vän. Detta beslut fattar hon alltså innan vi återförenas igen. 

Eftersom jag tidigare varit med om att hon distanserar sig och lätt kan återfå trygghetskänslan efter att jag pratat ut med henne, ger detta mig någon form av hopp. Hopp att om vi bara hade pratat ut om detta mellan fyra ögon, så hade allting varit bra igen. Jag saknar henne något fruktansvärt och vill ha tillbaka det vi hade tillsammans, om inte annat - ha kvar henne som min vän...

Mina frågor:
1. Vad är bäst från min sida att göra i detta fall? 
2. Är det någon idé att fortsätta kämpa för någon som har anknytningsproblem?
3. Har ni tips på hur jag bäst kan bemöta henne för att hon ska närma sig mig igen?

Jag är så tacksam för svar, då jag håller på att bli tokig av alla tankar som snurrar runt i mitt eget huvud...