Högkänsligt barn med narcissistisk förälder

Varför i allsin dar utsätter den andra föräldern barnet för att bo ihop med en sån människa???

Barnet reagerar som alla andra barn. Vänjer sig eller mår dåligt. Den andra föräldern är den stora boven. Om en förälder är sjuk så hamnar föräldraansvaret på den friska föräldern. Den sjuke kan inte se sin påverkan men den friska väljer att varje dag utsätta sitt barn för detta TROTS att hen vet hur illa det är.

Det är därför som man kan få sitt barn omhändertaget om man väljer att leva i en skadlig relation.. även om man själv inte är den som slår eller bråkar. En god förälder ska skydda sitt barn från sånt här.

Jag växte upp som högkänsligt barn med en mamma som har flera narcissistiska drag. Lyckligtvis har jag en väldigt fin pappa, men han vågade inte säga ifrån till henne. Jag har haft svårt med gränser, tar på mig andras stämningar och problem, haft stora skuldkänslor gentemot mamma, haft svårt att säga nej, göra folk besvikna... Mamma var centrum och ?viktigast? i hela familjen, vi andra fick anpassa oss. Vad ett sådant barn behöver är stöttning, få höra att man är älskad för att man är den man är, att man är viktig. Och få stöttning i att säga ifrån och sätta gränser. Haft depressioner, delvis utlösta av familjesituationen. Men tagit mig ur. Brutit kontakten och jobbat mkt med mig själv.

Ingen aning.Lite är det ju som du säger att den friska föräldern inte borde låta barnet utsättas för det. Troligtvis kan inte den friska föräldern väga upp för den sjuka?Åå vad fint av dig att dela med dig av hur det har varit för dig. Om du vill berätta mer så undrar jag hur du menar med att du har haft skuldkänslor gentemot din mamma? Har du alltid känt att du och dina känslor, vilja och tankar aldrig räknas för att det är din mamma som går först för alla i din närhet? Du har alltid fått stå tillbaka i alla lägen antar jag? Har du kontakt nu med din mamma/föräldrar eller har du varit tvungen att bryta? Har du kunnat prata med din pappa om helvetet du genomlevde eller vill han inte låtsas om det? Du måste självklart inte svara om det känns för personligt.

Det beror ju helt på situationen och om barnet är högkänsligt, överkänsligt eller har blivit känsligt p.g.a den narcissistisk föräldern.

Ett högkänsligt (HSP) barn kan ju vara bättre på att läsa av sin förälder och utveckla bättre strategier men kan ju också påverkas mer eftersom HSP tar in fler intryck.
HSP och otrygg anknytning är inte så lyckat eftersom det kan bidra till depressioner i vuxenlivet."Lite är det ju som du säger att den friska föräldern inte borde låta barnet utsättas för det"
den borde ju inte göra det, vissa sitter fast i förhållandet medan andra är mer passiva och förstår inte bättre än att "nöja" sig med ett sånt förhållande och de kan vara bra på att förneka problematiken i familjen och sitt eget ansvar mot barnen.

"Om du vill berätta mer så undrar jag hur du menar med att du har haft skuldkänslor gentemot din mamma?"
Narcissistiska föräldrar är experter på att skuldbelägga sina barn för allt samtidigt som de ofta tar offerrollen.
En konsekvens av det kan bli som Freja1­23 att barnen som vuxna tar på sig andras stämningar och problem, någon med HSP kan vara ganska lik med trygg uppväxt så det kan bli värre.

Jag har haft skuldkänslor i alla situationer då jag gjort henne besviken av ngn anledning. Allt ifrån att min kompis inte tackade mamma när hon hälsat på till att pappa lämnade mamma när jag var vuxen.Mina tankar och känslor har bara räknats när jag tyckt som hon, annars har de inte accepterats. Ibland sa jag ifrån och blev arg men då blev det bara värre. Då kund hon börja gråta och man fick trösta henne trots att hon startat bråket. Hon sa tom att hon tyckte om att bråka. Tror det får henne att bli av med ångest. Med pappa har jag en väldigt fin kontakt, vi kan prata om det som hänt. Han har samma uppfattning som jag. Däremot har mina tre bröder inte lyckats bryta sig loss och det gör ont att se att hon har kontroll över dem. Hon ger en dåligt samvete för att få kontroll. Jag bröt helt med henne i flera år för att komma ifrån hennes kontroll. Det var jobbigt men stod på mig. Svarade aldrig binär hon ringde eller skrev. Nu har vi lite kontakt men jag kommer aldrig släppa henne inpå mig igen. Tänker inte låta henne såra mig ngt mer. Det funkar bra. Det jag nu behöver göra är att bearbeta och läka gamla sår, vilket är ett stort jobb. Men jag får åtminstone inga nya sår av henne.

[quote=78946662]Åå vad fint av dig att dela med dig av hur det har varit för dig. Om du vill berätta mer så undrar jag hur du menar med att du har haft skuldkänslor gentemot din mamma? Har du alltid känt att du och dina känslor, vilja och tankar aldrig räknas för att det är din mamma som går först för alla i din närhet? Du har alltid fått stå tillbaka i alla lägen antar jag? Har du kontakt nu med din mamma/föräldrar eller har du varit tvungen att bryta? Har du kunnat prata med din pappa om helvetet du genomlevde eller vill han inte låtsas om det? Du måste självklart inte svara om det känns för personligt. [/quote]

Undrar jag med

Det är inte alltid så lätt... Mina föräldrar skilde sig när jag var vuxen. Jag och mina bröder fick ett helvete, särskilt yngsta brodern som bara var 10. Han har förträngt allt från den tiden och mår inte bra idag. Trots att jag var vuxen påverkades jag så mkt att jag gick in i en depression. Hade de skilt sig tidigare när alla vi var barn vågar jag inte tänka på hur det hade varit. Att lämna en narcissist som inte vill bli lämnad är ingen lek. Och har de varannan vecka finns det ingen som skyddar en som den andra föräldern kan göra.

Men hur i hela friden bör man göra som "den andra" föräldern då?? Föreligger ju helt dubbla budskap runt detta.

Vara kvar och "skydda" och kunna finnas där hela tiden o stärka sina barn så gott det går?

Eller lämna, och genom detta markera ordentligt att detta är INTE ok, men riskera att det blir ett ännu större helvete samt att man då inte kan ha full insyn i barnens liv och vad de blir utsatta för?

Om lämna, bör man göra det när barnen är små eller vänta tills de blir unga vuxna?

Om barnen på allvar råkar illa ut så gör man en polisanmälan. Man stannar inte för att kunna titta på när ens barn blir misshandlat. Barnet mår inte bättre av att den friske förälder står bredvid och låter säker hända. Tvärt om. Du menar att det är ok att tvinga sina barn att leva hela sin barndom i ett skadligt hem? Soc omhändertar ofta barn som far illa av den ena föräldern för att den friska vägra lämna. Om den friska vettiga föräldern inte klarar av att ge sitt barn en trygg och bra barndom så får ett fosterhem ta över den rollen.

Högkänsligt barn är ett dåligt uttryck. Det verkar som om den friske föräldern gillar att leka hobbypsykolog och ställer låtsasdiagnoser på både barn och partner. Det ör inte ok.

Om barnet verkar känsligt så är det inte så konstigt. Om barnet blivit misshandlat av sin ena förälder medan den andra tittat på så är barnet troligtvis skadat psykiskt.

Att barnet är överkänsligt är ju bara ytterligare ett tecken på att barnet inte har någon som kan skydda hen.

Nej det menar jag inte, menar ingenting, det är därför jag lyfter frågan från båda hållen. Men om du läser vad Freja123 skriver ovan, så förstår du min frågeställning och vad jag syftar på, varför frågan väcks. Hon skriver att hon inte ens vågar tänka på hur det blivit om föräldrarna skilt sig när de var små, och att ingen hade funnits där för att skydda dem all tid.

Du nämner misshandel. Om någon misshandlar ens barn ska man givetvis polisanmäla. Men det finns ju många fall där ren fysisk misshandel inte förekommer, finns många gråzoner. Var tycker du gränsen går? Gränsen för där man kan misstänka att barnen tar skada av sin hemmiljö? Frågar av uppriktigt intresse av din åsikt, inte som en ifrågasättning.

Barnet beskrivs som högkänsligt. Det är ett tecken på att barnet tagit stor skada redan. Socialen har rätt att omhänderta barn som blir utsatta för högljuda gräl regelbundet ( om föräldrarna vägrar separera). Det är en tydlig signal på var gränsen för barnmisshandel går i lagens ögon. Freja hade troligtvis inte haft sin problematik om hennes föräldrar skilt sig OCH pappan hade oroanmält. Då hade pappan fått ensamt boende.

Så din åsikt är att det bästa är alltid att separera om det förekommer någon form av destruktivitet i hemmet? Och ju förr desto bättre?

Tror inte det finns ett enkelt svar på den frågan. Det beror helt på hur grav narcissism föräldern har. Men ska man lämna ska man göra det innan barnen hinner förstå någonting öht, alltså väldigt små. Och sedan skydda barnen när de blir äldre. Narcissisten kommer nämligen aldrig ge upp, utan kommer fortsätta manipulera på håll. De förstår inte att deras handlingar får konsekvenser. För narcissisten kommer det enda fokuset vara att partnern lämnat och dessutom tagit barnen. Den kommer aldrig ge sig förrän partnern och barnen har ?förstått? vad de har utsatt den för. Det gäller för den andra föräldern och barnen att förstå vad narcissism är och att man aldrig kan ?vinna? en konflikt med den. Det enda som funkar är noll respons vad personen än gör. Man får se det som att man får göra ett undantag i hur man behandlar andra människor. Är man empatisk kan det vara svårt när narcissisten kör med känslomanipulation. Med noll respons menar jag kontakta inte, gå aldrig in i konflikter, svara inte när personen kontaktar dig. N kommer försöka gå via familjemedlemmar, då får man stå på sig och säga att man gör det för att skydda sig själv. Narcissisten kommer tro att man gör det för att ?straffa? denne. Men den kommer aldrig förstå vad det är den har gjort.

Jag är uppvuxen med en narcissistisk förälder och förlorade den andre när jag var ung. Jag har social fobi och panikattacker. Jag har alltid haft svårt socialt och samtidigt alltid försökt vara till lags, försökt göra alla nöjda till den nivå att folk stör sig på det och jag i stället drar mig undan eftersom jag inte vet något annat sätt att agera på.

För ett tag sedan började jag läsa om högkänslighet och har därefter börjat arbete för att förstå mig själv i stället för att arbeta emot mig själv.

Jag växte upp med att vara värdelös, aldrig passa in och att allt jag gjorde -oavsett vad- var fel. Självklart påverkas barn av det och det sätter spår det går även att koppla till anknytningsteorin.

"Föreligger ju helt dubbla budskap runt detta."
Det blir så när den friska föräldern är skyldig enligt lag att skydda barnet mot den dysfunktionella förälder vilket ofta innebär att man ska hindra den dysfunktionella föräldern att träffa sitt barn, men har man inga bevis så är det ofta omöjligt att få ensam vårdnad.

Det händer att soc tar barn istället för att stötta föräldrarna och andra gånger så gör de inget, de utgår ifrån att barnets bästa är att ha båda sina föräldrar och de saknar ofta kompetensen för att förstå vilka konsekvenser det kan få för barnet att ha en narcissistisk förälder. Det kan bli delad vårdnad och ungen kan få bo växelvis. Om man nu gör det man är skyldig att göra i vissa situationer, hindra den andra föräldern att träffa sitt barn så kan man mista vårdnaden.

det står en del i den tråden.
www.familjeliv.se/forum/thread/63767898-stodgrupp-for-partner-till-narcissistisk-personlighetsstorning

med istället för att stötta föräldrarna så menar jag föräldrar som som kan behöva lite stöttning, och inte elaka föräldrar.