Gravid just när jag ville göra slut

Personligen hade jag gjort abort om jag varit i din sits.

Jag också.

Min psykolog sa, hur ser du dig när du är 50/60. Vill du ha ett eller två barn? (Jag svarade två för det är vad jag vill. Jag vill ha fler barn runt mig). Då så tyckte hon, lyssna på det resten jobbar vi med på vägen. Alternativet är förmodligen att du bara får ett barn sa hon då jag är 39.

Jag har sådan huvudbry. Det är ett så stort och avgörande beslut. Jag är mycket osäkert p att jag klarar en abort. Tänker på hur mykt min son pratar om syskon (frågar killlsrnom att låna spermier till mamma haha) och hur barnet skulle se ut. Man kan ångra en abort men msn ångrar ju inte ett barn. Samtidigt känner jag mig så fast och som i gisslan att jag blir illamående. Allt känns falskt. Ska jag fortsätta i relationen och hoppas på det bästa.

Första dagen efter plusset var jag faktiskt glad, vi pratade om hur vi praktiskt skulle lösa allt, han skulle flytta in i min nya osv. Kände då framtidshopp. Sen kom verkligheten ikapp. Eller är det hormoner? Vad vet jag.

Är rädd att jag för evigt kommer vara ledsen och känna att jag saknar något och valt bort mitt barn

Samtidigt - det är så sjukt jobbigt med barn. Det är verkligen ingen dans på rosor tycker jag. Det enda som talar för att behålla även om förhållandet säkert kommer gå åt pipsvängen är att det vore så jobbigt att ta hand om ett barn på 100%. De dagar min son är hos sin pappa kan jag ladda batterierna. Även om saknaden är stor är pausen välbehövlig som ensam.

Jag och min son har en supertight relation. Kommer den förändras? Känner dock att jag aldrig kan ge honom något mer. Medan han hos pappan både har halvsyskon och bonusungar (han har just träffat ny med barn).

Jag hade gjort slut, sen gjort abort.

Phu. Alla kompisar säger typ ?men E ska få ert syskon. Superkul ju!!?

Trots de känner till mina känslor och min vånda har inget tyckt abort är bra idé. Tror de vet jag vill ha fler barn. Men suck. Samtidigt känns alternativet helt fattigt.

Min psykolog tror inte det beror på killen att jag inte är kär. Utan på att jag inte bearbetat tidigare relationer och inte kön känna ren

Kärlek.

Om du vill ha barnet, behåll det. Men stanna för guds skull inte i en relation du inte vill ha bara för det, i det här landet fungerar det alldeles utmärkt att vara ensamstående. 

Ja, jag är ju ensamstående nu. Men under tiden vi ska vara föräldralediga känns det som omöjligt att bo isär. Utan hjälp. Så tufft

Sånt går ju alltid att lösa. Det är väl tre månader han måste ta numera? De måste han ju inte ta på heltid, utan ni kan ju exempelvis ha ledigt halvtid under ett halvår istället. 

Ring FK och rådgör med dom, du är ju inte den första, så de lär ju ha en del erfarenhet om hur folk brukar lösa det. 

Någon annan med liknande erfarenhet? Någon som blivit oplanerat gravid med någon de inte vill leva med (och har barn sedan tidigare)?

Hur ska jag orka gå igenom detta igen? Råd?

Men behåll barnet om du vill ha barn! Om du ska leva ihop med killen är en helt annan sak, men på ditt inlägg låter det dom att han är flexibel och ni funkar bra ihop, kan inte se att det skulle behöva leda till så mycket problem. Antingen så bor ni helt enkelt ihop utan att vara ihop första året, har en bekant som faktiskt gjorde så med sitt ex och det funkade jättebra, tack vare att de var nära vänner, flexibla mot varandra och hade tydliga regler. Eller också bor ni isär och lägger upp umgänget på något klokt sätt, med stegvis upptrappning mot vv eller liknande. Och självklart kommer du att få känslor för ditt barn när det väl kommer! Gör inte allting så krångligt, många skaffar barn ihop idag utan att ens ha varit ihop från början och vad som händer med killen är verkligen en helt annan fråga än om du ska behålla barnet!

Vi har gjort slut och det var lugnt och sansat. Han har känt att jag inte varit där i relationen och har själv mått dåligt över det. Det känns bra att ha kommit fram tillsetts. En befrielse.

Sedan barnet. Jag pendlar mellan ångest, förtvivlan och det kanske kan hå. Jag har fått en chans till ett till barn nu. Men ångesten är stark och ofta känner jag ?jag vill verkligen inte?. Jag vill inte knytas så tight med pappan och ständigt ha honom närvarande i två årfram även om han kommer vara fantastisk pappa och ställa upp för mig och barnet. Jag känner mer och mer att det är ok att bara ha ett barn, att vara tillfreds med det och fokusera på det. Min son spelar det ingen roll för. Det är inte alls säkert ett syskon gör livet bättre för oss. (Han har en halvsyster äldre påtappande sida ocksp). Det som spökar är att jag känner mig otroligt gravid, magen putar redan och när det blir så påtagligt blir ocksp tanken på barnet där inne påtagligt. Känslan av att vilja träffa personen och nyfikenheten på vem det är finns. Samtidigt som jag vet att det skulle bli så sjukt slitet och jobbigt med barn. Det är verkligenhårt jobb och inte bara ljuvligt gulligull. Och jag ver inte om jag orkar.

Idag har jag tid hos läkaren för att prata igenom en abort och få en tid. Det känns läskigt.

Igår kändes abort som Edet bästa valet som kommer göra att jag mår bäst. Idag vaknade jag med tankar om att behålla. Blir tokig.

Tänk att det är tarmar som spökar och blir uppblåsta så det är ju inte ?bebisen? men kan förstå känslan.

Jag hade också gjort abort. Det finns ju ingenting som gör att det är optimalt med ett barn till.

Hur har det gått? Vilket beslut tog du? Jag är i samma sits och helt förvirrad.