Jag passar inte in i denna värld

Varför ska man vara normal? Fy så tråkigt, jag är hellre mig själv. Den personen är inte alls någon som följer samhällets mall om hur och vem jag ska vara. 

Och sluta läsa på flashback, ingen av mina partners har haft det du listade som viktigt/"prestige". 

Jag läser inte flashback.

Normen är att människor som inte klarar av vissa saker går bort.

Normal är ett ord som kan tolkas på olika sätt att vara sig själv kan både vara normalt och inte beroende på.

Problemet ligger i att jag inte lyckas skapa en fungerande tillvaro i sig själv att inte klara av de hinder man möter.

Är ju många som inte har körkort, bil eller rest en massa. Känner flera stycken själv. Inget någon dömer någon för enligt min upplevelse. Har heller aldrig själv valt partners efter dessa kriterier.

Hej,

Jag är 46, och mitt nuvarande liv började vid för två år sedan. Och när saker fallit på plats känner man sig inte alls särskilt gammal vid 46! Jag träffade en kvinna när jag var 44 och fick dessutom 2 underbara bonusbarn på köpet. Två unga tonåringar som på riktigt behöver mig. Mitt tidiga brokiga och tråkiga liv har tagit mig hit, och nu njuter jag av varje sekund. Ingen uppskattar livet som sådana som upplever det jag (och vad jag kan läsa även du) har upplevt när saker väl fallet på plats. Jag jag räknar med att jag bara är halvvägs genom livet.

Jag träffade min kvinna när jag var 44. Du har 7 år dit. Ta ett år i taget och se vad du kan åstadkomma på 7 år. Jämför inte vad du gjort de senaste 7 åren, du är vid en annan position nu jämfört med 7 år sedan. Man ändrar sig vare man tror det eller inte.

Men på denna resan behöver du en terapeut. Du skriver att det inte hjälper, och det hjälper inte i sig, men det är en bit i pusslet. Kanske den första biten fallet på plats, sen kommer nästa, och nästa.

Många människor har startat om livet. Inom dessa sju år kanske du flyttar till en annan stad, kanske byter/skaffar du jobb, kanske inte. Vad sägs om att målet för år 1 är att hitta ett terapeut som du funkar med och gå 20 terapi-sessioner. Börja på din vårdcentral och ser om du kan få remiss. Så har du 6 år att använda det du kommit dig sen!

Och alla behöver inte vara experter på något. Är det något man lär sig skita i med åldern är det just det. INGEN trodde för sju år sedan att jag skulle bli intresserad av trädgård, jag lovar, ingen! Och jag är fortfarande jättekass, men det gör inget för det är min trädgård och där gäller survival of the fittest . (Jag har en förstående kvinna som låter mig hållas.) Det växer ogräs och skit som jag inte vet vad det är, men också jordgubbar som barnen älskar, och tomater och annat. Och så löser jag korsord med min mor och ingen bryr sig om hur bra eller dålig jag är. I detta avseende blir livet lättare, jag lovar!

Ett år i taget, nystart, och du är inte gammal om 10 år! Och fundera över en gång till angående terapi. Det löser inga problem, men hjälper till med små pusselbitar här och där!

Jag tänkte skriva nåt men Stefan här ovanför har redan gjort det så sjukt bra. Lite tur, lite mod och en bra inställning kan vända hela livet ofattbart fort. Heja Staffan och heja dig ts :)

Har också get upp - helt och hållet!!! Men är nog snart död!

Känner igen mig en del, känner liksom att jag inte passar in någonstans, och inte duger jag väl heller till något som har betydelse antar jag. Ibland vill man bara dö typ. )':

Jag tacker för din råd och jag ska fundera över detta.
Jag vill inleda med att berätta att jag inte är självmordsbenägen och går inte i dem tankarna överhuvudtaget, jag skulle aldrig svika mina vänner eller mina föräldrar genom att göra så jag är inte egoist.

Terapi är något jag alltid har varit rädd för. Andra jag har pratat med som har gått i terapi eller psykolog har bara fått piller utskriva till sig som dem sedan är beroende av. Jag vet inte vad som är en väg ut ur mitt problem men jag ska fundera över dina ord tack.

 

Sluta gnäll och gör något. Livet kommer inte ramla på dig och servera dig på silverfat. Livet är brutalt och ganska oglamoröst. Livet kräver jobb. Lägg bort bortförklaringarna och sök professionell hjälp. Ta ett beslut att ge livet en chans istället för att ta den lätta vägen och skylla på allt annat (jo du gör det hela tiden i din text).

Du säger att du inte kan träffa någon, har du inte tänkt på att det finns massor med tjejer där ute som också känner sig annorlunda och oattraktiva i omvärldens ögon och som inget annat vill än att bli älskad? Eller är det så att de är 10poängerna du suktar efter och noll längtan efter en härlig 2a?

Jag blir uppriktigt sagt irriterad på din tråd. Känner absolut sympati med dig men man kan inte gå igenom livet utan att utsätta sig för saker. Det är bekvämt att skylla på att ?världens ser ut så här, därför är jag chanslös? istället för att kavla upp ärmarna och ge sig fan på att hitta sin plats. För det finns alltid en plats för dig i den här världen. Du är en del av den och du behövs. Inse det och börja agera, kontakta en terapeut.

Att ha allt som man ska ha enligt ?normen? är inte samma sak som lycka.

Jag är chef, har hög lön, hus, bil, mc, barn men är otroligt ensam och olycklig ändå.

Har provat terapi men tyckte det var rena tramset.

Provade att gå på bio själv, åkte utomlands själv osv men finner ingen glädje i det heller så nu struntar jag i det också.

Inser att jag måste anstränga mig för att vinna något. Gick på en date nyligen och det var ett stort steg. Tror aldrig det är för sent.

Där har du fel! En kurator eller psykolog kan över huvud taget inte skriva ut medicin - har ingen förskrivningsrätt. Många terapeuter ser det som en fördel att patienten inte äter psykofarmaka eftersom det kan göra det svårare att ha kontakt med sina känslor.

Det låter fördomsfullt att avskriva något utan att pröva! Oavsett som det gäller medicin eller terapi. När jag läser vad du skriver låter det rätt depressivt.

Som Staffan sa, börja gå i terapi. Det är ingen quickfix men det hjälper dig att få perspektiv, du kan få verktyg som hjälper dig genom livet och du får viktigast av allt någon att prata av dig med, någon som lyssnar.

Mycket av allt det du skriver sitter helt klart i din egen skalle, så är det alltid. Det finns massvis med tjejer som inte har skyhöga krav. Jag lovar dig att om du inte själv har skyhöga krav och bara får ordning på självkänslan så kommer du kunna hitta en livspartner om du bara vill och försöker. Det kommer inte på första försöket men skam den som ger sig. Den som inte vågar kommer ingenstans.

Det är du som anser att en man borde ha allt detta. En kvinna som anser samma sak är inget för dig ändå. Tror det finns många som känner som du. Jag har visserligen sambo och barn men känner att jag inte passar in nånstans. Det klickar inte med nån. Jag är tråkig. Ingen är intresserad av att prata med mig, inte ens mina föräldrar. De bryr sig inget, frågar inget. De vet inte ens vad jag jobbar med. Jag försöker göra saker som gör mig glad, enkla små saker. Lyssna på musik, se på tv...

Ett sånt otrevligt svar. 
Jag förstår vad du menar, men ett sånt här svar hjälper ju inte TS precis. 
Faktiskt undrar jag om du inte själv behöver professionell hjälp.

Du har bara en dålig bild av dig själv. Jag har familj och har det överlag mycket bra men skulle inte själv klara av att gå på bio ensam osv för att jag är lite osäker när jag är på egen hand. Så på den punkten är ju du bättre än mig! Du har garanterat mycket fina sidor av dig men du har kanske fokuserat för mycket på de dåliga sidorna. Känns det jobbigt skall du definitivt gå i terapi. Det sätter dig i rätt tankar och lär dig att se på saker på ett bättre sätt. Att gå och prata med ngn gjorde under för mig när jag mådde dåligt för några år sen och då hade jag samma åsikt som dig före jag testade. Det löser sig!