Svårt att vara bonusförälder

För min del fungerade det inte alls. Så vi skilde oss. Jag har jobbat med barn hela mitt liv. Aldrig varit något problem. Men oj det här med bonus barn det funkade verkligen inte. Så inga bonus barn för min del. Räcker med mina egna.

Vad tråkigt att det inte funkade! Det är ju så himla känsligt ibland med bonusbarn och deras föräldrar...och att vara en del men ändå inte och allt det där. Jag har goda intentioner men fan vad svårt att hålla sig på mattan ibland och ta hänsyn till alla andra. Men det är ju ett val man gör så klart. Och ofta går det bra, men ibland sticker känslorna iväg åt fel håll.

Jag vet precis hur det är och hur du menar. Man har en OK relation med barnen, ibland kan jag inte hjälpa att jag har lite ångest inför bonusens pappaveckor. Inte för att jag har något emot barnet i sig, utan för att det inte är så jävla ?bara? att vara bonusförälder. Man får anpassa sig, uppfostra och rätta sig efter sambons barn som har skapat med någon annan, och allt detta utan att få känna att man är ?nr 1?.

Det är ju alltid bonusföräldern som är hemsk. Mamma och pappa är bäst och en själv står bara där med ett barn som inte är ett eget. Man vet inte hur mycket eller lite man ska bry sig och lägga sig i. Man bör alltid rådgöra med föräldrarna innan man tar något beslut, och redan där skapas en ?mur? för relationen.

Nu blev det kanske rörigt, men jag talar från min egen situation. Jag tycker om min bonus, men det är hemskt att vara extraförälder. Man är alltid boven på något sätt. ?Pappas nya?.

Och jag förstår verkligen dina känslor, speciellt angående att skaffa barn. För ?varför dög det att skaffa barn med någon annan men inte med mig?? Jag vet att tankarna går så, och jag har väl inget direkt tips. Men man måste landa lite i sig själv och tyvärr acceptera situationen. Det kommer när det kommer.

Ja det du säger är verkligen mitt i prick! Det borde finnas samtalsgrupper för bonusföräldrar :) att få dela de här känslorna och tankarna med folk som förstår. Det känns redan bättre, så klart inte kul att du känner så här...men att få ventilera lite med någon utanför familjen underlättar ibland!

Verkligen! Det är så ofta man ser i trådar och överallt hur bonusen minsann får rätta sig efter barnen då det är ett val man gjort som valt en partner med barn sedan innan. Men det är ingen som tänker på hur utelämnad man faktiskt är och hur mycket man faktiskt kämpar. Nu ser det ju olika ut för alla, men man ska ju mer eller mindre rå om och ta hand om ett barn som en förälder utan att få den kärlek som föräldrarna får. Man har allt det jobbiga men utan belöningen liksom.

Det ÄR svårt att knyta band med ett barn som man inte har varken sett växa upp eller ?valt? att skaffa. Sen får folk säga vad dom vill.

Jag blev så glad när jag såg den här tråden, för det var så skönt att inte vara ensam i det här. Jag har somsagt ingenting emot mitt bonusbarn, vi leker och har kul, men man är fruktansvärt underskattad som bonusförälder.

Jag träffade en person på familjecentralen i våras som sa just det där, att vara bonusförälder innebär att man behöver ge dubbelt så mycket för att få hälften så lite tillbaka som en bioförälder. Ligger mycket i det! Och någon som själv inte varit i det kan omöjligen förstå hur det är. Att man vet vad man ger sig in i när man startar relationen är BS! Drt kan man aldrig veta innan. Jag tycker också om mitt bonusbarn, men ibland som du säger känner man sig obetydlig.

Jag har haft bonusbarn i tre omgångar och har nog haft tur, för det har all tid funkat.

Nästan så att jag saknar bonusarna från de förhållanden som tog slut. Men så här de bomusbarn som jag haft i mitt liv varit äldre också. Kan tänka mig att det spelar stor roll. Det bonusbarn jag har nu var tolv år när jag kom in i hens liv och kanske är en stor del i att det funkar att jag 1: inte lagt mig i uppfostran alls utan överlåtit det till föräldrarna. 2: jag har inte flyttat ihop med föräldern.

Mina issues handlar mer om min avundsjuka gentemot den biologiska mamman, som jag helst inte vill att min särbo har mer kontakt med än nödvändigt dvs praktiska saker kring barnet. Det hjälper att han bekräftar mig mycket och låter mig veta att han älskar mig så mycket mer än han nånsin gjorde med mamman till barnet. Låter säkert jätte kallt och hemskt men så känner jag.

Hej,

ÅH vad jag förstår dig!!

Även om jag tycker oerhört mycket om min bonusson kan det verkligen sticka ett hål i hjärtat när jag ser min kille gulla med honom. Så fula känslor men jag är dels oerhört avundsjuk på honom och hans ex för att de har detta knytte av oändlig kärlek. Jag vill också ha ett barn!! och dels så känner jag att- vaffan- när han (ibland) beter sig riktigt illa- kan man inte bara säga ifrån på skarpen då? 

Min bonusson är väldigt välartad och trevlig, alltid glad och supergullig mot mig. Jag kunde verkligen inte önska mig bättre! Men samtidigt vill jag ha ett eget barn och ibland får jag bara spatt när han beter sig illa och är otrevlig och min kille bara låter det passera... 

Ibland kan jag också känna att även om jag vet att barnet kommer först- kan jag och min kille inte få slippa att bli avbrutna i vår konversation... ibland?? suck

Till att börja med. Acceptera att du känner som du gör. Om du försöker få bort dina känslor eller skäms blir det värre och risken är att det sabbar både relationen med ditt framtida barns syskon och din man. Det är ingen lätt situation!

Sedan kan ett tips vara att läsa på lite mer om barn och deras utv perioder tex. För att få förståelse för barnet. Försök att hitta vad som är mysigt och roligt med din bonus! Bygg er alldeles egna relation på ditt sätt! Barn är fenomenala på att känna av vuxnas frustration/ilska/sorg etc men de kan sällan förstå varför. Ofta blir det tyvärr kanske reaktioner som det du kallar trots etc.

Släpp kraven om du kan och hitta det som är bra, tillåt dig att känna alla sorters känslor och ta hand om dig så att du mår bra!

Jag kan tycka det är lite skillnad på små barn och tonåringar. Ungen är 5 år, klart pappa vill dit och se hennes glädje på konserten. 
Han går ju inte dit för att umgås med sitt ex, liksom. Han går heller inte dit för att såra dig. 

Jag har både egna barn och bonusar, här försöker vi hantera alla barn som "allas barn". Visst vet förstås alla barn vem som är deras förälder, men känslan vill vi ska vara att det är helt ok att man hjälper varandras barn eller stöttar på olika sätt. Min mans barn bor på heltid hos oss och mina varannan vecka så det blir ändå lite olika. Hans barn bor här alltid för att deras mamma inte klarar av att ha dem, och då blir det väldigt viktigt att de känner trygghet här, och inte bara ser mig som "pappas nya fru" (vilket de inte gör heller) utan att vi beter oss som en familj. Mina barn som har en stabil bas även i andra hemmet, blir inte lika beroende av att det är så + att de är i princip myndiga och flyger väl snart ur boet. Deras relation till min man är mer att vi ibland spelar spel tillsammans eller pratar om saker. 

Bonusbarnens mamma för en kamp mot/med sig själv och omvärlden, då hon inte helt förstår varför barnen inte får vara hos henne (tingsrättsbeslut) så det är ju jättejobbigt för barnen att veta om detta och de hanterar det på lite olika sätt. Då är det skönt att vi är två vuxna som kan samarbeta bra hemma hos oss. 

Det största problemet med bonusfamiljer är oftast mesighet från både bioföräldern som inte vågar vara förälder, dvs låter barnen styra av dåligt samvete eller likn, och bonusföräldern som inte vågar ta plats i familjen utan tror att hon(det är oftast en hon) förväntas vara en obetald städkärring utan rätt att ställa krav..

Håller med

Efter att ha läst på familjeliv i många år så tycker jag för min del att de som verkar ha störst svårigheter med nyfamiljskonstellationerna och rollen som bonusförälder/bonusvuxen är de som pratar om att få känna sig som och vara nummer 1.

De som har en önskan om att få vara först och helst ensam om en rad upplevelser och känslor och som inte inom sig själv känner sitt värde om de inte bekräftas i allt och i alla situationer där de drabbas av osäkerhet eftersom de inte förmår ha några bra inre samtal verkar vara de som lider och som själva bidrar till sitt lidande. Det får förstås stora konsekvenser för alla inblandade.

Jag känner igen så mycket av vad du skriver! Jag tror vi måste acceptera att det går upp och ner - det är ok att få "fula tankar" ibland, det är bara tankar och det betyder ingenting. Snart kommer även vackra tankar. Ibland är det krävande och svårt, ibland är det superkul!! Tänk vilken lycka för era framtida barn att få ha ett syskon :) Du kommer ha så mycket glädje av att se de tillsammans. Min bonusdotter (nu 7 år) tog hand om min son när han började dagis, det var så skönt att veta att han hade sin syster där. Då var hon 5 år (när min son började dagis). Men det är också en lättnadens suck när hon åker till sin mamma, samtidigt som att jag också är glad att se henne när hon kommer. Alla känslor i registret alltså :=) 

Tack för din kommentar! Jag försöker se de positiva delarna och nu har vi haft en bra period. Men Som flera svarat här, alla tankar och känslor får vara tillåtna de är nog mer naturliga än onaturliga skulle jag tro.