Ni som har undvikande anknytning och jobbar med det

Vad bra att du jobbar på det TS! Man kan alltid reparera anknytningen, men det kan ta tid. Det viktiga är att man har insikt i att det finns ett problem.

Jag har också otrygg/undvikande anknytning. Detta har gjort att jag aldrig klarat av att ha nära relationer eller kärleksrelationer tidigare i mitt liv. Så fort någon kom nära så hittade jag orsaker till att sticka. Fanns det inga orsaker så skapade jag dom själv. 

Det som hjälpt mig var att framförallt hitta en BRA psykolog. Det var inte det lättaste. För även i relation till psykologen dök anknytningsproblemen upp. När man började göra framsteg så började jag ta avstånd och försöka fly. Tidigare psykologer har då bara släppt mig, vilket gjort att jag aldrig kom någonvart. Men min senaste psykolog var en trygg punkt som inte alls släppte taget för att jag försökte sticka. Mailade jag till henne att jag inte längre ville gå i terapi så ringde hon upp mig och lät mig inte slippa undan så lätt. Ofta skämdes jag för att jag försökt fly för då hade jag panik och betedde mig irrationellt men hon dömde mig aldrig och vi pratade alltid öppet om vad som hände. Att hon alltid fanns där, inte släppte taget direkt och aldrig dömde, va det som läkte mig enormt. 

Terapin läkte mig tillräckligt mycket för att kunna inleda en seriös relation, denna gången med en man som har en trygg anknytning. Precis som psykologen så släpper han inte taget när jag vill fly, dömmer inte mig för mina infall utan finns där för mig och vi pratar om det. Jag berättar om mina farhågor, vad som händer i mig när jag vill fly. Han lugnar mig och försäkrar mig om att han inte kommer sticka någonstans oavsett. Han är min trygga punkt. Mitt flyktbeteende är inte helt borta, men det blir bättre och bättre och jag har stannat med denna man under en längre tid nu. Så jag vet att det går att bli bättre. Det är nog lättare att reparera hos ett barn än hos en vuxen som levt med mönstret under väldigt många år. 

En till med undvikande anknytning.

Har läst allt jag hittat i ämnet och även gått i terapi. Vet vad det ör jag behöver jobba med.

Men ändå...

Har precis träffat en kille som verkar bra och som gillar mig också. Vi har dejtat och umgåtts regelbundet ett tag.

Men det spelar ingen roll, jag börjar tvivla och analysera allt han gör och inte gör, säger och inte säger, och tolkar det såklart negativt.

Det här gör mig så ledsen och trött.

Hittar massor med anledningar varför det här inte kommer funka.

Känner att jag är på väg att avsluta hela relationen för jag står inte ut med att han kanske gör det.

Det är en stor utmaning att stanna kvar i ovissheten, att liksom bara vara.

Men det är det jag måste.

Jag vill vara med honom, och så länge han vill vara med mig måste jag försöka slappna av.

Vi har inte kommit så långt att vi definierat vår relation, men om vi gör det och blir ett par så vet jag att jag måste berätta det här för honom på något sätt.

Det jag iaf insett är att jag bara ska vara med stabila killar som ör trygga i sig själva, allt annat är dödsdömt!

Vad bra att du jobbar på det TS! Man kan alltid reparera anknytningen, men det kan ta tid. Det viktiga är att man har insikt i att det finns ett problem.

Jag har också otrygg/undvikande anknytning. Detta har gjort att jag aldrig klarat av att ha nära relationer eller kärleksrelationer tidigare i mitt liv. Så fort någon kom nära så hittade jag orsaker till att sticka. Fanns det inga orsaker så skapade jag dom själv. 

Det som hjälpt mig var att framförallt hitta en BRA psykolog. Det var inte det lättaste. För även i relation till psykologen dök anknytningsproblemen upp. När man började göra framsteg så började jag ta avstånd och försöka fly. Tidigare psykologer har då bara släppt mig, vilket gjort att jag aldrig kom någonvart. Men min senaste psykolog var en trygg punkt som inte alls släppte taget för att jag försökte sticka. Mailade jag till henne att jag inte längre ville gå i terapi så ringde hon upp mig och lät mig inte slippa undan så lätt. Ofta skämdes jag för att jag försökt fly för då hade jag panik och betedde mig irrationellt men hon dömde mig aldrig och vi pratade alltid öppet om vad som hände. Att hon alltid fanns där, inte släppte taget direkt och aldrig dömde, va det som läkte mig enormt. 

Terapin läkte mig tillräckligt mycket för att kunna inleda en seriös relation, denna gången med en man som har en trygg anknytning. Precis som psykologen så släpper han inte taget när jag vill fly, dömmer inte mig för mina infall utan finns där för mig och vi pratar om det. Jag berättar om mina farhågor, vad som händer i mig när jag vill fly. Han lugnar mig och försäkrar mig om att han inte kommer sticka någonstans oavsett. Han är min trygga punkt. Mitt flyktbeteende är inte helt borta, men det blir bättre och bättre och jag har stannat med denna man under en längre tid nu. Så jag vet att det går att bli bättre. Det är nog lättare att reparera hos ett barn än hos en vuxen som levt med mönstret under väldigt många år. 

Intressant att höra om dina erfarenheter! Jag har mest problem med vänskap numera. Jag har vänskaper som pågått i över tio år men jag känner mig ändå ensam och jag har insett att jag har ett flyktbeteende/undvikande även om jag umgås med samma personer. Jag berättar tex inte om mig själv på samma sätt som mina vänner gör, jag håller distans och kontrollerar mig så att säga.

Jag har hjälp av psykolog som fått mig att inse att jag är undvikande trots att jag inte alltid flyr på det påtagliga sätter att jag helt avslutar relationen. (Har också hänt dock). Jag använder andra strategier för att fly.

Får jag fråga, hur reagerar du på andras behov av närhet (ej din partner)? Känner du dig obekväm om vänner visar för varma känslor för dig? Tycker du att vänskap känns okomplicerat numera? (Självklart är väl relationer alltid komplicerade ibland men du förstår kanske hur jag menar. :)

Jag växte upp med ambivalent anknytning.

Jag har haft våldsamma relationer och aldrig riktigt haft en bra chans att kunna förändra detta förrän i min nuvarande relation. På 3 månader har jag tillslut börjat känna mig trygg med min partners initiativ till närhet och kontakt. Jag har fortfarande svårt att kommunicera när känslostormar kommer och vill hellre fly men brukar ibland höra av mig till en vän och "ladda" mod och sen gå ut till min pojkvän och ta kontakt. Det jag tyckt hjälpt som mest är att utmana mig och medvetet låta mig vara med om känslan av ambivalens att han kan söka kontakt med mig när han vill lika väl som han kan gå ut genom dörren / gå till ett annat rum och att det är okej. Att han dessutom vet om hur jag funkar och förstår att jag inte menar nåt illa när jag inte kunnat ta initiativ eller när jag springer och låser in mig på rummet som ett barn.

Så mina tips är:

1. Acceptera hoch förstå hur man funkar hur man upplever det och känner

2. Förändra genom att medvetet bestämma att nu ska du prova att göra annorlunda. Hitta ert sätt.

Är det med barn rekommenderar jag psykolog. Är det med partner rekommenderar jag att du tar det med din partner och gör en övernskommelse, prata eftersom hur det känns och var i förändringen du är.