Hur kan en liberal abortpolitik vara så självklar för så många?

Hur kan en liberal abortpolitik vara så självklar för så många?

Inom politik finns det få saker jag värderar högre än individuell frihet. Jag förstår hur katastrofal en oönskad graviditet kan upplevas. Hela livet vänds upp och ner, framtidsplaner raseras eller måste förändras drastiskt. Jag förstår helt argumentet att kvinnor måste få bestämma över sina egna kroppar. Jag kan bara försöka sätta mig in i den känsla av panik och maktlöshet de kvinnor måste känna som begränsas i det. Allt detta har ett värde, ett stort värde.

Men naturen har givit oss en svår paradox. På den andra sidan finns också ett stort värde som inte tas på allvar i vårt samhälle. Antagligen för att det är mer svårdefinierat och höljt i abstraktion. Det är någonting i magen, man åker till sjukhuset, de gör någonting i magen, sen är man inte gravid längre. Det är väl ingen stor sak. ?Det är inget liv än?. ?Det är bara en klump celler?.

Varför är det då så hemskt att se bilder på aborterade foster? Eller delar av foster som plockats ut med tång och i processen rivits isär, en arm, en fot, ett litet ansikte.

Varför är det så fruktansvärt att tänka på foster som överlever sin sena abort och sen får ligga och hopplöst kämpa för livet, försöka andas och självdö eftersom beslut tagits att man inte ens får försöka rädda dem. Varför tror ni att detta är så traumatiserande för personalen? Varför tror ni att någon ens skulle få för sig att vilja rädda dessa foster, de hade ju inget värde i magen, varför skulle de ha det nu? Kanske är det bara för att man nu ser vad som verkligen händer, vad det är man har gjort.

Kan det vara så att den avsmak man känner för allt detta rymmer en sanning? Om du inte upprörs av aborter men upprörs av det jag skriver här så bör du nog tänka över vad du menar med abort.

Allt måste väl hänga på att man inte tänker på fostret som ett liv. Har man ens tänkt alls? Hur kan det vara 0% liv ena dagen för att sedan vid exakt 22 veckor bli ett fullvärdigt barn, 100% liv? Även om man inte vill kalla det för liv är det ju någon slags gnista som tänds vid dag 1 och sedan brinner enhetligt starkare och starkare för varje dag och genom hela våra liv.

Tänk på era barn, eller vem som helst, skruva tillbaka tiden tills det bara var de första veckornas lilla klump av celler. Även om man skulle argumentera att detta vid ett så tidigt tillfälle inte är ett liv, är inte potentialen det bär på någonting av värde? I synnerhet för dig som hållit resultatet av denna potential i dina armar efter förlossningen. Skrattat, busat, tröstat, kittlat, kramat, berättat sagor för och sett djupt i ögonen. Tycker du att den potential som just det fostret bar på hade ett värde, kanske ett oändligt högt värde? Eller känns det ok att brutalt släcka den sköra lilla potentialen och spola ner den i en toalett på ett sjukhus för att det inte är ett fullvärdigt liv än? Vad är det för skillnad på andra foster?

Jag tänker inte presentera någon slutsats, det är upp till var och en. Jag förstår bara inte hur det kan vara en så lätt fråga för så många.

Vet vi egentligen vad det är vi gör när vi släcker en sådan liten livsgnista?