Jag är inte säker på att det är ångest men jag tror det. På morgonen mellan 8-12 så får jag vad jag tror är ångest. Det kryper i bröstkorgen, får lite tungt att andas, tänker på allt och inget, blir väldigt nedstämd och nästan gråtfärdig. Jag har ingen aning om varför det är så här sen några dagar tillbaka. Har ni några tankar om varför min kropp gör så här?
Stress?
Hitta en trygg punkt där axlarna slappnar av och du är närvarande (inte i stress oro tankar )
T.ex ligga i soffan med en kopp te och lite djurklipp?
Lyssna på havsljud och upprepa att du är värdefull.
Kom på nåt som funkar.
Resten av det du skrev ska jag försöka göra.
Kroppen signalerar att du inte är trygg. Den upplever att om din situation fortsätter att vara som den är nu i 10 år till så är du inte trygg. Ändra något. Kroppen säger i princip att det står ett lejon framför dig och den signalerar att det är dags för dig att fly från faran. Det kan t ex i praktiken vara att du inte jobbar eller liknande, vilket får kroppen att signalera "GÖR NÅGOT ÅT DET FÖR DETTA ÄR OTRYGGT".
Är du kvinna kan det ju räcka med hormoner.
Själv vill jag ta livet av mig i trafiken varannan månad för min ena äggstock är så obalanserad så när den triggar och det är PMS-dagar blir jag jättedeprimerad. Allt är totalt meningslöst och jag kan börja storgråta av inget alls och vill bara dö. Världen är för jävlig och alla människor är vidrigt fula och jag själv allra fulast.
Och så har det varit i 30 år nu, snacka om skönt det ska bli när den skiten slutar.
Får stickningar vid ägglossning i den sidan som är aktiv så jag vet att det är skillnad.
Jag är inte säker på att det är ångest men jag tror det. På morgonen mellan 8-12 så får jag vad jag tror är ångest. Det kryper i bröstkorgen, får lite tungt att andas, tänker på allt och inget, blir väldigt nedstämd och nästan gråtfärdig. Jag har ingen aning om varför det är så här sen några dagar tillbaka. Har ni några tankar om varför min kropp gör så här?