Jag orkar inte mer på riktigt

Känner att jag måste få skriva av mig.. igen..

En helt ensamstående mamma på 28 år.

Har mitt barn ensam på heltid då pappan är hel alkoholist med mera!

När jag säger att jag är HELT ensam så menar jag de!

Försöker gå på öppna förskolan och vara trevlig emot folk men de är som om jag inte existerar eller finns i samma rum, som om jag bär på en smitta flyttar sig folk från mig om jag sitter för nära. Allt så, jag känner mig SÅ himla ful och äcklig.

Sen min son föddes som nu är 1 har jag kvar mamma magen och är inte alls smal och fin som förut. Mår fruktansvärt dåligt över detta!

Bär samma tröja och trasiga mjukisar varje dag. ????

Jag lider av obotlig depression och bipolär sjukdom.

Jag har mått dåligt sen 12 års ålder. Försökt ta mitt liv flera gånger och misslyckats. Senaste gången var bara för 4 månader sedan då jag försökte gasa ihjäl mig i min bil. Men de gick inte.

Jag har inga pengar och har varit en belastning för mina föräldrar i många år om pengar. Min pappa skäms för mig och ser helst inte mig som hans dotter. Den jag egentligen har är min mamma. Har 2 syskon men dom har sina egna liv. Kompisar har jag aldrig haft mer än "klass kompisar" men aldrig varit mobbad och utanför i skolan. Men alla försvann när skolan sluta. Jag hoppade av för jag orkade inte. Sen sjukskriven i alla år efter skolan vid 17 år.. varit på vuxen psyk osv men inget som hjälpt. Även olika psykologer och kurator. Vårdcentralen sjukskriver mig om och om igen. Flera år åt gången. Försöker jobba ibland men jag orkar inte. Går till jobbet och stor gråter och har ångest. Sen om någon är missnöjd med mitt jobb så får jag ÄNNU värre ångest och vill inte gå tillbaka till jobbet mer.. jag gråter mig till sömns varje kväll. Försöker le åt min son på dagarna o klarar av att ta hand om honom, men jag tänker hela tiden, vad kan jag ge honom? Har ca 300 tusen i skulder, inget jobb och psykisk sjuk.. han har inget liv tillsammans med mig.. jag vill inte leva längre, jag orkar fan inte mer! Jag har försökt få kontakt med folk! Men läs ovan, precis som jag bär på en smitta! Folk vill inte prata med mig fast jag Försöker! Jag har verkligen försökt.. även i kyrkan! Blir lika dåligt bemött där.. jag fullständigt hatar mitt liv, en helt värdelös person är jag! Jag var bara tvungen att få skriva mina känslor! Någon hjälp från psyk får jag inte! Och min mamma har sitt liv och förstår inte mig när jag säger att jag mår dåligt.. Har ingen jag kan prata Med, och försökt nu i flera år och trott de ska bli bättre, men de blir det aldrig.. trött på ensamhet och trött på att leva.. en dag så kommer jag lyckas att ta mitt liv, bara frågan om när för detta är inget liv att leva! Jag är fullständigt osynlig när jag går inne på Ica, jag förstår inte, är jag så ful och äcklig som människa ???? nyligen flyttat till ny stad och var på öppna förskolan där jag återigen var osynlig och oönskad. Deras frågan var varför jag flyttade hit om jag inte kände någon å sedan skrattade. Usch jag mår verkligen piss. ????????