Hypomanisk pojkvän

Hej,

Jag har ett problem som upptar nästan all min vakna och sovande tid... Min pojkvän sedan sju år tillbaka drabbades av ett hypomaniskt tillstånd som ett resultat av bieffekter från antidepressiva tabletter som han åt.

På bara ett par månader såg jag hur han totalt personlighetsförändras. Han fick alla de klassiska hypomaniska symptomen; sov inte, var uppe i varv, pratade hela tiden, drog igång massa konstiga projekt ect. ect.

När han insåg att han var hypomanisk så drog han ner på medicineringen och jag har sedan dess insett att han smått börjat bli sig själv igen. Vår relation var under den tiden extremt ansträngd och han stod inte ut med mig alls. Jag blev symbol för allt ont i världen och det kändes som att han hatade mig. Han var extremt aggressiv (inte fysiskt) och emellanåt rent av elak mot mig. Han bröt all kontakt med mig och under flera veckor så hade vi ingen kontakt alls.

När han dock började bli sig själv igen så började vi kunna återkoppla lite smått med varandra. Då får jag reda på att han legat med en tjej (återigen, klassiskt hypomanisk symptom). Jag inser att det är sjukdomen som gjort detta (ni som inte tror mig - googla hypomani och otrohet - det ÄR en del av sjukdomen) och väljer att försöka förlåta honom.

Sen får jag dock reda på att han fortfarande har kontakt med henne och när jag ber honom bryta den kontakten så vägrar han och det blir ett stort bråk utav det som resulterar i att jag tar kontakt med henne åt honom. Han verkar inte ens bry sig särskilt mycket om det, så jag förstår att han inte har känslor för henne och hävdar att han inte ville göra det för att jag inte ska "bestämma över honom".

Efter det här bråket så säger han att han återigen behöver tid själv och inte klarar av att ha någon kontakt med mig. Jag kan ju passa på att säga att; ja, vi var tillsammans i sju år. Vår relation var inte perfekt såklart efter så lång tid, men jag vet att vi älskade varandra och att vi på många sätt hade en väldigt fin relation och många framtidsplaner tillsammans.

Just nu har vi inte så mycket kontakt och jag håller på att gå sönder av att inte veta hur han mår, hur hans tillstånd är, har han fortfarande kontakt med den här tjejen, älskar han mig inte längre, vad har jag gjort för att förtjäna den här behandlingen? Frågorna är många och jag känner att jag inte orkar så mycket mer.

Vi måste inte bli tillsammans igen om det är så att han inte vill det, jag kan inte tvinga honom och i ärlighetens namn har vår relation fått så sjukt mycket stryk i och med hypomanin att jag inte vet om det ens kommer att gå att pussla ihop igen, fastän jag verkligen vill det. Men det värsta av allt är att alla dom här frågorna äter upp mig och han klarar inte av att ha någon som helst kontakt med mig just nu. Jag får bara vänta snällt tills han känner att han kan "ta tag i mig".

Under tiden är jag livrädd att han ska förlora känslorna för mig, om han fortfarande har kvar några. Jag vet iallafall om att jag fortfarande älskar honom och jag hade inte stått ut en hundradel av allt det här om jag inte gjorde det.

Hur ska jag orka och hur mycket av det här beteendet är normalt för hypomani? Hur ska jag bemöta honom i detta? Jag har gett honom enormt mycket tid, men har också brutit ihop emellanåt och ringt honom fastän jag vill att han inte vill.

Jag vet inte vad som är min älskade pojkvän och vad som är hypomanin? Ska jag fortsätta kämpa eller ska jag gå vidare? Och hur gör jag det med så många obesvarade frågor?

Det har gått fyra månader nu sedan allt det här började.

Ledsen för lång text, men jag skulle verkligen behöva lite råd just nu från andra med liknande erfarenheter, eller från någon som också haft hypomaniska skov.

Tack!