Ständiga konflikter med bonusdottern.. hjälp!

Du skall överhuvudtaget inte "fostra" denna 9-åring. Se därför till att när ni råkar bo ihop med pappan samtidigt, så är det han som utför de tillsägelser som behövs. Du kan kalla till middag, men du skall inte gå in och påminna om saker, eller säga till henne att det är dags att lägga sig, eller duscha eller what so ever. Du skall bara vara den snälla. Du är inte mamman/pappan. 

Att fostra barn som är äldre än 3-4 år, och man inte varit i barnets liv hela tiden, bäddar bara för konflikter. Så håll dig på din kant. Pappan får ta hela fostran. Åtminstone när han är närvarande. Det verkar ju funka när bara du och flickan är tillsammans. 

Gud vilken krånglig och otymplig vardag ni har lyckats skapa för era stackars barn! Hur tänkte ni egentligen när ni planerade ihop den här tillvaron? Eller tänkte in inte utan bara lät sker och ting hända?

Undra på att 9-åringen reagerar och inte vill vara med på tåget.

Under 5 år har boendet varierat på grund av konflikter med flcikans mamma - hur tror ni att det har påverkat flickan?

Sen har hon bott heltid med pappan under sommaren, fast nu ska han bo i en annan stad för att skola in sitt nya barn!! och då ska flickan bo med dig i pappans lägenhet. Alltså, jag får ont i magen bara av att läsa om det. Aldrig skulle jag vilja utsätta min 9-åring för en sån otrygg boendesituation!

Ett nytt syskon har det blivit också, ja och ibland ska ni tydligen bo ihop alla tillsammans... Och då blir det extrema konflikter som är så jobbiga att du inte ens vill bo med henne. Men hur tror du hon känner i den här soppan då? Är det hennes fel att ni har kokat ihop den här konstiga konstellationen som hon bara ska finna sig i?

Låt den stackars ungen få lite lugn och ro i livet så ska ni se att hon blir lite lättare att stå ut med. Och tänk på att du är vuxen och har valt detta, men hon är 9 år och har i flera år av sitt unga liv tvingats in detta på grund av er vuxnas oförmåga att hantera tillvaron. Och sen står ni där och är förvånade, och arga!! över att hon inte kan hantera tillvaron. 

Ja, givetvis ska du kunna det. Normalt sett iaf. 

Just nu kanske allt är så infekterat för flickan att du ska välja att låta din kille göra det. 
Flickan har skyfflats som en säck potatis mellan sin mamma och pappa, oavsett vems felet är, så är hon skyfflad hit och dit. 

Vem vet om pappa också ska kasta bort henne? Och du? Att hon bråkar med dig är 'bra', hon litar på att du finns där ändå. Alt att hon testar er för att se om ni kommer att kasta ut henne som mamman gjort. 

Lägg också till att ni har fått ett gemensamt barn, ett barn som alltså har en naturlig rättmätig plats hos er. Det känner hon kanske att hon inte har. 

Ang boendet, kolla upp så att inte avtalet anses upphävt iom mammans agerande. Ta kontakt med advokat och fråga. Om inte annat så för att försöka få boendet till er istället. 

Flickan kan ha upplevt det som att ni inte kämpade för henne när mamman valde att flytta. Barn ser inte och förstår inte saker på samma vis som vuxna. 

Ta kontakt med skolkuratorn, denna kan kanske också vara behjälplig i ev ny vårdnadstvist (om nu inte mamman självmant ger upp även på pappret).

Kanske behöver hela familjen samtal, gemensamt och var för sig. 

Hon har ett permanent hem, för tillfället i alla fall. Tills mamman bestämmer sig för att hon inte ska bo hos sin pappa längre..

Naturligtvis är allt biomammans fel, ursäkta mig, att jag inte fattade det på en gång.

Men nu är det ju ändå så att den här flickan har ett antal vuxna omkring sig och på din beskrivning låter det som att ni skapat en riktigt rörig tillvaro för henne och sedan skyller ifrån på HENNE istället för att reda ut och skapa trygghet för henne.

Ett barn som utagerar såsom du beskriver gör det oftast av två orsaker:

1) naturlig utvecklingsfas, de brukar vanligen inträffa ungefär vart tredje år vid 3 år, 6 år, 9 år osv. Då händer det saker i utvecklingen som kräver en mogen vuxen struktur som kan lotsa barnet vidare i livet. Det kan vara nog så tröttsamt för en förälder men man bara måste stå pall, det finns inga alternativ. Att behöva leva då med en styvmamma som önskar att hon slapp en.. ja hur skulle det kunna bli bra?

2) dåligt mående på grund av en dålig situation. Eller så skulle man kunna kalla det en adekvat reaktion på en orimlig situation. Och då behövs verkligen starka och mogna vuxna som kan reda upp det hela och skapa trygghet för barnet. 

Hur mår flickan nu när mamman dumpat henne hos er hela sommaren? Är det nån av er vuxna som tänker på att den här flickan är en liten människa? Eller är hon bara nåt slags resväska som ni kan forsla runt? 

Och hur blir det för flickan när pappan plötsligt ska flytta ifrån henne i några veckor för att skola in ett syskon på förskolan? Det låter för övrigt helt sjukt det med, att ni har ettåringen i en annan stad. Men det är väl också flickans biomammas fel?

Ni accepterar läget skriver du... Accepterar hon läget? Skulle du för en enda dag vilja vara den här stackars flickan som forslas runt som en påse smutstvätt? Och sen kommer du och ska fostra mitt i alltihop, för hon ska minsann uppföra sig!

Ni är tyvärr inte två vuxna i hushållet. Frågan är om nån av er alls är vuxna att klara av tillvaron.