Hur hantera martyrmorsa?

Det känns om om du har gjort tillräckligt mycket för din mamma. Dax att börja tänka på dig själv och ditt liv istället.
Jag tror aldrig du kommer att kunna hjälpa din mamma för grejen är att hon nog egentligen inte vill ha hjälp, hon behöver nog mest någon att snacka av sig hos...och det bör i detta fall inte vara du, inte längre iaf. Försök göra det klart för henne, så du slipper höra samma visa om och om igen. Jag förstår att du är less och trött på henne och hela situationen.

Många Kramar

Nä hon vill inte ha hjälp, jag är besviken för jag känner mig så blåst!!! Att det skulle ta sån tid att inse detta, är förbannad, helt enkelt.

Tror hon har problem med att jag lyckat skapa ett bra liv, det har inte vart lätt men jag är "tjejen som har allt" trots allt;)

Jag har haft flyt och vart pigg och glad på sistone undrar om det var därför...kanske långsökt?

Vad skönt att höra att du lyckats vända det jobbiga och liksom klarat dig bra trots allt (maskrosbarn brukar väl det kallas).

Förstår att det är jobbigt men försök att ignorera din mamma då hon vill ta ut sitt misslyckande på dig, bara för att man är familj betyder inte det att man kan bete sig hur som helst mot varandra som vissa tycks tro. Det kanske passar bättre att ha en lite mer "ytlig" kontakt än vad du har med din mamma just nu. Visst kan man stå varandra nära, men vissa saker passar bättre att ta med någon utomstående det tycker jag din mamma borde fatta.

Går det inte att prata med henne och sätta upp "regler"?

Ja, jag tror man kan bli det motsatta. Är någon ledsen är det lätt att man försöker vara glad själv för att väga upp.
Har någon lätt för att brusa upp blir man ofta ganska så lugn själv.....

Hej! Har själv en "martyrmorsa". En positiv sak är att både du och jag inser det. Då kan man välja att ha överseende med morsorna. Min syrra däremot hon blir galen på mamma. I helgen sa jag till syrran att mamma tar ut sitt martyrskap på oss eftersom pappa är död nu. Men jag tror du gör rätt som sätter upp regler. Om din mamma inte byter spår på skivan när du ber henne så kan du ju bara lägga på luren. Du förtjänar faktiskt respekt du med, och det visar hon inte dig om hon tuggar samma ramsa om och om igen även om du ber henne sluta. Nej, kämpa på du bara och kom ihåg, du känner själv vad som är bra för DIG! Och du förtjänar oxå att lyssnas på! Kram

Alltså, det skulle kunna vart jag som skrev det där! Min helg var exakt likadan och det var riktigt längesen jag lät mig falla in i hennes spel innan. Min dag idag är kass, är helt slut efter helgen, honlyckades knäcka mig.

TACK för stödet.
Jesca: När jag försökte tala med henne gick jag ju i ännu en fälla, lät mig provoceras och elda upp mig, då får hon ju mig att bli sådär "elak" ochså. Vart har du fått styrkan ifrån?
Varför lade jag inte på. Jag har väl så mycket ilska inom mig för jag känner mig som en orkan när hon kör igång med sitt martyrskap.

Krodan: Jaa jag är egentligen en positiv människa, har valt att bli det, men nu är jag låg faktiskt...hur ska du göra nu då?

Nessi: Tack! Jaa detta var sista gången, för mig är hon nog bara barnens mormor i fortsättningen. Det värsta är att nu tror hon att vi ska leka lycklig familj igen. Att jag ska bjuda hem dem osv(Vill inte ha hem dem, de dricker för mycket)

Tack för er värme

Jag tror du får gå över och vara totalt ego en liten stund och inte svara när hon ringer, tills du har energi att säga hur du känner dig på ett sätt som hon förstår!

Bjud inte hem dom om dom inte sköter sig. Min morfar och "extramormor" drack alltid för mycket när dom blev bjudna till oss när jag var liten. Jag tyckte alltid det var så obehagligt när dom kom.

Jesca, oj vad jag känner igen mig i det du skriver...
Vår morsa har blivit helt olidlig sen pappa dog. Jag tror precis som ovanstående att det gäller att sätta tydliga gränser och inte gå i fler fällor. Jag vet hur svårt det är. Ibland vill man bara låtsas för en stund att man har en normal familj eller åtminstone att saker kan förändras och så sitter man där igen och känner sig dum. Varje gång blir man påmind om hur illa allt egentligen är...
Eftersom vi tyvärr har fått hopplösa föräldrar som sannolikt inte kommer att genomgå någon märkbar förändring så är det bara förhållningssätt som gäller. Säg ifrån, låt henne inte komma åt dig och sluta umgås med henne helt om du måste. Jag träffar nästan aldrig min mamma numera och jag har faktiskt inte dåligt samvete för det. Varför ska föräldrar komma undan med sånt som man aldrig skulle acceptera från någon annan?
Jag är övertygad om att din mamma är jätteavundsjuk på dig, TS, men hon har valt sitt eget liv och ska ge fan i att ta ut sin bitterhet över dig. Njut av den tillvaro du själv har åstadkommit TROTS dina föräldrar och håll henne kort!

Krodan: vi har ju haft liknande helg, gör du så att du låter bli att svara? tycker det är starkt av dig, men jag får nervknäck på detta

Jag är nog rädd för fanskapet ändå! hon slänger ur sig så sårande saker när jag går emot henne. Usch vad jag har varit duperad. Vaknade inte förrän jag fick egna barn. Har mailat en kurator som jag gick hos för många år sen, kanske orkar landa i ett förhållningssätt. Upprättelse får jag nog aldrig...

Farsan är ganska sjuk(kroppsligt alltså), men de kan väl inte behandla mig hur som helst för det? Hon vågar inte låta mig prata med honom, för då bryter han kontakten...han är ganska säregen

Usch ska jag fråga henne en sista gång, varför hon bemöter mig med förolämpningar och anklagelser, när jag bara berättar vad jag känner? eller ska det få bero...

Usch vad tjatig jag är men nu vill jag verkligen tacka för era synpunkter och att ni delat med er av era erfarenheter.

När jag läser tråden är det ju så uppenbart! Jag ska ta lite semester från henne. Nu liksom gäller saken alla förolämpningar och anklagelser jag fick när jag talade om att jag inte vill va bollträ och mental soptunna längre.

Måste markera att hon inte får behandla mig så! Har nog ett litet helvete framför mig.

Tack allihop, må vi vara/bli goda föräldrar själva! kommer aldrig utnyttja och skuldbelägga iaf, resten får vi väl stå för;)

Kramar

En liten sak bara, jag sa ifrån till min alkoholiserade pappa som sa att han skämdes för mig och att jag var mentalt störd när jag blev sjukskriven för utmattningsdepression, och när han bad mig dra åt helvete så gjorde jag det (sa adjö till honom alltså!). Vi pratade inte med varandra på två år och jag har hört sedan han dog att han ångrade sig djupt. Men jag kunde inte göra annat, jag förtjänar stöd och uppmuntran när jag mår dåligt, inte tryckas ner mer. Man har nog med sina egna skuldkänslor och rädslan att inte duga och räcka till. Det finns alltid en risk att man inte hinner bli "sams" och förlåta varandra när man väljer att ta avstånd från varann ett tag. Men skulle jag göra om det igen? Ja. Han gjorde fel i att säga så fula saker (fast det var spriten som talade, jag vet så väl) och han borde ha sökt upp mig och berättat att han ångrade sig och att han skulle bättra sig. Som vuxen måste man ta ansvar över vad man säger och gör. Jag tar på mig att jag valde att bryta med min pappa och att vi in i hans död inte kändes vid varandra. Han får ta på sig att han initierade konflikten och valde att inte försöka lösa den. Det jag vill komma till är alltså att innan man väljer att lägga på luren eller inte svara så ska man vara beredd på att det kan vara sista chansen till en god kontakt med personen. Och det valet är ditt! Sätt dig själv främst så blir det bra för dig. Hade personen du gör det mot varit empatisk så hade du sluppit det för en medkännande människa vräker inte ur sig saker till höger och vänster, och empatiska människor kan man själv få förståelse av men vissa tar, tar, och tar från en och då är man inte tvungen att alltid finnas där för dem (det finns kuratorer och privatpraktiserande psykologer, det finns självhjälpgrupper på internet, litteratur till höger och vänster, krispersoner att prata med på telefon). Ekonomi ska inte vara ett hinder, man kan få hjälp gratis om man mår dåligt. Hoppas det ordnar sig med din mamma och dig (läs: att hon tar sitt förnuft till fånga och börjar behandla sig själv och dig med respekt). Massor av kramar från en skrivtrött Jesca!

Det är aldrig bra att dottern ska va vän med mamma/pappa, eller mamman/pappan vän med dotter/son, när min dotter säger att du är inte min vän när hon inte får sin vilja genom så svarar jag att så sant så jag är inte din vän jag är din mamma!

I dessa martyrförälder relationer så har någonstans förälder-barn rollen krossats och och blivit vän-vän ofta i förtonåren där (unga personen försöker laga något för föräldern o ta den vuxnas roll) relation med en problematist sida, då kan den inte heller ta steget till vuxet respekt relation emellan vuxen-vuxen.

Wamma - jag håller inte med dig, min mamma har alltid varit min mamma och en riktigt bra en och min vän som jag kunnat dela allt med.

Nu när jag är vuxen har vi fortfarande en bra vänskapsrelation och en mamma-dotter relation när det behövs.

Så jo man kan visst vara vän med sin mamma om det finns ömsesidig respekt.