Jag förstör mitt förhållande!!
Jag drömmer om ett liv med en man som är min bästa vän, min älskare och partner in crime.
Det bor en man hos mig. Jag älskar honom, han älskar mig. Han skulle nästan göra vad som helst bara han inte förlorar mig. Och jag stöter han längre och längre bort från mig. Tycker han förtjänar nått bättre. Nån som tror på sig själv, tycker om sig själv. Vågar ta för sig. Men han vill inte gå nånstans.
Jag har extremt dålig självkänsla. Jag tror inte på min sambo när han säger att jag är sexig, snygg, smart, rolig, tom perfekt. För mig är det som att han ljuger mig rakt upp i ansiktet. Jag kan bli rasande inombords (får hjärtklappning o ångest)men ändå förstår jag innerst inne att han menar det, iallafall ibland.
Det är svårt att förklara för det låter ju som att jag bara vill ha bekräftelse. Tvärtom så tycker jag inte om komplimanger. Alla ljuger ändå.
Jag älskar att vara undergiven och sambon dominerar mig men jag vågar aldrig ta iniativ eller ens säga till honom att jag vill. Det har resulterat i att han går och frågar mig på olika tänkbaa sätt ifall han kan stå till tjänst, men jag tror ju att han inte vill utan bara gör det för att vara snäll och kan därför mycket väl säga nej fast jag egentligen är extremt sugen.
Detta skadar vårt förhållande enormt!!
Jag har försökt så många olika sätt att stärka självkänslan men det blir bara värre.
Jag klarar inte ens längre av att sambon ser porrfilm när jag är borta. Trots att han mest tittar för att få ideer till vårt sexliv. Han tvingas indirekt att ljuga för att inte jag ska bli ledsen (jag jämför mig med kvinnorna i filmerna och får ännu sämre självkänsla). Han kan inte berätta om andra kvinnor han träffat nånstans för jag tror att han tycker de är sexigare än mig. Ibland önskar jag att han blev kär i nån annan så han slipper mig men ändå vill jag inte förlora honom.
Det låter kanske som svartsjuka, och det kanske är en variant vad vet jag, men isåfall är jag svartis på andras självförtroende o självkänsla. Andra vågar ta för sig. Jag vågar knappt vicka på rumpan åt min sambo.
Jag vill inte synas. Klarar inte ens av att ta en selfie eller titta mig i spegeln om nån annan ser mig. Då tror jag att dom tänker att jag står och tror jag är snygg.
Det är riktigt jobbigt. På ca:15år har jag gått från världens partypingla som kunde få med sig vem som helst hem, till att bli en bitter, tråkig grå mus som vill synas o höras så lite som möjligt. Vill i te släppa in någon närmre.
Jag skulle så gärna vilja skylla på mitt ex eftersom han var ett riktigt arsle men det vore orättvist. Han finns inte i mitt liv mer. Att skylla på andra när felet ligger hos mig..
Är jag helt ensam om detta? Känns som om alla är bästa vän med sin partner och vågar säga o göra vad som helst. Min sambo vågar knappt säga att han är sugen på pizza istället för pasta för att han är rädd att jag ska bli irriterad. Och jag blir irriterad för jag tycker att han ljuger konstant, men anledningen till alla vita lögner är i slutändan mitt eget fel. Suck...