• Anonym (Bizz)

    Skilsmässa - rädd för ensamhet

    Jag har tagit beslutet att skilja mig från min man. Papperna är inskickade och hela processen är igång. Det fungerar inte för mig och min man att leva ihop då vi inte tar fram dom bästa sidorna hos varandra och vi har försökt så många år att jag nu känner att det räcker, jag orkar helt enkelt inte mer. Vi har två barn som vi har berättat för. Reaktionen där har varit ganska lugn än så länge. Det som jag nu inte kan komma förbi är att samtidigt som jag tagit detta beslutet är totalt livrädd för att bli ensam. Jag är egentligen inte ute efter att hitta en ny partner, men jag är rädd för att jag kommer sitta där ensam i min lägenhet och må dåligt när vardagen faller på och barnen är hos sin pappa. Hur gick det för er andra som skilde er? Kom ni till rätta med ert egna dom veckorna ni är ensamma eller är det en pina?

  • Svar på tråden Skilsmässa - rädd för ensamhet
  • Anonym (Annika)

    Jag skilde mig i våras, och har bott själv i 4 mån nu. Jag tyckte att jag var ganska ensam innan också, eftersom vi inte gjorde så mycket kul ihop i alla fall... Dock gillar jag att vara ensam, t. ex. går jag gärna långpromenader i skogen själv eller sitter och läser. 

    Efter flytten har jag gjort "mina grejer" som förut. Dessutom har jag hittat lite nya kompisar genom fb-grupper. Så jag gör lite mer än tidigare. Dock har jag ibland känt mig lite deppig över att jag inte helt plötsligt gör allt som jag tidigare önskat. Resor, t.ex., eftersom jag inte har någon att resa med. Men det är mest en känsla, som jag vet är orealistisk - bara för att jag nu har möjlighet kan jag ju inte trolla fram ett jättegäng av kompisar som är lediga när jag är det... 

    Så sammanlagt mår jag mycket bättre, och hittar på mer roliga saker. Däremot har jag inte alltid någon som kan hjälpa till att bära köksbordet, typ.
    fb-grupperna är väldigt trevliga, så det rekommenderar jag!

  • Anonym (.)
    Anonym (Annika) skrev 2018-09-21 16:41:35 följande:

    Jag skilde mig i våras, och har bott själv i 4 mån nu. Jag tyckte att jag var ganska ensam innan också, eftersom vi inte gjorde så mycket kul ihop i alla fall... Dock gillar jag att vara ensam, t. ex. går jag gärna långpromenader i skogen själv eller sitter och läser. 

    Efter flytten har jag gjort "mina grejer" som förut. Dessutom har jag hittat lite nya kompisar genom fb-grupper. Så jag gör lite mer än tidigare. Dock har jag ibland känt mig lite deppig över att jag inte helt plötsligt gör allt som jag tidigare önskat. Resor, t.ex., eftersom jag inte har någon att resa med. Men det är mest en känsla, som jag vet är orealistisk - bara för att jag nu har möjlighet kan jag ju inte trolla fram ett jättegäng av kompisar som är lediga när jag är det... 

    Så sammanlagt mår jag mycket bättre, och hittar på mer roliga saker. Däremot har jag inte alltid någon som kan hjälpa till att bära köksbordet, typ.

    fb-grupperna är väldigt trevliga, så det rekommenderar jag!


    Vad är det för fb-grupper, vad heter dom? :) Var ett bra tips, står också inför skilsmässa!
  • Anonym (Annika)
    Anonym (.) skrev 2018-09-21 17:17:29 följande:
    Vad är det för fb-grupper, vad heter dom? :) Var ett bra tips, står också inför skilsmässa!
    Typ "Nya tjejkompisar i X-stad", "X-stad-kompisar"
  • Anonym (Ensam men stark)

    Går fortfarande 8 år senare väldigt mycket upp och ner. Sommaren är värst, för då umgås man ofta i par/familjer, jag blir ofta över eller så är jag femte hjulet, speciellt när barnen är hos sin pappa.

    Bytesdagen är alltid värst, då är livet alltid tungt, går aldrig över, blir aldrig bättre. Tomheten är enorm då. Samtidigt så är den barnfria veckan nödvändig. Det kostar massor med energi att rodda med markservice, skjutsa på träningar, läxor m m, sånt som man delar på när man är 2 men som man måste ta på egen hand när man är själv. Spelar ingen roll om man är trött eller sjuk, man bara måste göra det ändå. Så barnfria veckan behövs för återhämtning. Då skiter jag i att laga mat, jag kommer och går när jag vill.

    Men visst kommer ensamheten över mig ibland. Jag har inte jättemånga vänner, och ingen släkt som bor nära. Så ibland blir jag sittande ensam. Lätt att tycka synd om sig själv då. Men jag har väl insett att det bara är jag som kan ändra situationen så har anmält mig till ett par aktiviteter, har en förening jag engagerar mig i och så tränar jag en hel del. Det tvingar ju ut en istället för att man sitter och tycker synd om sig själv.
    Det är väl den stora skillnaden kanske, att är man gift så har man inte samma sociala behov, och ofta får man det på köpet på något sätt via sin partner. När man lever själv så får man jobba lite mer för det, det händer inte av sig själv på samma sätt.

Svar på tråden Skilsmässa - rädd för ensamhet