Skola och pojkvän, bryter snart ihop.
Förhållandet balanserar minst sagt på slak lina och det barkar åt skogen. Befinner mig i fritt fall i de ondas tillhåll.
Jag vet inte hur många gånger vi haft diskussionerna.
"Vad känner du för mig?"
"Älskar du verkligen mig?"
"Sluta låtsas. Jag vet att du inte bryr dig".
"Nu isolerar du dig igen".
"Jag klarar inte av den här tystnaden".
"Jag klarar verkligen inte av att bli behandlad såhär"
"Jag pallar inte med mitt liv längre, jag är inte långt ifrån att slänga mig framför tåget"
Sedan går diskussionerna...
"Men om jag gör det här, om vi börjar med det här, om vi gör si och så?" som ett slags försök att lösa allt som redan är trasigt.
Bortsett från yttringar om att känslor ej blir besvarade är det svartsjuka. Ja. Det är bokstavligt talat ett mycket illvilligt grått åskmoln som snart förgör oss till en svart kolsump.
Jag har skola och går sönder av att känna ett konstant flås i nacken om att det när som helst kan uppstå en konflikt. Kan verkligen inte fokusera på skola längre så jag vet inte varför vi försöker, för att sedan falla tillbaka till ett mörker för att sedan försöka för att återigen stupa baklänges i dödsriket. Det är lättare sagt än gjort att bara dra ett sträck över allt som varit, för konflikterna ligger liksom där och gnager i ett hörn och gör en blodig, matt och samvetslös.
Vi är inte kompatibla hur mycket jag försöker intala mig det. Jag måste försöka våga släppa tryggheten, hoppet om att allting kommer lösa sig, för det funkar bara inte. Om vi inte hade haft dessa diskussioner varje dag hade jag däremot kunnat slappna av. Men de uppstår gång på gång. Blir helt andefattig. När vi inte kommunicerar mår han å andra sidan dåligt. Så vi kan inte nå fram till en enighet hur mycket vi än armbågar oss fram. Han vill ha mer närhet, jag behöver å andra sidan lägga mest fokus på studier i avskildhet.
Vad skall jag göra. Är det fler här som sitter i samma sits? Hur gör jag för att gå vidare eller bygga broar för det som rasat?