Den stora omöjliga kärleken

När man möter Den Stora Kärleken. När allt annat bleknar och man inser vad man alltid saknat. Själsfränden, din andra hälft som för första gången får dig att känna dig hel. Men när man båda redan lever i varsitt äktenskap, en destruktiv relation som man bara stannat i för barnens skull. När man varken kan tänka sig att slå sönder sina barns familj eller svika sin partner. Hur överlever man då?

Ja, vi lever i en skimrande bubbla, och ja, det skulle komma en grå vardag även för oss. Men vi lever redan mitt i varandras vardag. Mitt hem är hans, hans hem är mitt. Jag är nära hans fru och hans barn, liksom han med min man och mina barn. Dörrarna mellan våra hem står alltid öppna, vi lever redan i något slags kollektiv.

Det finns bara sanningar, ärlighet och ren kärlek mellan oss, inget annat hade gått i den situation vi lever i. Och vi har aldrig gett våra känslor något fysiskt utlopp. Det är lycklig men olycklig kärlek. Ömsesidig men omöjlig. Vi kan inte bryta och fly undan varandra, våra familjer håller oss samman. Han finns alltid där.

Finns det någon lösning som inte gör ont?

Nej det finns nog ingen lösning som inte gör ont. Antingen fortsätter ni leva så som ni gör nu. Eller så bryter ni upp från era respektive och lever tillsammans.

Om era känslor är äkta och sanna kommer båda göra lika ont men att bryta upp kommer göra ondast i början och bli bättre i längden. Stanna i dålig relation gör inte akut lika ont men det är ju en evig smärta.

Om era känslor är resultatet av att era egna relationer är dåliga och tillfälle och möjlighet gjort att dessa känslor blossat upp så kanske det inte blir superbra i längden men kärleken kan vara ett sätt att ta sig ur en destruktiv relation. För oavsett så tror jag det är dåligt som sjutton att bara stanna pga barnen. Och om ni, som du säger, båda lever i destruktiva relationer borde ni göra något åt det.

Tack, det du säger låter vettigt. I längden skulle vi säkerligen bli lyckligare av att bryta upp och leva tillsammans.

Vi är båda den svaga parten som blir dominerade och överkörda i våra respektive relationer. Den snälla, tysta och känsliga parten som anpassar sig för husfridens skull medan våra respektive ångar på med sitt eget bästa och sina egna behov för ögonen. Vi har båda blivit nerbrutna och tappat bort oss själva, men hjälpt varandra att hitta tillbaka och blomma ut.

Jag förstår att det kan låta som att vi är en flykt för varandra, men det skulle förminska mina känslor för honom. De är extremt djupt rotade i hans person.

Nej det finns inget sätt som inte gör ont. Är ni säkra så kommer ett uppbrott att göra väldigt ont i början men till slut kännas bättre och bättre.

Men fortsätter ni så här blir det sämre och sämre.

Det ni pysslar med nu kallas undvikande beteende vilket man ofta blir kvar i då man inte vågar förändra.

Ja jag förstår. Era gemensamma erfarenheter har säkert också fört er närmare varandra på ett djupt plan. Ni borde bryta upp från ers relationer även omdet är svårt. Ni kanske behöver besluta er gör hur ni ska göra det bara. Så att det går så smidigt som möjligt. Både att ni båda får kraft nog att ta er ut men också så att det inte blir för komplicerat med relationen till era respektive eftersom ni båda har barn. En bekant till mig gjorde en liknande resa. Hon och hennes man separerade först var för sig och höll sin relation hemlig ett tag innan de flyttade ihop offentligt, bara för att först ordna allt med sina respektive separat. Det blev ju ändå en stor grej när de gick ut med sin relation men då behövde de inte hantera alla jobbiga grejer på en gång. Jag vet inte vad som är bäst men det är nog värt att tänka igenom hur man ska göra först iaf.