Barn som skolvägrar

Har en son i åk 4 som också har svårt att gå i skolan. Har aldrig kallat det för skolvägran, eftersom han väldigt gärna går dit när han mår bra, men skolan får honom att må så dåligt att han ofta inte klara av att gå, han blir sjuk av ångest och utmattning.
Vi har, precis som er, haft en konstant dialog med både HAB och skola i flera år, men inget som hjälpt.
Efter ett år av förtvivlan, när vi försökt att till varje pris få iväg sonen till skolan, mådde han fruktansvärt dåligt. Självskadebeteende, självmordstankar, inget socialt liv, åt inget kissade på sig mm
Då tog vi beslutet att som föräldrar prioritera vår sons mående framför skolan. Samtidigt som vi hela tiden gjort, och gör, vårt bästa för att jobba tillsammans med skolan för att förbättra möjligheterna, har vi slutat tjata på sonen, utan tar gemensamt beslut på om hans ska gå eller inte, beroende på hur han mår. Det resulterade i ca 50% närvaro under förra läsåret, och en kille som åtminstone kunde äta och gå på toaletten. Han var fortfarande inte i balans, men mådde ändå mycket bättre än när det var som sämst. Och vi som föräldrar fick lite mer ork och struktur, när vi kunde jobba mer konstruktivt, istället för tvång och tjat som var en konstant vardag innan.
Så sträck på dig! Din viktigaste uppgift är att din son mår bra! Om skolan gör honom sjuk, så ska han inte gå dit. Fortsätt jobba med skolan, ta hem uppgifter och testa att gå lite kortare dagar/färre dagar, för att se om åtgärderna hjälper, men tvinga honom inte, för då kommer han att misslyckas både hemma och i skolan. Det är hemma han ska vara trygg och glad

Och till sist en massa styrkekramar, från en som vet vilket helvete ni går igenom som föräldrar...

Så skönt att höra att man inte är ensam <3 Det låter liknande fast min son klarar inte att gå dit någon dag utan stort tvång. Han har också nästan slutat äta, sover jättedåligt och börjat självskada. Jag känner att jag kan inte ställa upp på detta som förälder längre. Att jobba med skoluppgifter hemma funkar okej och han lär sig mkt mer då. Vi ska ha möte med skolan nästa vecka och funderar på att bara låta honom vara hemma tills dess. Jag vet liksom inte vad jag annars kan göra.

Bägge vi föräldrar har möjlighet att jobba hemifrån mkt så det går också att lösa så han inte behöver vara själv.

Vår son kunde inte heller gå utan en stor konflikt varje dag. Men vi kämpade på fram till jullovet det året. När vi sedan såg hur han återhämtade sig under ledigheten bestämde vi oss för att aldrig mer ta en konflikt om skolan, utan låta honom vara hemma när han behövde. Så för oss passade det bra att börja med "mjukstart" efter en ledighet när han mådde lite bättre.

När det är som för er - mitt i terminen- blir det förstås svårare, iom att en längre ledighet märks mer då.

Men jag tycker du gör rätt som sätter hans mående i första rummet och tycker självklart du ska låta honom vara hemma om han mår bra av det - det är det som är din roll som förälder!
Skolmiljön och skolnärvaron är skolans ansvar, det enda ni kan göra där är att samarbeta och hjälpas åt att försöka hitta lösningar.

Önskar så här i efterhand att vi tagit beslutet att ha honom hemma mycket tidigare. Ingen ska behöva må så dåligt! Men jag vet också hur tufft det är att ta beslutet. Vad händer om man misslyckas i skolan? hur kommer skolan att reagera? Vad kommer att hända?

Det som fick oss att våga var en annan förälders kommentar: "Livet är så mycket mer än skolan. Ett bra liv har man när man mår bra, inte om man mår dåligt, oavsett om man varit närvarande i skolan eller inte."

Är sonen medveten om anpassningarna man försöker göra i skolan? Är han beredd att testa att gå någon dag igen om ett par veckor, om skolan hinner få några nya anpassningar på plats? I så fall kanske han kan vara hemma ett tag, och sedan gå en dag eller två och testa. Motiveringen till skolan för frånvaron blir då att han måste må bättre, ha en högre energinivå, för att anpassningarna ska få effekt. Man kan liksom inte gipsa benet på någon som håller på att förblöda, utan måste se till att han får rätt förutsättningar för att kunna hantera skoldagen i någon form innan han skickas dit igen.

Annars är det som för oss. Vår son har totalt tappat tilliten till alla vuxna och barn i skolan, och vill inte på något sätt medverka när vi försöker hitta anpassningar och hjälpmedel. Det gör att vi måste "smyga" in alla försök vi gör för att underlätta. Om det är det som gäller, hade jag ändå låtit honom vara hemma en period, och försökt komma överens om att testa senare, och då med löfte om att han bara ska behöva gå när han orkar.

Känner igen det där med att de lär sig mycket mer hemma än i skolan
Vi gjorde ofta en hel veckas skolarbete på en hemmadag. Roligt och bra för självkänslan att få prestera. Däremellan försökte vi ta med sonen ut på olika sätt. Vi jobbar också delvis hemifrån/med eget företag, och han kan följa med på en del jobb vi har och få hjälpa till. Att få en meningsfull tid har varit jätteviktigt för honom. Genom att få lyckas, att prestera och att hitta andra delar i livet som fungerar bättre än skolan har han vuxit och klarar skolmiljön bättre och bättre. 

Vi har försökt att undvika att han hamnat i soffan framför TV-spelen på "hemmadagarna", men när han mådde som sämst fanns ingen ork till något annat.

Blir också lite nyfiken på er sons diagnos? Vi har gjort ett par utredningar, men inte fått någon "diagnos". I vårt fall handlar det om låg energinivå i hjärnan, antagligen som en följd av en mild cp-skada. När energin inte räcker till får han både autism och add symptom. Socialt ligger han långt efter i utvecklingen, liksom i vissa kognitiva delar, medan han är långt över genom snittet i intelligens och logik.
En tuff kombination, vilket även psykologerna gjort klart för oss....att ha energi, bete sig och interagera som en 5-åring, men ha en tankevärld som en 15-åring...svårt för alla inblandade att hitta en lösning på skolgången med de förutsättningarna. 

Det är precis som för er att han tappat tilltron till skolan och alla där så anpassningarna har inte haft någon effekt på senaste året. Igår fick han löfte om att han åker till skolan med pappa idag, gör en uppgift och sedan direkt hem med pappa. Det var också ett tillfälle när de andra barnen i klassen var borta på utflykt. Men han totalvägrade och hade ångest hela natten. Vi fick dit honom men jag kände hur det förtroende man har som förälder urholkats nästan helt och väl där vägrade han göra uppgiften jättelänge och till slut när han lyckats göra den och kom hem har han varit i upplösningstillstånd hela dagen. Massa ångest och tics och självskada. Det har blivit värre för varje dag. Det var dåligt förra terminen också och han mådde även dåligt första månaden av sommarlovet. Sedan släppte det och ticsen, självskadandet etc försvann och han började äta bra igen. Men det kom tillbaka ännu värre när skolan började igen. Så det blir liksom konstant värre oavsett ledighet men han mår bättre under ledigheten.

Hab föreslår att en lärare kommer hem till oss under en tid men jag är osäker. Jättebra att inte behöva gå igenom att få honom dit och när vi föräldrar gör skoluppgifter med honom hemma funkar det, men jag är rädd att han då känner att hans "trygga zon" blir invaderad och får mer ångest. Vad tror du?

Vi har också gjort massa tester, mri, kromosomtest och eeg och annat men inget har hittats. Vi har fått en "autism i barndomen" och "ospecificerad utvecklingsstörning" men det har varit problematiskt pga att skolpsykolog har utrett och han är ju inte sitt bästa jag i skolan och har för att komma undan antingen vägrat vara med på testerna eller bara valt på slump. Jag märker att han inte är ointelligent och väldigt duktig i logik. Han kan klara svåra pussel fortare än jag (och jag är med i mensa). Hans största problem är dels att han har stora språkliga problem. Även där märker man att han använder det han har fullt ut men det är som att orden inte fastnar. Han är som en tonåring som försöker prata på ett språk han bara kan på en 2årings nivå. Sedan har han en selektiv ätstörning som förvärras av stress. De autistiska symptom han har märks knappt av när han mår bra men blir mkt handikappande när han är stressad/pressad. Han är dock jättebra på den empatiska delen; att tolka andras känslouttryck och den emotionella tonen i språk. Så förutom språket låter det också ganska likt. Vad innebär låg energinivå i hjärnan? Är det så konstant eller vid något viktigt utvecklingssteg som påverkat framöver också?

Tror du tänker rätt. Det är ni som måste känna vad som fungerar för honom. 

Just det här med att de tappar allt förtroende för skolan är jättetufft. Då fungerar ju inga åtgärder. Och det brukar också vara väldigt svårt för skolan att ta till sig och förstå vad det betyder.

Tror inte att hemundervisning är bra under de här omständigheterna. Någonstans måste han få känna sig trygg och ok som han är. 

Kan ni inte komma överens med skolan om hemuppgifter istället? 
Vi har haft förstående (lata?) lärare som mer än gärna låtit oss göra alla uppgifter i sonens böcker, och sedan bara kollat att allt varit ifyllt...
För vår son har just skrivandet och svaren varit ett problem. Men vi har tagit på oss ansvaret att han har tillräckliga kunskaper, och sedan har vi fått skriva i alla hans böcker. Allt för att underlätta. Numera jobbar han nästan bara med dator, och det går bättre.

För vår son är energinivån troligtvis bestående låg, pga av cp-skadan. Men jag kan också se på vår dotter som haft liknande problem - om än inte så mycket - att hon fått mer ork och energi när hon blivit äldre.

Låter annars väldigt likt vår son. Han fixar mensa testet  bättre än mig - och då har jag ändå toppresultat på web-delen. Former, flerdimensionellt tänkande och logik är hans begåvning!
Men han kan också ha problem med språket. Vissa konsonanter byter plats, och framför allt så drabbas han ofta av "ofrivillig tystnad". dvs han får inte fram några ord även om han vill. Det händer dock mest när han mår dåligt.

Båda psykologer vi varit i kontakt med via HAB och BUP har varit tydliga med hur testmiljön påverkar. Att han varit högpresterande på deras tester, eftersom det varit under positiva förhållanden, men att de kan se i hans "begåvningsprofil" att det kan finnas tillfällen när han inte kan utnyttja sina begåvningar eftersom miljön är negativ = skolarbetet.

Det låter likt där med även om jag tror min son har svårare problem. Känner igen det med bokstäver och i hans fall stavelser som byter plats. Ibland vill han slå ihop två ord genom att säga dem samtidigt. Vi har dock också upplevt att det blivit bättre med åldern.

Jag tänker nog också intuitivt att det är så, ska han ha skola hemma ska det vara med någon han är trygg med.

Skolan har varit mkt negativa till att han ska jobba hemma och framhäver att det sociala i skolmiljön är så viktig. Men han kan ju inte ta till sig av det heller när han mår så dåligt. Han har inga problem att interagera med andra barn på tex lekland och har syskon. Fritids kanske kan vara en grej ibland om han blir mer stabil.

Skrivandet är också jättrsvårt för min son, handstilen är oläslig. Han tycker inte heller om att rita. Men det funkar jättebra att skriva med dator. Smart ide att han skriver på datorn och ni i böckerna!

Jag ska försöka framföra det här på mötet med skolan men de verkar lägga viss prestige i att han måste vara där och inte specialbehandlas så mkt. Inte alla förstås, vissa är mer förstående och som tur är så är hab också förstående.

Håller helt med om att han måste få sin trygghet hemma.

Det är också en anledning att inte tvinga honom till skolan, utan stötta honom genom att försöka hitta alternativ istället.

Jobbig attityd att skolan vill ha honom där av sociala skäl. Även vår son fungerar mycket bättre i andra barngrupper än i skolan, sociala färdigheter kan man ju inte träna alls när man mår så dåligt. Det borde ni kunna få hjälp från HAB att förklara för skolan.

Däremot kan jag se fördelar i att skolan inte vill särbehandla. I vårt fall har just särbehandlingen ofta fått motsatt effekt, med utpekande och sociala konflikter. När vi trappat ner på åtgärdsprogrammet, och helt enkelt bara låta honom gå till skolan när han orkar, helt utan uppståndelse eller specialarrangemang, har det börjat släppa. Arrangemang och planering faller tungt på oss föräldrar, som åker till skolan och hämtar böcker, lägger upp hemarbetet osv. Det här fungerar bra när vi håller det i ?närmsta kretsen?, lärare, spec pedagog och begränsad information till rektor.

En liten specialklass/skola. Liten grupp, lugn miljö och innehåll utformat efter barnets intressen och styrkor. Kanske att barnen har mycket aktiv vila, motion och naturvistelse under skoldagen också. Ingen pedagog men måste ju gå hitta lösningar för barn med särskilda behov.

Låter som en dröm, men den typen av skola finns inte i vår närhet.

Hur behandlar de andra barnen honom? Även om det varken verbal eller fysisk mobbning kanske din son känner sig utanför?

Hur går det Ts?
Hoppas ni haft en bra dag, hur det än gick med skolan i dag.

Vi fick ha sonen hemma i dag. Fanns ingen ork att ta sig till skolan.
Vi misstänkte redan i går kväll att han inte skulle klara skolan i dag. Han åt inte, hade väldigt svårt att kommunicera och svårt att somna.
I morse var han väldigt spänd och nervös, talet strejkade och han gick knappt att få kontakt med. Baserat på tidigare erfarenheter tog vi då ett snabbt beslut att ha honom hemma, och då kunde vi direkt se hur han slappnade av och kom krypande upp i knät.
Han fick vila hela förmiddagen, men på eftermiddagen fick han ett schema med skolaktiviteter som han klarade av helt på egen hand
Hoppas han återhämtat sig lite så han klarar resten av veckan nu, men behövs det så kommer han att vara hemma fler dagar. En svår balansgång som vi som föräldrar måste ta varje dag - hur mycket klarar han utan att bli sjuk? 
Håller tummarna för att vi lyckas med den avvägningen, och att ni hittar ett sätt att hjälpa er son.

Vi har nu tagit ett beslut och fick okej från rektorn till slut att ha honom hemma tills vi har mötet med skolan och hab nästa vecka. Har förklarat det för sonen och han blir lugn i stunden men blir sedan orolig ändå och frågar om det är skola imorgon så litar nog inte på det. Igår fick han också vara hemma. Vi försökte få honom till skolan men det gick inte.

Han sken upp vid ett tillfälle igår när han fick visa lillasyster och mig hur man spelar ett spel på ipaden som är jättesvårt men han är duktig på - så det blev ett lyckande. Annars har han mått ganska dåligt och varit väldigt trött. Tog lång tid att få i honom någon middag, mkt tics och söndersmulning av maten men gick någorlunda till slut. Jag tycker ändå det är ett bra tecken att han är trött, när han mår som värst sover han nästan inget och är mkt uppstirrig och orolig. Provade göra en skoluppgift hemma men det gick jättedåligt och han vägrade och sade att skolan var fel. Dock skrev han lite själv på datorn på eget initiativ.

Vad fint att er son mådde bättre när han fått vara hemma och vila :)

Han går redan i en mindre klass för barn med lite mer speciella behov men det funkar inte heller så bra eftersom många av de andra barnen är mer stökiga/högljudda och har vid ett tillfälle dragit honom i håret. Han är inte mobbad eller utfryst av de andra barnen utan det är snarare så att de söker mer (vänskaplig) kontakt än han orkar med och han tycker det också är jobbigt. Men han känner sig utanför/utpekad i arbetsgrupp ibland när de ska göra mer språkliga uppgifter. Han behöver inte använda språk utan kan teckna eller peka etc men där har det låst sig extra mycket.

Känner igen mig i så mycket.

Skönt att ni kan ha honom hemma. Kommer säkert att dröja innan han mår bättre, men nu kan ni i alla fall ge honom möjligheten.

Vad bra att han lyckades med några saker i går.
Vi har jobbar också mycket på det sättet när sonen mår dåligt. Skoluppgifter och tvång läggs åt sidan, och istället försöker vi hitta saker han själv tycker om och trivs med. Även små saker kan lyfta humöret och orken

Skolsituationen låter väldigt lik vår. Han går i en liten klass, men med många aktiva barn som är mycket "på". Han vill gärna vara med på deras villkor, men klara inte det sociala spelet.

Bäst trivs han med en kompis som är autistisk. I det förhållandet finns utrymme för mer distans och reflektion, utan för mycket frågor och ord. Kommunikationen är rak och enkel, vilket är grunden för bådas trygghet.

Vår son upplever sig också "utfryst" i bland. Tror inte han är det medvetet från de andra barnen, men eftersom han inte klarar av att hantera den "uppskruvade" kommunikationen, blir han ofta efter/ensam/utpekad.

Hade en halvdan morgon i dag. Sonen är fortfarande trött och nervös för skolan. Han kände själv att han inte skulle orka skolan i dag, medan vi bedömde det som ett "gränsfall". Beslutet blev att han fick börja en timme senare. Han fick i sig hyfsat med frukost och fick på sig kläderna, men behövde väldigt mycket hjälp och stöd. Beroende på hur dagen i skolan är i dag, tror jag det finns risk för att han blir hemma i morgon igen...