Dejtar tjej... Med borderline!

Hej!

Jag har diagnosen borderline, eller rättare sagt diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning som det heter nu för tiden. Det är en diagnos som kan se väldigt olika ut, fall till fall. Man måste absolut inte vara medicinerad, det finns ingen specifik medicin för just borderline. Vissa äter SSRI (samma som för depression) och vissa äter atarax eller andra svagare ångestdämpande (väldigt vanliga) och vissa äter tyngre medicin. Vissa äter inga alls och klarar sig super! Det kan även vara så att man är dubbeldiagnoserad, alltså har t ex ADD och denna diagnos. 

Jag tycker det är lite missvisande att det ska braka loss helveten och att man ska passa sig osv. Det beror ju helt på den här personens förmågor i förhållande till dina egna. Det är inte så att man per definition är på visst sätt på grund av sin diagnos. Det finns några gemensamma nämnare, men de kan ta sig så olika uttryck. Vissa klarar vardagen och lever svenssonliv, andra behöver mycket stöd och vård.

Jag till exempel är "högfungerande" eller vad man ska säga.. normal? Trots att jag varken medicinerar eller går i terapi. Jag har aldrig skurit mig själv, aldrig haft problem med alkohol eller droger, har alltid klarat av min sysselsättning (studier, jobb) och har haft enligt vad många andra skulle klassa som "normala" förhållanden. Likväl har jag min diagnos. Jag gått i terapi, men det är ju inte speciellt unikt nu förtiden.

Jag har svårt för vissa saker och det kan såklart påverka min partner. Det kan vara att jag till exempel kan vara tidvis väldigt orolig, ängslig. Det kan visa sig i att jag dubbelkollar saker eller att jag kanske skickar ett extra sms. Men har man en sund relation till sin partner och är öppen med vad man har svårt med (tog bara ett exempel här, för mycket det jag kan ha svårt med är så personligt) så kan man ha en jättebra och fin relation.

Svartsjuka som någon nämnde här kan vara ett gissel, jag kan få sådana tankar, ofta dock i förhållande till mig själv ifall ni förstår hur jag menar? Till exempel är tanken inte vriden såhär: "Han kommer va otrogen det svinet" utan mer "Varför skulle han välja mig före henne, hon är så mycket bättre". Och tanken i sig själv kanske aldrig mer tar sig i uttryck mer i än att jag kanske verkar lite nere. Men då min partner känner mig och ser att det är något kan han validera/bekräfta att han ser att jag mår dåligt och säga saker som "Hallå, blev det jobbigt nu?" så kan vi prata om det.

Jag antar att är man en vuxen människa så kan man ha det lika bra eller dåligt i en relation, oavsett ifall den har borderline eller inte. Såklart finns det människor som hanterar sitt liv väldigt destruktivt och har svårt med väldigt mycket. Men jag reagerar ibland väldigt starkt på att det finns EN bild av borderline. Det är en diagnos som kan ta sig 1000 olika uttryck. 

Jag tror du inte "riskerar" något mer än vad du skulle ifall du skulle påbörja en relation med en "vanlig" person. Känslor och relationer är knepiga hur man än gör och det kan ta fram sidor hos människor som man aldrig trott de hade. Det enda rådet jag har att ge är att du ska själv skapa dig en uppfattning, vad andra människor har att säga kan vara bra och hjälpsamt men när det kommer till det här tycker jag att det är viktigt att du liksom gör dina egna val och ser hur det funkar för dig. 

Jag tycker överlag att ni som tycker och vet saker om emotionell instabil personlighetsstörning eller har liten erfarenhet av det läser på lite. Det är som vanligt oftast okunskap och fördomar som ligger grund i självsäkra påståenden att det är si eller så. 

Mvh 

Hej!

Jag har diagnosen borderline, eller rättare sagt diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning som det heter nu för tiden. Det är en diagnos som kan se väldigt olika ut, fall till fall. Man måste absolut inte vara medicinerad, det finns ingen specifik medicin för just borderline. Vissa äter SSRI (samma som för depression) och vissa äter atarax eller andra svagare ångestdämpande (väldigt vanliga) och vissa äter tyngre medicin. Vissa äter inga alls och klarar sig super! Det kan även vara så att man är dubbeldiagnoserad, alltså har t ex ADD och denna diagnos. 

Jag tycker det är lite missvisande att det ska braka loss helveten och att man ska passa sig osv. Det beror ju helt på den här personens förmågor i förhållande till dina egna. Det är inte så att man per definition är på visst sätt på grund av sin diagnos. Det finns några gemensamma nämnare, men de kan ta sig så olika uttryck. Vissa klarar vardagen och lever svenssonliv, andra behöver mycket stöd och vård.

Jag till exempel är "högfungerande" eller vad man ska säga.. normal? Trots att jag varken medicinerar eller går i terapi. Jag har aldrig skurit mig själv, aldrig haft problem med alkohol eller droger, har alltid klarat av min sysselsättning (studier, jobb) och har haft enligt vad många andra skulle klassa som "normala" förhållanden. Likväl har jag min diagnos. Jag gått i terapi, men det är ju inte speciellt unikt nu förtiden.

Jag har svårt för vissa saker och det kan såklart påverka min partner. Det kan vara att jag till exempel kan vara tidvis väldigt orolig, ängslig. Det kan visa sig i att jag dubbelkollar saker eller att jag kanske skickar ett extra sms. Men har man en sund relation till sin partner och är öppen med vad man har svårt med (tog bara ett exempel här, för mycket det jag kan ha svårt med är så personligt) så kan man ha en jättebra och fin relation.

Svartsjuka som någon nämnde här kan vara ett gissel, jag kan få sådana tankar, ofta dock i förhållande till mig själv ifall ni förstår hur jag menar? Till exempel är tanken inte vriden såhär: "Han kommer va otrogen det svinet" utan mer "Varför skulle han välja mig före henne, hon är så mycket bättre". Och tanken i sig själv kanske aldrig mer tar sig i uttryck mer i än att jag kanske verkar lite nere. Men då min partner känner mig och ser att det är något kan han validera/bekräfta att han ser att jag mår dåligt och säga saker som "Hallå, blev det jobbigt nu?" så kan vi prata om det.

Jag antar att är man en vuxen människa så kan man ha det lika bra eller dåligt i en relation, oavsett ifall den har borderline eller inte. Såklart finns det människor som hanterar sitt liv väldigt destruktivt och har svårt med väldigt mycket. Men jag reagerar ibland väldigt starkt på att det finns EN bild av borderline. Det är en diagnos som kan ta sig 1000 olika uttryck. 

Jag tror du inte "riskerar" något mer än vad du skulle ifall du skulle påbörja en relation med en "vanlig" person. Känslor och relationer är knepiga hur man än gör och det kan ta fram sidor hos människor som man aldrig trott de hade. Det enda rådet jag har att ge är att du ska själv skapa dig en uppfattning, vad andra människor har att säga kan vara bra och hjälpsamt men när det kommer till det här tycker jag att det är viktigt att du liksom gör dina egna val och ser hur det funkar för dig. 

Jag tycker överlag att ni som tycker och vet saker om emotionell instabil personlighetsstörning eller har liten erfarenhet av det läser på lite. Det är som vanligt oftast okunskap och fördomar som ligger grund i självsäkra påståenden att det är si eller så. 

Mvh 

hej! Hur gammla är ni? Hur ser er relation ut i övrigt?

Nu heter det ju Emotionell instabil personlighetsstörning. Så är det. Personer med EIP eller borderline är helt instabila och kan ändras på ett ögonblick från kärleksfull till hatisk. Spring!

Nu heter det ju Emotionell instabil personlighetsstörning. Så är det. Personer med EIP eller borderline är helt instabila och kan ändras på ett ögonblick från kärleksfull till hatisk. Spring!

Hej. Jag har borderline och för mig är relationer knepiga. Jag har en förmåga att vara väldigt närgången med min partner och vill alltid träffas och blir extremt svartsjuk när han är med andra. Men om han kommer mig för nära vilket han oftast gör så tar ångesten över och jag dumpar honom för att slippa ångesten. Det finns otroligt många hjärtan som har brustit i tusen bitar tack vare mig. Speciellt en kille blev så sårad av att jag lämnade honom på det viset två gånger att han fått samma anknytningsproblem att han än idag inte kan inleda ett nytt förhållande.

Men när jag inte kommer min partner speciellt nära så blir jag tvärtom överdrivet på och gör exakt allt för att han inte ska lämna mig. Jag kan hota med självmord för att han ska vara kvar. När han väl lämnar mig så blir jag så knäckt att jag letar upp en ny kille så fort som möjligt för att slippa ångesten. Den nya killen blir i sin tur bara ett substitut som jag aldrig får äkta känslor för och jag behandlar oftast honom väldigt dåligt och det brukar sluta med att jag hittar en ny och lämnar den gamla. Jag vet att det är iskallt och extremt respektlöst av mig men det är så jag fungerar.

Tyvärr så ser dina utsikter inte speciellt bra ut med tanke på det du berättat. Kanske är du bara ett substitut för någon tidigare? Det skulle förklara varför hon pratar om sina gamla ligg hela tiden. Om så är fallet kommer du troligtvis att bli extremt hjärtekrossad.

Hej. Jag har borderline och för mig är relationer knepiga. Jag har en förmåga att vara väldigt närgången med min partner och vill alltid träffas och blir extremt svartsjuk när han är med andra. Men om han kommer mig för nära vilket han oftast gör så tar ångesten över och jag dumpar honom för att slippa ångesten. Det finns otroligt många hjärtan som har brustit i tusen bitar tack vare mig. Speciellt en kille blev så sårad av att jag lämnade honom på det viset två gånger att han fått samma anknytningsproblem att han än idag inte kan inleda ett nytt förhållande.

Men när jag inte kommer min partner speciellt nära så blir jag tvärtom överdrivet på och gör exakt allt för att han inte ska lämna mig. Jag kan hota med självmord för att han ska vara kvar. När han väl lämnar mig så blir jag så knäckt att jag letar upp en ny kille så fort som möjligt för att slippa ångesten. Den nya killen blir i sin tur bara ett substitut som jag aldrig får äkta känslor för och jag behandlar oftast honom väldigt dåligt och det brukar sluta med att jag hittar en ny och lämnar den gamla. Jag vet att det är iskallt och extremt respektlöst av mig men det är så jag fungerar.

Tyvärr så ser dina utsikter inte speciellt bra ut med tanke på det du berättat. Kanske är du bara ett substitut för någon tidigare? Det skulle förklara varför hon pratar om sina gamla ligg hela tiden. Om så är fallet kommer du troligtvis att bli extremt hjärtekrossad.

Du verkar ju även ha någon grav form av empatistörning. Lägg förhållanden på hyllan tills du får bukt med din diagnos.

Varför tror du att jag har en empatistörning?