Solskenshistoria - Inget foster på UL
Hej,
De senaste dagarna har varit som en berg och dalbana för mig och min man. Jag har spenderat många timmar på familjeliv för att leta efter en historia som kunde trösta oss. Ni har gett mig både hopp och förtvivlan med era historier. Tack för att ni delar med er! Därför vill jag dela med mig av vår historia ifall någon av er någon gång söker lite ljus när det är mörkt.
Det hela började med att vi var inbokade på vårt allra första ultraljud + KUB. Vi har hoppfulla för vi skulle äntligen få se vår lilla bebis för första gången. Vi hade precis gått in i vecka 13 med ingen blödning eller magont. Den värsta perioden för missfall av över - tänkte jag.
Dagen kom och barnmorskan tog emot oss. Min man stod bredvid mig och höll i min hand. Vi båda tittade in på skärmen hoppfulla och exalterade. Barnmorskan började ultraljudet. Hon letade och letade men inget foster syntes till på skärmen. Vi kände av hennes oro. Till slut sa hon att hon har svårt att hitta ett foster men ska hämta en annan kollega. Jag och min man tittade på varandra och sa: Vad händer? Vi förstår ingenting... Kollegan gjorde samma sak, ställde lite fler frågor och informerade om att hon inte heller såg ett foster. Vi avslutade besöket med informationen om att vi antingen blev gravida senare än vad vi trodde (vilket inte kunde stämma för vi slutade försöka efter vi plussade) eller så hade jag fått missfall. Vi fick ett informationsblad om missfall med ett förtydligande om att detta papper inte var ett kvitto på att vi hade fått missfall men att det troligtvis var det. Vad hände egentligen? Tusen tankar for omkring och helt plötsligt sjönk allt in. Jag bröt ihop ute på gatan medan min man försökte vara stark för min skull.
Vi fick en ny tid, vilken var åtta dagar efter första ultraljudet. Denna gång skulle vi få träffa en läkare för att göra ett vaginalt ultraljud. Dagarna gick och blodprover lämnades för att mäta hormonerna i min kropp. Känslorna pendlade mellan att känna "livet är tomt" eller "det kanske vara det bästa, fostret kan inte varit friskt och därför tog kroppen hand om det".
Åtta dagar gick och vi gick på återbesök. Det var inte mycket som sades mellan mig och min man den morgonen. Jag kände lite hopp men ville inte hoppas för mycket för då skulle det göra mer ont ifall att...
Vi togs emot av en trevlig och pratglad läkare. Hon ställde lite frågor och berättade att mina värden var höga men att det senare provresultatet (7500) hade lägre siffror än det första (9700), vilket är vanligt vid missfall eller när man går in i vecka 13 då hormonnivåerna ofta är mer stabila. Jag blev snabbt inställd på att det var första alternativet. Hoppet dog.
Läkaren började undersökningen. Hon började med att känna på mig mage och konstaterade att min livmoder var stor. Därefter kollade hon om allt såg bra ut vaginalt och det gjorde det. Till slut gjorde hon ett vaginalt ultraljud. Det tog 1-2 sekunder innan hon bad min man att ställa sig vid mig. Vi tittade in på skärmen och såg ett foster - vår bebis! Det kändes så overkligt och första tanken som slog mig var "lever den, lever den?!". Läkaren visade det tickande hjärtat. Tårarna sprack och vi kramade om varandra.
Läkaren sa "vad roligt att vården kan ha fel i sådana här lägen" och ler. Hon fortsatte "men konstigt att de gjorde den bedömningen när fostret syns så tydligt här". Hon bestämde sig för att göra ett vanligt ultraljud och konstaterade att fostret syntes väldigt dåligt vid ett vanligt ultraljud. Hon fick trycka hårt mot min mage för att se en skugga av fostret, vilket är väldigt sällsynt om man är så långt gången (v 14 i detta fall). Läkaren bjöd in samma barnmorska som gjorde vårt första ultraljud. De båda tittade på varandra och sa "detta är första gången vi är med om något liknande".
Idag känner vi både glädje och oro. Man slutar nog aldrig vara orolig när man är gravid. Det är en väldigt känslig period i livet, men kom ihåg att stötta och ta hand om varandra.