Vi som lever med partner som har ADHD
Hej på er,
Första gången som jag skriver i en sådan grupp så lite nervöst känns det och jag hoppas verkligen att jag hittar er som sitter i samma sitts som jag gör för jag behöver er verkligen!
Jag (26) och min kille (36) har nu varit tillsammans i 5 månader exakt. Jag har nog aldrig varit så lycklig med någon som jag är med honom, jag känner verkligen att jag träffat den rätta! Vi har det underbart, båda är över öronen förälskade och vi båda känner att det alltid ska och kommer vara vi.
vad är problemet då tänker säkert ni.
Min kille har ADHD. Jag har absolut ingen erfarenhet av detta sedan innan jag träffade min kille men efter att jag träffat honom har jag inte bara läst massor på internet utan har också köpt böcker som handlar om just ADHD. försöker verligen göra allt för att kunna förstå honom så mycket som det bara går. Han diagnotiserades väldigt sent i livet och har ätit medicin men gör det inte längre då han tyckte och kände sig helt personlighets förändrad.
Jag har läst så många olika trådar kring detta, dock var de flesta från flera år tillbaka så därför ville jag ta upp en ny tråd. Har kikat överallt, ringt runt massor för att hitta en anhörighets grupp för partners och inte föräldrar med det finns inte. Väldigt konstigt tycker jag då vi också kämpar som bara den för att få relationen/vardagen att gå ihop.
Det som tar min energi mest med allt detta är dessa humörsvängningar, jag blir totalt galen, Han är världens mysigaste och gosigaste kille som ger mig ömma ord och massa pussar och kramar med RÄTT SOM DET ÄR kan jag säga något som låter fel hos honom (som jag inte alls skulle reagera på), eller ge honom någon slags blick som bara gör att han tänder till! 1 sekund tar det och allt de gosiga mysiga bara total vänder in till mörker, han vill inte röra mig, säger inte ett ord, säger jag något så kan han total ignorera det eller säger bara "mm" och rör inte en min. I början fattade jag ingenting och tänkte inte att det hade med adhd att göra, men efter en tid så förstod jag ju att detta måste ha med det att göra.
Han är expert på att bli rosen rasande på mig om jag skulle himla med ögonen, jag gjorde det en gång och det fattade jag direkt efter att det aldrig kommer hända igen. Dock så kan han sucka, stöna, himla med ögonen hur ofta som helst, och då är det HELT OKEJ när han gör det men skulle jag själv göra samma sak så skulle det bli hus i helvette.
Denna dubbelmoral, extrema humörsvängningar, att det aldrig är hans fel någonsin gör mig så himla irriterad. Jag känner mig så ensam och vilsen många månger och vill inte komma in i denna rutin att man ständigt trippar på tå för att inte detta vulkan utbrott ska ske. Snälla säg att det finns andra där ute som är i samma sitts.
Jag befinner mig i Stockholm och skulle gärna kunna träffas och skapa sig en egen liten grupp om intresset skulle finnas hos andra.
Kram från en superkär men förvirrad tjej
